1900-talet innebar för den kristna kyrkan en fullständigt ny upplevelse – mötet med den totala staten. Det är staten som totalt vill behärska och styra befolkningen, ända in i sängkammaren. Ja, ända in i drömmarnas värld. Den totala staten trädde först fram som Sovjet, sedan som det fascistiska Italien och därefter som Hitlers Tredje rike. Även demokratiska system kan anta den totala statens drag. Hur ska kyrkan bemöta denna utmaning?
Teol. Dr Torbjörn Johansson, rektor vid Församlingsfakulteten i Göteborg, har lyft fram en viktig text i detta sammanhang. Det sker i boken Bethelbekännelsen 1933 – Ett lutherskt försök (Församlingsförlaget). Det rör sig alltså om ett dokument från den tyska kyrkokampen. Torbjörn Johansson har skrivit en mycket gedigen inledning och även bidragit med en teologisk kommentar. Dokumentet har två huvudförfattare – Dietrich Bonhoeffer och Hermann Sasse. De hade båda ett starkt medvetande om sin bakgrund i den evangelisk-lutherska bekännelsen. Just detta ord – bekännelse – blev viktigt i kyrkokampen. Genom stöd från statsledningen hade nämligen nazistinspirerade grupper inom kyrkan vunnit en förkrossande seger i kyrkovalen sommaren 1933. Detta kan förklaras endast utifrån den enastående entusiasm med vilken Hitler hälsades av stora delar av folket.
Vad kunde då traditionella kristna göra? Deras väg blev att ställa segrarna inför bekännelsen, det vill säga det mest grundläggande i den kristna tron. Bethelbekännelsen var ett misslyckande, ett år senare skulle Barmen-deklarationen samla stora delar av den tyska evangeliska kyrkan till en gemensam hållning mot nazismen. Men även om Bethelbekännelsen var ett misslyckande, är den ett vittnesbörd om vilka frågor som blev viktiga i mötet med den totala staten. Där heter det: ”Den Heliga skrift – Gamla och Nya testamentet – är allena källa och måttstock för kyrkans lära.”
Det var viktigt att understryka Bibelns enhet. Den liberala teologins analysmetod hade plockat sönder Bibeln i en mängd olika riktningar utan blick för enheten. En annan av den tidens teologer, Wilhelm Stählin, skrev senare: ”Den som ger upp Bibelns enhet blir ett hjälplöst offer för tidsandan.” Det var just detta som skedde med de naziststödda kristna, Deutsche Christen. Det fanns också betydande teologer bland dem, mest känd är Emanuel Hirsch (1988-1972). Där menade man sig utifrån skapelsen kunna motivera en positiv inställning till nazismen. Man hävdade att ras var en Guds goda skapelseordning, och att det var en kristen skyldighet att vårda denna. Vidare menade man att man ur det historiska skeendet – framförallt Hitlers framträdande – kunde läsa ut Guds vilja. Man talade också gärna om den Guds-aning, som alla människor kan ha, som en ”fromhet”.
Detta var ämnen som Bethelbekännelsen behandlade. Om detta heter det i bekännelsen: ”Den fromma naturliga kunskapen om Gud förmår inte uppfatta Gud som Skapare och världen som skapelse i den mening som Skrifterna ger.” Varför? Därför att denna värld är fallen i synd, skadad och förvrängd. Därför kan man inte heller avläsa Guds vilja ur en historisk utveckling. I allt som händer finns ständigt två krafter: Gud och djävulen. Därför kan vi inte urskilja vad Gud är och vill genom samtidens skeende. Nazismens grundhållning är den darwinska – tillvaron är en oavbruten antagonism mellan raserna. Också detta ansågs bland Deutsche Christen vara ett uttryck för Guds vilja. Bethelbekännelsen visar att den kamp som finns mellan ont och gott inte kan reduceras till rasernas och klassernas kamp. Den är tvärtom något som finns inom varje människa, och därför måste kampen mot ondskan rikta sig mot just denna, alltså mot den mörkrets makt, som tränger sig in i allt mänskligt, och inte mot andra raser, klasser eller nationer. I bekännelsen heter det: ”Vi förkastar villoläran att denna värld, såsom den är, skulle motsvara Guds ursprungliga skapelsevilja och alltså ovillkorligt måste bejakas.” Här öppnar sig stora perspektiv, också in i vår egen tids kyrkoliv.
Bethelbekännelsens betydelse är att den visar hur seriöst och klarsynt teologer kunde arbeta, också mitt i den oerhörda entusiasm, som omgav Adolf Hitler 1933. Deras försök till en samlande bekännelse, som kunde ställa Deutsche Christen inför ett avgörande, misslyckades. Men Hermann Sasse och Dietrich Bonhoeffer har ett förblivande budskap. Det har något att säga också till oss.