Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!
Detta är den urgamla påskhälsningen bland kristna. Den har sina rötter i Luk 24:34. Och med den hälsningen är egentligen allting sagt som behöver sägas om Påskens betydelse, ja, om hela fundamentet för vår tro och vårt hopp.
Kristus är uppstånden!
Det är en proklamation. Den är kort, kortare än till exempel det dubbla kärleksbudet, som många människor ofta uppfattar som det mest centrala när det gäller kristen tro. Det är inte underligt om man uppfattar det så. Det är alltid lättare för en människa att ta till sig vad man själv ska göra eller bör göra.
Du ska älska …
Det är lätt att begripa att man ska älska men man inser också snart – om man är ärlig inför Herren och inför sig själv – att det klarar man inte. Vi får instämma med Paulus: ”Jag fattar inte att jag handlar som jag gör … det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda, som jag inte vill, det gör jag.”(Rom 7:15ff.) Jesus säger i ett samtal med en skriftlärd att hela lagen och profeterna hänger på det dubbla kärleksbudet, Matt 22:34ff. I en annan, liknande situation säger Jesus till den undrande skriftlärde, som i samtalet med Jesus bejakat det dubbla kärleksbudet: Gör det, så får du leva! Luk 10:28. Och vi inser det omöjliga: vem av oss kan göra det? Det kan bara Jesus.
Men hur ska vi få leva?
Paulus drar upp ett perspektiv i Påskdagens epistel denna Markus-årgång. Stycket är hämtat ur det långa och härliga 15:de kapitlet i det första brevet från Paulus till församlingen i Korint. Det fanns problem i Korint-församlingen, många allvarliga problem, så allvarliga att han avråder dem från att fira Herrens måltid. Och det visar sig att man hade problem ända in i evangeliets kärna: tron på uppståndelsen. Han vädjar till dem att hålla fast vid hans förkunnelse, annars var det bortkastat att de kom till tro, 1 Kor 15:2. Det är starka ord: bortkastat! Oanvändbart. Till ingen nytta. Hela det yttre församlingsmaskineriet meningslöst. Så viktigt det måste vara att bevara evangeliet så som man fått ta emot det!
Till det spännande med Guds ord hör att det inte är tidsbundet utan evigt. Det betyder att frågan Paulus ställer till korintierna lika väl kan riktas till mitt eget samfundssammanhang, till min egen församling, ja, till mig själv. Ni håller väl fast vid evangeliet? Annars var det meningslöst …
På något sätt hade man i Korint-församlingen ”tänkt bort” det vi bekänner i den Apostoliska trosbekännelsen att vi tror på ”de dödas uppståndelse”, ordagrant ”köttets uppståndelse”, det vill säga att den kropp som läggs i sin grav och förmultnar ska resa sig ny och härlig när Jesus kommer åter och hans befallning ljuder och kallar oss upp ur dödens sömn, 1 Thess 4:16. Korintierna hade hamnat i någon form av ”hyper-andlighet” som inte hade något att göra med kristen tro och dess andliga kroppslighet eller kroppsliga andlighet, inkarnationen. I stället för att ödmjukt underordna sig varandra och underordna sig Herren drevs man av högmod och ville hävda sig. Man blev uppblåst och högfärdig och de andliga nådegåvor Herren genom sin Ande ville ge åt församlingen och som den behövde, de gåvorna gjorde man sig själv stor med! Inför Herrens måltid förnedrade man de mindre bemedlade i församlingen. Man förmådde inte urskilja kroppen, som Paulus skriver. Man hade en skev kroppsuppfattning. Man ville ta emot Kristi kropp i den heliga måltiden – men man ville inte veta av (med)lemmarna i Kristi kropp, som man skulle dela brödet och vinet med. Just i detta brev undervisar Paulus om Kyrkan/församlingen som Kristi kropp. Just i detta brev undervisar Paulus om vad som är större än allt som människor kan göra sig stora med: Kärleken. Paulus far ut i förmaningar mot dem tidigare i brevet, förmaningar som tyder på att korintierna redan uppfattade sig som ”färdiga”, att de var så ”andliga” att det bara var fråga om att axla kungavärdigheten och gå in i evigheten och hoppa över ”de dödas uppståndelse” i trosbekännelsen, 1 Kor 4:8. Det kommer att finnas de som lever när Jesus kommer åter och som inte vilar i sina gravar. De som lever vid hans återkomst ska också genomgå en förvandling, för det förgängliga måste kläs i oförgänglighet och det dödliga kläs i odödlighet, 1 Kor 15:53. Vi vill ju inte bli avklädda, skriver Paulus, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet, 2 Kor 5:4.
Det som blir hjärtesaken för Paulus i detta sammanhang är konsekvensen av att man förkunnar att det inte finns någon kroppens uppståndelse.
DÅ HAR INTE HELLER KRISTUS UPPSTÅTT!
Då är man illa ute!
Paulus räknar upp vad som blir följden av detta:
Vår förkunnelse är tomma ord.
Er tro är tomma ord.
Vi har vittnat falskt om Gud.
Er tro är meningslös, en illusion.
Ni är kvar i era synder.
De som är avlidna i tro på Jesus är förlorade.
Paulus antyder att korintierna ”bara” har satt sitt hopp till Jesus när det gäller detta livet. Med det kan Paulus mena, att man ville ha den kristna tron som förgyllning, tillval i livet, det lilla ”extra”, något nyttigt man har valt att anamma, som kanske också leder till att man blir uppskattad av andra. En religiös accessoar. Om det förhåller sig så, då är vi de mest ömkansvärda bland människor, utbrister Paulus! Man hade inte tagit till sig djupet av trons förankring i Jesu död och uppståndelse, att livet är Kristus och döden en vinning, att hur det än går för mig, om mitt jordeliv skulle sluta med en föraktfull död – som för Jesus! – så skulle det ändå inte skilja mig från hans kärlek. Tron på Jesus är inte ett ”tillval” i livet. Tron på Jesus är själva Livet, Livet som slukar upp döden.
Så kommer vändningen i vers 20:
”Men nu HAR Kristus uppstått från de döda!” Paulus tar i. Man kan nästan märka hur bläckhornet på skrivpulpeten hoppar till när Paulus slår näven i bordet. Hur kan ni missa detta, korintier?! Han vräker undan all deras vantro med detta enda faktum: Han som var död, död på ett kors, han har uppstått och lever. Han har visat sig för sina apostlar, de som skulle vittna om vad de hört, vad de med egna ögon sett, skådat och med sina händer tagit på, 1 Joh 1:1. Detta faktum, vad Kristus har gjort, är fundamentet för apostlarnas undervisning och för Paulus: Jesus Kristus, den korsfäste Kristus, 1 Kor 2:2.
Det är också fundamentet för din och min frälsande tro.
Inte i hur hög grad vi har förmått att älska Gud över allt och vår nästa som oss själva och leva upp till att ”du ska älska”. Det växandet i helgelse pågår hela vårt liv.
Men vårt fasta hopp om frälsning har sitt fäste i att Kristus HAR uppstått. Det är hans gärning. Varje Påskdag och varje söndag påminner oss om detta. Hur lyckat eller misslyckat jag än tycker att mitt vingliga kristenliv är, så HAR han uppstått, för att en sådan som jag en gång ska få följa honom i uppståndelsen från de döda.
Den tron och det hoppet bekänner vi i Kyrkans påskhälsning:
Kristus är uppstånden! – Ja, han är sannerligen uppstånden!
(Säg den hälsningen högt för dig själv, när du läser detta! Det är en tröst för trötta påsk-vänner!)