Vi har nyligen firat påsk, och bland alla de människor som evangelisterna målat upp för oss kommer det fram två personer som det är värt att lägga märke till. Det handlar om två medlemmar av det Stora råd som fällt dödsdomen över Kristus. Men dessa hade en helt annan mening. På långfredagens sena eftermiddag befann sig Josef från Arimatea vid korset ute på Golgata. När han såg Jesus död, skyndade han till landshövdingen och bad att få ta hand om Jesu kropp. Han bekände med detta, att han inte räknade Jesus som en förbrytare. Med hjälp av en kollega, Nikodemus, kunde han ta ner Mästarens kropp, lägga den svept i en fin linneklädnad i sin egen grav. Därigenom bekände de både inför den romerska makten och sina egna i rådet, att de hade en helt annan mening. Och hela kristenheten har fått veta det. Så bekände de Kristus. Det pris de naturligtvis fick betala var uteslutning från Stora rådet och utestängda från synagogans gemenskap.
Att bekänna Kristus kan se väldigt olika ut. När kejsarkulten i Romarriket krävde gudomlig vördnad för kejsaren, var det pris de första kristna fick betala för sin bekännelse ofta liktydigt med livet. Och blev martyrer (vittnen). Somliga svek. Många bekände.
Även Luther befann sig i uppenbar livsfara 1521 på väg till och från Worms, där han bekände sin tro på Kristus och hans ord. Inför den fullsatta salen riksdag, kyrka och kejsare avslutade Luther sitt långa anförande med:
”Så länge jag inte har övertygats genom Skriften och förnuftet – jag godtar inte påvarnas och konciliernas auktoriet eftersom de har motsagt varandra – är mitt samvete Guds Ords slav. Jag kan inte och vill inte återtaga någonting. Ty det är varken rätt eller riktigt att handla emot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen.”
Kanske att han också tillade: ”Här står jag och kan inte annat.” Den bekännelsen kom att förändra det kyrkliga landskapet långt utanför Tysklands gränser, och framför allt bana väg för en återfunnen biblisk evangelieförkunnelse.
Drygt fyrahundra år senare hotades Tyskland av en demagog, Adolf Hitler, som av folket krävde långt större lydnad än den romerske kejsaren på sin tid. Hans ”Führerprinzip” gjorde honom till den som stod ovanför allt, och var den som alltid hade rätt i allt. Det gällde också kyrkan. Den stora majoriteten av de tyska kyrkornas ledare fogade sig, men det fanns också tydliga bekännelserörelser, framför allt Bekännelsekyrkan. Bland de män som tydligast trädde fram och bekände Kristus fanns teologen och prästen Dietrich Bonhoeffer. Dennes kamp mot nazismen kom till sist att kosta honom livet. Hösten 2020 utkom författaren och muslimmissionären B V Henry med en bok, som på ett mycket personligt sätt ställer fram Bonheoffer som en bekännare i sin tid (Dietrich Bonhoeffer – tro som föder mod – en man som stod upp mot nazismens ondska, B V Henry, med förord av professor em. Peter P. J. Beyerhaus, Tübingen, Timoteus förlag 2020).
I sin samtid var det för Bonheoffer det judiska folkets rätt till liv som var en av knäckfrågorna. Detta har likheter med den kamp, som biskop Børre Knutsen förde i Norge under 1900-talets senare decennier för de ofödda barnens rätt till liv. Han var en bekännare, som vågade allt för sin Herre. Det finns människor i Norge som kan vittna om att det är tack vare Børre Knutsen de fick födas. Att bekänna Kristus var för honom att kämpa för de värnlösa barnens rätt att leva. Han visste att Gud har sagt: ”Du skall inte döda!” Det är egendomligt att Kyrkans röst är så tyst i den frågan i vårt land. På samma sätt som den nog har tystnat också i vårt broderland.
I en större svenska stad – rapporterade tidningen Världen idag den 23 mars – har den stora EFK-församlingen där provröstat angående ändrad äktenskapssyn till förmån för vigsel av samkönade äktenskap, och 80 procent av församlingens medlemmar har svarat positivt på detta. En av dem, som tydligast i svensk kristenhet försvarar en biblisk äktenskapssyn är förre EFK-ledaren Stefan Swärd, som offentligt kritiserat församlingen för att ha lämnat Skriftens lära om äktenskapet. Det är att bekänna Kristus som Herre.
Den största ”bekännelserörelsen” i vår tid är den förföljda kyrkan med dess Kristusbekännelse. De kristna i muslimskt styrda länder, i kommunistiska dikaturer och i hinduiskt eller buddhistiskt präglade nationer får ofta betala ett högt pris för sin bekännelse. Den internationella organisationen ”Open Doors” med sin svenska avdelning ger oss varje månad oumbärlig information.
Att bekänna Kristus är att tro allt vad han genom sina profeter och apostlar har uppenbarat – och stå för det, också när det går emot tidsandan. Det kostar alltid något att bekänna hans namn, när vi tillhör ett samhälle, som har andra ideal än Kristi. Det finns en rädsla att övervinna för varje lärjunge. Det är frestande för varje församlingssammanhang att ”ligga lågt”.
Tillbaka till Nya testamentet: Simon Petrus hade hög bekännelse timmarna innan Jesus mötte sitt lidande. Men när han fick tillfälle att följa med in på översteprästens gård tänkte han nog att han måste hålla tungan rätt i mun. Så svor ”bekännaren” på att han inte visste vem Jesus var. Men i i fortsättningen får vi se vägen till hans bekännarmod. Petrus fick ett eget möte med Jesus på påskdagen, till syndernas förlåtelse. Så den fulla vissheten om Herrens uppståndelse liksom betydelsen av korsets hemlighet.
I den gemenskapen med Krisuts föddes ett nytt mod, till att gå in i både uppdrag och lidande för Kristi skull. Då var Petrus ett med det ordet av Jesus: ”Den som bekänner mig inför människorna, honom ska också jag bekänna inför min Fader, som är i himlen.”