Mark. 14:43-52
”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” Jes 53:5.
Det som Jesaja här vittnar om Herrens tjänare är en profetia om Jesus. När vi läser Nya testamentets vittnesbörd om Jesu sista stunder och jämför detta med Jesajas vittnesbörd om Herrens tjänares lidande, så kan vi inte annat än sätta likhetstecken mellan Herrens tjänare och Jesus. Ja, Jesaja vittnar om Herrens tjänare på ett sådant sätt, att man kunde tro att han själv varit med både hos den romerske landshövdingen, ute på Golgata och i örtagården där man begravde Jesus. Med all rätt har Jesaja blivit kallad Gamla testamentets evangelist.
Men Jesaja låter oss också få veta såväl orsaken till som de underbara följderna av Herrens tjänares, det vill säga Jesu lidande och död. Det var dina och mina och allas synder som orsakade Jesus hans bittra pina och till sist döden på korset, och detta skedde för att du och jag och alla skulle få syndasåren helade och som en underbar följd av detta frid med Gud.
Över Jesu död på korset kan jag alltså sätta orden: Det var för min skull. Men de orden kan jag också sätta över gripandet av Jesus i örtagården: Det var för min skull.
Det var för min skull – för att jag skulle lösas ur syndens fängelse – som Jesus lät sig gripas.
Texten berättar om en folkhop som kom till örtagården ”medan Jesus ännu talade”. Den som gick i täten för folkhopen och visade vägen, var ”Judas, en av de tolv”. Varför kom dessa till Jesus? Var det för att de ville slå följe med honom och själva bli hans lärjungar? Nej, de kom i helt andra ärenden. Folkhopen kom ”med svärd och påkar”, utsänd ”från översteprästerna och de skriftlärda och de äldste”, för att gripa Jesus och föra bort honom under säker bevakning. För Jesus kom folkhopen med Judas i spetsen inte som någon överraskning. Han visste vad som väntade honom. Han hade ofta talat med sina lärjungar om den stund, då han skulle bli förrådd och utlämnad till att korsfästas. Ja, endast några ögonblick före folkhopens ankomst till örtagården hade Jesus sagt: ”Stunden har kommit. Se, Människosonen ska utlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå! Han som förråder mig är här.”
Men om nu Jesus visste vad som skulle hända honom, varför drog han sig då inte undan? Jo, därför att han i sin bönekamp strax innan hade fått full visshet om, att han måste utlämnas i syndarnas händer, måste lida och dö, vilket också var förutsagt i Skrifterna, det vill säga i Gamla testamentets heliga skrifter. Därför gjorde Jesus inte det minsta försök att komma undan. Därför utnyttjade han inte det tillfälle till flykt som uppstod, då ”en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och högg till översteprästen tjänare och högg så av honom örat”.
Med varför måste nu Jesus lida och dö? Varför måste han behandlas som en förbrytare? Ja, det var inte för att han var det. När Jesus betraktar Jesus sådan som han målas för mig i Guds Ord, då ser jag att det är sant som aposteln Petrus vittnar om honom: ”Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun.” Nej, ”rättfärdig led han i orättfärdigas ställe”, säger samme apostel, det vill säga i ditt och mitt och varje annans människas ställe. Ja, i sanning: Det var för min skull – för att jag skulle lösas ur syndens fängelse – som Jesus lät sig gripas.
När de första människorna lyssnade till frestarens röst och var olydiga mot sin Herre och Skapare, så innebar detta inte alls den frigörelse som djävulen förespeglat dem. Tvärtom blev de – och vi genom dem – genom syndafallet fångar under de andliga tyranner som heter synden, döden och djävulen. Och från det fängelse som dessa spärrat in dem i, kunde de omöjligt lösa sig själva. Ja, slutet hade blivit – för dem och för oss som deras efterkommande – en evig skilsmässa från Gud i det yttersta mörkrets fängelse, om inte Gud själv hade gripit in. Men det gjorde han. ”Till ende Sonen sade han: Jag måste mig förbarma. Far ner uti det syndaland och lös de fångar arma av deras synd och stora nöd, fräls dem ifrån en evig död och låt dem med dig leva.”
”Och Sonen Fadern lydig var.” Av stor kärlek både till sin Far, vars vilja han gärna gjorde, och till oss människor, vilkas eviga väl brann som en eld i hans hjärta, kom han hit ner och drog ut i strid mot de andliga tyrannerna, vilkas byte människorna blivit. Den striden kostade honom hans liv, så att det såg ut som om fiendesidan hade segrat och inte han. Men det som för människoögat tedde sig som ett nederlag för Jesus, det var i själva verket en stor och härlig seger. Just när Jesus gav sitt liv för oss, segrade han över synden, döden och djävulen. Det blev uppenbart på den tredje dagen, då han uppstod igen ifrån de döda. Och genom denna sin seger har Jesus öppnat portarna till det fängelse som de andliga tyrannerna spärrat in människorna i.
Och nu står Jesus där i fängelseportarna och säger till de stackars fångarna: ”Era fiender är besegrade. Jag har dött för alla era synder – också de synder som ni ännu inte gjort er skyldiga till – och därmed blivit försoningen för dem – en försoning som innebär att hel och full förlåtelse är vunnen åt er, ja, en rättfärdighet som så helt skyler syndens nakenhet hos er, att ni inte behöver fly från den Helige utan kan möta honom och bestå. Och i och med segern över synden, så är också döden och djävulen besegrade. Eftersom jag har gjort dödens makt om intet genom att bryta dess udd som är synden, så är en salig övergång från andlig och evig död till andligt och evigt liv beredd åt er. Och eftersom jag har gjort slut på djävulens gärningar genom att låta mig frestas till allt ont men aldrig synda, så är de band som han bundit er med lossade och ni kan slippa att gå i hans ledband. Stanna då inte längre kvar i ert usla fängelse, utan be mig ta hand om er och jag ska ta er i handen och föra er ut i friheten. Och tänk inte, att ni behöver betala något själva för er frigörelse. Nej, den lösen som krävdes för att ni skulle bli fria, den är redan betalad. Det gjorde jag då jag dog på korset för er skull.”
Ja, i sanning: Det var för min skull – för att jag skulle lösas ur syndens fängelse – som Jesus lät sig gripas. Amen.