Låt mig först säga något om begreppet auktoritet. Det latinska ordet auctoritas betyder borgen, säkerhet. Att erkänna auktoritet blir då att erkänna en sanning, en ordning, som uttrycker det högsta och rätta.
En auktoritet har alltså en absolut förpliktande karaktär. Man kan inte ifrågasätta dess giltighet. Ingen relativitet gäller här. Den ende, som kan äga auktoritet, är därför Gud. I vår värld, formeras och tingens värld, där är allt bundet av tidens och rummets gränser, kan ingen äga auktoritet. Det relativa kan inte äga auktoritet.
I människors värld kan alltså blott en begränsad auktoritet gälla. Den absoluta auktoritet, som Gud har, kan inte någon på jorden ha.
I vilken mening har då Gamla Testamentet auktoritet? Det allra mest grundläggande, som ger Gamla Testamentet auktoritet, är att det är Guds inspirerade Ord. Gamla Testamentet har auktoritet endast i det fall det helt och hållet är Guds Ord.
När jag här talar om inspirationen i samband med Gamla Testamentet, så gör jag det därför, att inspirationen just ger uttryck åt det gudomliga. Inspirationen uttrycker detta, att Guds Ande på ett särskilt sätt varit verksam. Inspiration i samband med Gamla Testamentet betyder alltså, att Gamla Testamentet inte är det samlade uttrycket för människors tankar om Gud. Nej, i Gamla Testamentet möter vi, vad Gud vill ha framfört till oss. Gamla Testamentet innehåller allt det, som Gud vill ha sagt. I Gamla Testamentet möter vi ju många skiftande ting. Vi har där historia. Där finns poesi. Där finns profetia. Allt det, som står där, ingår som en enhet i den gudomliga lära, som Gud ger oss genom Bibeln.
I Gamla Testamentet möter oss alltså inte ett stycke främreorientalisk religionshistoria utan Guds uppenbarelse. Gud har gripit in och skapat en särskild frälsningshistoria mitt i världens vanliga historia. När Gud uppenbarar sig, gör han det genom mäktiga gärningar, men hans gärningar förmedlar en lära om Gud själv. Handlingen röjer alltså något om personen.
Att Bibeln förmedlar en lära är i dag på många håll starkt kritiserat. Man tycker det låter för intellektualistiskt. Man hävdar, att i uppenbarelsen möter vi Gud som person. Det är inte fråga om satser och sanningar om Gud. Att vi i Bibeln och i synnerhet i Gamla Testamentet möter Gud som en handlande Gud, som utför mäktiga gärningar, behöver man inte tveka om, när man studerar det Gamla Testamentet. Lika klart tycker jag att det är, att vi där finner klara utsagor om Gud och vad hans uppenbarelse innebär. Personligen vill jag se uppenbarelsen i Gamla Testamentet och i hela Bibeln i övrigt som en enhet mellan Guds lära och Guds gärningar. Båda kompletterar varandra för att uttrycka den sanning, som Gud vill ha framfört.
Gamla Testamentet har alltså auktoritet för oss, därför att vi där verkligen möter Gud och den sanning om sig han vill ha framfört. Det Gamla Testamentet är i viss mening producerat av människor. Människor har varit Guds redskap. Det de har skrivit återspeglar deras egna personligheter. Deras egna personliga läggningar, begåvningar och särarter får komma fram. Samtidigt med att detta sker verkade Guds Ande mäktigt på den bibliske författaren, så att det han skrev verkligen var det Gud ville ha framfört till mänskligheten. Genom inspirationens under har Guds hand räckt oss det Gamla Testamentet. Vi har här ett auktoritativt vittnesbörd om Guds väsen och vilja.
Innebörden av Gamla Testamentets gudomliga karaktär framstår ju inte alltid klar för oss. Det är ju denna vi ständigt behöver arbeta med att förstå. Till hjälp har vi här Skriftens samlade vittnesbörd. Vi måste också ha klart för oss, att med de uttrycksmedel vi har är det inte så lätt att förstå, när det övernaturliga möter oss i historisk dräkt. Det viktigaste för oss att veta är, var vi har sanningen. Sedan har vi det spännande äventyret att upptäcka och förstå sanningens innebörd. Alla hjälpmedel vi behöver har vi här rätt att använda. Detta under förutsättning att de gör Skriften rättvisa.
