Ps 266; 227; 217; 513:3-4: 359
Gustavi domkyrka 2020-11-21
I Guds, Faderns, Sonens och den helige Andes namn.
Herre, öppna våra hjärtan för Ditt ord och Ditt ord för våra hjärtan. Amen
”Herre, jag har hört om dina gärningar, jag har sett dina verk, Herre.
Förnya dem i denna tid, ge dig tillkänna i denna tid, minns i dess oro din barmhärtighet.”
Så inleds sista kapitlet i profeten Habackuks bok, en bok som nog ingen av oss läser särskilt ofta. Men idag – när vi firar ett jubileum och ser med tacksamhet tillbaka och undran och önskningar framåt, så som man gör vid ett jubileum – då passar Habackuks bön så väl.
Efter föredraget instämmer vi gärna i orden: ”Herre, vi har hört om dina gärningar.”
Men många av oss kan också erkänna: ”Vi har sett dina verk” – sett och berörts när förnyelsens vind svepte fram från Åh stiftsgård, i ungdomsväckelsen borta i Kind eller evangelisationssatsningen i Göteborg 1980, var och en har sin erfarenhet av Herrens närhet och förnyande kraft. Inte underligt om vi då önskar för dagar som kommer:
En andlig förnyelse i stift och församlingar!
Den behövs! kan vi först konstatera.Habackuk verkade i slutet av 600-talet f. Kr. i en för Guds folk svår tid. Stormakten Assyrien hade 100 år tidigare erövrat Nordriket Israel. Nu hotades Juda rike av Babylonien, som skulle inta Jerusalem, förstöra templet och deportera kungen och en stor del av befolkningen.
Guds folk var uppgivet och missmodigt och såg ingen framtid – ungefär som somliga inte heller gör under den pandemi som plågar och förändrar så mycket i år men också i den andliga kris som skapar oro i vår svenska kyrka. Dt är inte bara medlemskapssiffror som minskar och församlingars ekonomi som sviktar och sökande till utbildning för kyrkans tjänster som är för få. Visst predikas dt ofta mycket bra i kyrkorna om den kärlek vi ska visa varandra, det är lagens bud i bibeln.
Men kyrkans sanna skatt är framför allt evangelium, glädjebudskapet om Guds kärlek och den frälsning och det evighetshopp som erbjuds genom tron på Jesus Kristus. Det är det ljuset som måste få lysa och tas emot, hängivet och angeläget, också framöver. Därför ber vi med Habackuk: ”Herre, förnya dina verk i denna tid, minns … din barmhärtighet.”
Andlig förnyelse inte bara behövs …
Den är möjlig!
En rad i Habackuks profetia i Gamla testamentet citeras på tre skilda ställen i Nya testamentet: ”Den rättfärdige skall leva av tro.”
Just detta är det centrala budskapet både i Nya testamentet och i vår lutherska bekännelse: En människa får det rätt i sitt liv och rätt med sin Gud genom tron på Jesus, den barmhärtige Syndaförlåtaren.
Men hur får vi den tron och en sådan andlig förnyelse? Det skulle en senare profet, Sakarja, förklara: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske utan genom min Ande, säger Herren.”
Visst kan det behövas reformer, förändringar och insatser också av oss människor – som när Gustav II Adolf utfärdade förordnandet för en kyrkoherde och superintendent i Göteborg och man byggde en stad och en kyrka och satte i gång gudstjänstliv och trosundervisning.
Men levande tro i levande församlingar blir det inte utan ”Herren, Livgivaren”, Guds Ande. Genom Guds nåd finns denna underström av liv och kraft i Kristi kyrka. Ibland bryter den fram ungefär som när en vattenledning springer läck och det blir en sprutande kaskad – vi kallar det väckelse. Ibland sipprar det bara några droppar, ungefär som när ett stilla vårregn får det frusna i naturen att tina och de första vårblommorna att spira.
Det är sådant nytt liv det kan bli också hos människor och i församlingar, när Guds livgivande Ande får mjuka upp våra hjärtan, väcka och bevara tro, stärka hoppet och uppliva kärleken – en andlig förnyelse i stift och församlingar är alltså möjlig.
Därför …
Låt oss be om den och förvänta den
Det säregna med Habackuks profetior är att de ges som Guds svar på profetens konkreta böner, bland annat den: ”Förnya Dina verk i denna tid.”
”Vem har inte bett om det?” tänker du och suckar kanske som Habackuk: ”Hur länge, Herre, skall jag ropa utan att du lyssnar, kalla dig till hjälp utan att du griper in?” (1:2)
När den stora väckelsen gick fram över stora delar av stiftet för nästan 200 år sedan, då var det inte genom speciella anordningar (möten, sånger). Verktygen var de tre vanliga: förkunnelse, undervisning, själavård. Vi har dem också idag; de duger också nu, när Guds Ande behagar fylla dem med kraft och liv.
Vi kan aldrig vänta att förnyelsen ska bli precis som förr eller precis så som vi vill ha den.
När Jesaja profeterade om ett nytt uttåg, exodus, för sitt folk, så sa han:
”Tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?” (Jes 43:18f)
Det gäller också för oss i vår längtan, att vara öppna för Guds små tecken – tecken på att Gud är med oss och vill och kan göra något för oss och med oss, tecken på hans barmhärtighet.
Kanske skulle vi oftare samlas i stift och församlingar till gemensam bön om Guds Andes besökelse och förnyelse. Som superintendent Andreas Prytz sa i sin predikan, när den första domkyrkan invigdes här 1633: ”De böner som ske av hela församlingen i gemen är mycket kraftigare än en ensam människas.”
Jesus lovar ju det: ”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:19)
Med det löftet kan vi i morgon samlas till bön om Guds hjälp i coronakrisen – men också fortsätta vår bön om andlig förnyelse – och då inte bara vid präst-/diakonvigningar:
Veni sancte Spiritus. ”O du helge Ande, kom.
Fyll dina trognas hjärtan med nåd och frid
och tänd i dem kärlekens eld, din levande låga,
du som från skilda länder och språk samlar folken
i kristen tro och endräkt: en enda helig kyrka. Halleluja! Halleluja!” Amen.