Det har under våren inbjudits till många och starka böneinitiativ bland Guds folk i vårt land. Bland annat en 40 dagars böne- och fasteperiod för vårt folk och land genom Sverigebönen där man kunnat teckna sig för ett eller flera bönepass på en timme dygnet runt.
Det allvarliga läget för vårt folk och land har fått många troende att komma inför Guds ansikte i detta nämnda och i många andra liknande initiativ både nationellt och lokalt. Nämnas bör väl också 24-7 bönen som en möjlighet för enskilda församlingar att under en vecka be dygnet runt för sin ort och dess konkreta böneämnen likväl som att övergripande be om Guds tydliggjorda närvaro över den platsen. Nationaldagsbönen, och många andra bönesamlingar, planeras det för bland Guds folk i vårt land just nu.
Många bär på en vision om att upprätta ett bönealtare på just sin ort för att som bönsöndagens text säger: ”Ropa till Gud dag och natt.” Som någon nyss har sammanfattat det hela: ”Våra böner kan leda livets flod som flödar från Guds tron in i våra samhällen och städer.”
Gud har på något förunderligt sätt gjort sig beroende av bedjare på jorden som uttalar och ber fram hans vilja. De ber att den ska ske på jorden såsom den automatiskt sker i himmelen enligt den bön han lärt oss att bedja. Guds folk behöver bli medvetna om att vi faktiskt är indragna i en andlig strid och såsom hans armé rätt bruka dom andliga vapnen som är oss givna i ordet, sakramenten och inte minst i bönen som nu på söndag står i blickpunkten. Vapnen behöver alltså motsvara stridens natur och samordnas såsom det sker i en vanlig arme – det är så dessa böneinitiativ ska förstås.
Ordet från Jesus om att inte ge upp kan också förstås utifrån Nya testamentets undervisning att det finns ett demoniskt motstånd i den osynliga och andliga världen mot vad Gud vill göra. Det gemensamma ansvaret tillsammans med andra kristna utesluter alls inte min egen förbön för just de behov, personer och situationer som just jag ser och därför behöver be för. Inte heller min egen bön för mig själv och mina egna behov.
I bönen, både den geografiska, den för andra enskilda människor och den för mig själv, får jag med frimodighet vara konkret och inte bara vara allmänt allmän. Ju konkretare vi blir desto tydligare blir ju även bönesvaret. Det ligger ju i sakens natur.
Väl sagt detta får vi inte glömma att Jesus är värd att söka, tillbe och ha gemenskap med för hans egen skull, även om det inte är just den invinklingen som betonas i söndagens evangelietext. Men vi söker inte bara hans händer utan också hans ansikte och får njuta av hans närvaro och glädjas över den i hjärtats gemenskap i bönen.
Det finns ett brett register i bönens underbara värld. Med egna ord som till en vän får jag be enkelt och naturligt utan att förställa mig. Jag får bruka de böner som skrivits av andra och betts under årtusenden eller århundraden och göra dem till mina egna och samtidigt bli en del av Kyrkans samlade tro och erfarenhet.
Ensam men även med andra får jag be. Med ord eller utan ord. Med förståndet, som Paulus uttrycker det, eller i Andens bönespråk om Herren gett mig denna andliga nådegåva. Eller som i Tidegärden be med hela Kyrkan från Psaltaren vilket ju dagligen sker i kloster och i många församlingar i den världsvida Kyrkan.
”Vänskapen med Gud”, som är ett sätt att formulera vad bön är kan alltså uttryckas på en mängd olika sätt. ”Bed som Du kan och inte som Du inte kan” är ett gott råd att ge då människor kan känna sig osäkra i sitt bedjande och trevande. Framför allt att inte jämföra sig med andra är viktigt, någonting som kan förlama bönens ande.
Hur lär man sig att be? Jo, genom att be! Hur blir man en god simmare? Bara genom att simma. Det är samma princip helt enkelt. Bönen är som en muskel. Den växer när den används.