När dessa rader når våra värderade läsare har några få dagar gått sedan kungen fyllde sjuttiofem år och därmed inledde den fjärde fjärdedelen av ett sekel. Firandet begränsades förstås av pandemin men ofrånkomligen också av den känsliga balansgången mellan vad som kan glädja en stor majoritet av Sverige befolkning och stöta den minoritet, som formar villkoren för hur det gemensamma i vårt land formas – politiker och politiskt syftande journalister.
Den balansgången är Carl XIV Gustaf uppvuxen med och inskolad i sedan sitt livs allra första år. Hans farfars far och farfar som firade sina sjuttiofemårsdagar 1933 respektive 1957 hade lotsat Sverige genom två världskrig och i övergången till modern demokrati kunnat säkerställa fortsatt monarki genom folkligt stöd. Kungens far, arvfursten Gustaf Adolf som skulle ha fyllt sjuttiofem 1981 men avled redan som fyrtioettårig, riskerade genom sin tyska anknytning att rubba den känsliga balansen när det offentliga Sverige formades med avståndstagande från nazismen som bärande värde.
Fram till kungens oförglömliga bröllop med Silvia Sommerlath 1976 och nedkomsten av deras första barn, Victoria, året efter, var kungahusets fortbestånd starkt hotat av både konstitutionella skäl (flera prinsar av blodet hade på grund av sina äktenskap fått lämna sin arvsrätt till tronen och Socialdemokratins skördetid hotade att låta lien svepa bort den urgamla svenska monarkin) och av biologiska skäl (den unge kungen var ensam i sin generation med arvsrätt till tronen och fram till dess ogift och barnlös).
Hans ungdomstid i ett Sverige där den materiella välfärden slog alla rekord och modernismen gick segrande fram präglades av en grabbig lekfullhet som knappast signalerade några farliga politiska ambitioner och endast bekymrade hovets gamla trotjänare och tjänarinnor. Den sportiga och äventyrliga livsstilen uppfattades av monarkins många fiender som lika avväpnande som hans förbindliga leende och defensiva svar vid intervjuer.
Men de första tjugofem åren har följts av femtio till.
I fyrtioåtta år har han hunnit vara Sveriges regent – längre än någon annan – och i fyrtiofem år har han haft drottning Silvia vid sin sida. Trots upprepade försök att undergräva hans värdighet har Hans Majestät Konungen lugnt och målmedvetet gett sig själv tid att mogna. Och när vårt land har skakats av nationella katastrofer som Estonias förlisning den 28 september 1994, tsunamin i sydostasien Annandagen Jul tio år senare och nu senast under pandemin har kungen haft något att säga och sagt det så att människor har lyssnat, berörts och samlats.
Med åren har det blivit allt mer uppenbart att Sveriges kung tar grundlagen på allvar och visar att hans lutherska kristna tro är mer än en formalitet: Victorias bönbok från 1979, troget deltagande vid öppnande av kyrkomötet – även sedan det blivit en årligt återkommande kongress, närvaron vid biskopsvigningar, hans val av hovpredikanter och hovfunktionär, den gripande minneshögtiden för coronans offer från Drottningholms slottskapell, där kungen medverkade personligen med bibelläsning, allt vittnar om att kungen långt borta från den förbjudna politiska arenan utövar ett andligt ledarskap helt i enlighet med Successionsordnings krav på fasthållande vid den oförändrade Augsburgska bekännelsen.
Genom Svenska kyrkan äger kungahuset en andlig samhörighet med en majoritet av den etniskt svenska befolkningen i Sverige och en brygga till de gudstroende som kommit hit med andra traditioner. Vad som ännu för trettio år sedan kunnat betraktas som ytliga folkkyrkliga gester blir i det avkristnade, postmoderna Sverige allt tydligare en bekännelse till Gud och en påminnelse att Sverige är en kristen luthersk nation. De som mött kungen i hovförsamlingens liv och sett hans helt personliga intresse för församlingen i Klara kyrka avfärdar inte kungens kristendom som påtvingad formalia. Med allt sitt uthålliga arbete för Sveriges folk vill kungen uppenbart samla och inte splittra, minnas och inte glömma, främja tro, hopp och kärlek och inte förnekelse, missmod och hat. Guds barn i Sverige har anledning att tacka Gud för kungen och be att han blir välsignad och bevarad.