Mark 15:1-20
Vi närmar oss slutet på passionshistorien i årets andakter. Bilden av hur den oskyldige Jesus greps och släpades mellan sina anklagare och domare har målats upp för våra ögon. Vi kan förundras av att Jesus låter det ske, ja, att han spelar med i händelseförloppet. Han visste vad som väntade honom i Jerusalem – ändå begav han sig dit.
Vi står i passionshistorien inför den innersta i hela vår kristna tro. Varför fick detta hända? Varför tillät Gud att hans Son förnedrades och blir behandlad som en förbrytare och brottsling?
Jesus hade upprepade gånger försökt förklara för lärjungarna vad som skulle hända. Det var svåra obegripliga ord för lärjungarna när Jesus sa: ”Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste kastas ut.” De hörde orden, men förstod inte vad han menade. Hur kunde detta vara en utsaga om att han måste lida och dö!
Långt senare förstod de sammanhanget. Vad Jesus gjorde var att slå vapnen ur händerna på denna värdens furste när han tog emot all hans vrede, allt lidande, all ondska som denna världens furste kunde mobilisera. Jesus besegrade den onde med den ondes vapen, med den ondes regelbok.
Det som hände med Jesus var allt förutsagt av profeterna. Jesaja hade profeterat om Messias som Herrens lidande tjänare: ”Han skulle bli räknad bland överträdare” ”Han skulle bli slagen för våra överträdelsers skull.”
Utan att Judas, utan att översteprästerna, utan att Pilatus eller folket själva förstod det, uppfyllde de genom sin behandling av Jesus profetiorna ord för ord.
Genom att själv bli behandlad som en brottsling och förbrytare vände Jesus upp och ned på denna världens begrepp. Det var inte sin egen synd som Jesus bar, han som är den ende som är utan skuld – han bar i sin person hela världens samlade skuld och orättfärdighet från begynnelsen till änden.
Soldaterna slog honom, översteprästerna drev gäck med honom och den fege, grymme Pilatus dömer honom till döden. Deras handlingar visar i vems tjänst de ställt sig. De bär samma skuld, som varje domare som dömt orätt och som varje ledare som av fruktan att mista sin makt låtit sig bli korrumperad och som alla skriande folkhopar som lynchat en oskyldig
Men ändå – på det djupare planet är det inte bara dessa som är skuld till Jesu lidande och död. Vi missar hela poängen om vi tror det. Vi vet för det första att sådant här händer ständigt på nytt. Så nesligt behandlar människosläktet sina egna. Passionsberättelsen fokuserar på ett kusligt sätt det som händer i fängelser och tortyrkammare också i vår tid!
Men det finns ytterligare en botten i berättelsen. När Petrus på den första pingstdagen träder upp inför folket för att predika säger han: ”Denne Jesus som ni har korsfäst, har Gud gjort till Herre och Messias.” Denne som ni har korsfäst, säger Petrus.
Vad menade Petrus med det? Han talade ju till pilgrimer från hela Romarriket, som kommit upp till Jerusalem för att fira pingst. Dessa män och kvinnor kunde ju ha svarat: ”Vi var inte här i påskas, vi har ingen del i det som hände med Jesus här för några månader sen.”
Men ingen av dem svarade så – i stället står det att tusentals kände ett styng i hjärtat och blev träffade av anklagelsen och omvände sig.
De kände att de som korsfäste Jesus vid påsken var sådana som de själva. De hade samma sinne som Jesu domare och bödlar. De hade också del i Jesu lidande och död – fast på ett djupare plan. Genom sin synd hade de också korsfäst Guds egen Son.
Den djupa sanningen är att det är vi fallna människor som drev Jesus i döden. De som dödade Jesus representerade hela det fallna människosläktet.
När Jesus lät sig bli behandlad som en förbrytare skedde det för att han skulle ta på sig straffet också för vår synd och skuld. Det är ett sätt att förklara försoningens hemlighet.
”Den som aldrig hade syndat har Gud för vår skull gjort till synd, för att vi skulle bli rättfärdiga inför Gud,” skriver Paulus.
Gud lät sin Son bli behandlad som en förbrytare. Han lät honom ta på sig straffet. Han led syndens obönhörliga konsekvens att dö – för syndens lön är döden.
Men genom Jesu död slets döden sönder. Jesus dog en gång för alla för att försona världen med Gud. Genom tron på honom blir hans lidande och död försoningen för din och min skuld. För han skuld finns förlåtelse att få för den som tar emot denna hans välgärning.
Jesus gick i vårt ställe för att vi skulle gå fria. Vad han vann för oss blir vårt genom tron. Vi hämtar denna seger när vi följer honom i tro och lydnad. Den räck över till oss genom nådens medel, när vi läser och lyssnar till Guds ord och tar emot hans lekamen och blod, det som löste oss från synden, i nattvardens måltid.
Så får vi svar på frågan varför Jesus blev behandlad som en brottsling och måste dö. Det var för din och min och hela världens skuld – för att vi skulle få leva.