När profeterna säger: ”Så säger Herren” eller på annat sätt uttrycker, att Herren varit med dem, så har vi ingen anledning att betvivla detta. Endast om vi utgår från, att Gud inte kan ingripa i vår värld, kan vi betvivla det. Har vi skäl till det? Jag vill alltså hävda, att Gamla Testamentet, sådant som det ser ut, är Guds inspirerade Ord. Det är inte människor, som i första hand har tänkt något om Gud, utan Gud som vill säga något till oss. Sedan är det ju klart, att vi i Gamla Testamentet finner människors tankar. De människors tankar vi finner där, finns med där, därför att Gud vill ha sagt något genom dem. Det grundläggande för oss, när vi talar om Gamla Testamentets auktoritet, är att Gud verkligen talar till oss här.
Gamla Testamentet innehåller Guds löften. Detta ger det också auktoritet. Förhållandet mellan Gamla och Nya Testamentet kan bäst beskrivas med orden löfte och uppfyllelse. Nya Testamentet uppfyller då löftena i det Gamla Testamentet. När vi talar om löfte och uppfyllelse lyser Han fram, som är själva centrum i Skriften, Jesus Kristus. Han är den, utan vilken man inte kan förstå Guds Ord. När det gäller förhållandet Kristus och Skriften vill jag här påpeka en sak. Man talar ibland om att Kristus är det centrala i Skriften och honom skall vi hålla oss till. Det är ju ingen överdrift att säga, att Kristus är centrum i Skriften. Där kan vi alla vara överens. Men Jesus Kristus kan inte vara en kritisk princip, som hjälper oss att skilja mellan det som kan accepteras och inte accepteras i den helige Skrift. Kristus är inte Skriftens domare utan dess djupaste centrum. Därför är Kristus en hermeneutisk princip, som hjälper oss att helt och fullt förstå, vad som är Skriftens mening.
Eftersom ämnet inte är Kristus i Gamla Testamentet vill jag påpeka en del andra ting i samband med löftena. Hos Profeterna — i synnerhet Jeremia och Hesekiel — finns löftet om ett nytt hjärta hos människan. Det är betydelsefullt att ta fram detta idag, då man gärna vill förlägga trons verklighet på annan plats än i det andliga. Att Skriften beskriver ett andligt skeende, som har med människans hjärta och inre liv att göra, står klart. Tron är en Guds underbara skapelse i vår egen själ. Att tron får konsekvenser i det jordiska livet är lika självklart. Tron utan gärningar är död, säger ju aposteln Jakob. Men jag vill alltså hävda, att det inte är kärleken, som skapar tro, utan trin är verksam i kärlek.
Gamla Testamentets löfte om ett nytt hjärta hänger samman med Nya Testamentets tal om att den gamla människan skall dödas och att den nya människan skall uppstå. Det ligger för oss en stor hjälp i detta, ty det innebär ju, att Gud engagerar sig i kampen för att ge oss ett nytt sinne. Gud är så att säga med oss i vår helgelse. När Gud säger genom profeten Hesekiel: ”Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag låte komma i deras bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött, så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och göra efter dem; och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud” (Hes. 11:19-20), så betyder detta något särskilt. Det betyder, att Gud har något annat i beredskap åt oss, än att vi skall slita ihjäl oss under kampen att höja oss över vår egen natur. Gud går själv in i vår natur för att rena den och fylla den med det godas kraft. Gud är alltså med oss, så att vi skall kunna leva på ett honom behagligt sätt. Det är värt att här lägga märke till, att det goda och riktiga livet är just att vandra efter Herrens vilja. När människor frågar: vad är då Herrens vilja? så svarar Herren: ge mig ditt hjärta, så skall den bli verklighet hos dig! Löftena om det nya hjärtat ger oss alltså hjälp mot relativismen, som präglar snart sagt allt i vår tid.
De underbara löftena om Messias är värda ett särskilt kapitel och utrymme kan ej ges här. Vilket löfte man än tar i det Gamla Testamentet, har det med Kristus att göra. Han är ju också Guds svar på alla våra oroliga frågor.
Det finns en annan sak hos löftena, som ger dem deras glädje och kraft för oss. Därför kan vi när det gäller Gamla Testamentets auktoritet säga, att den ligger också däri, att de visar oss en levande Gud.
I Gamla Testamentet framställs Gud som den suveräne. ”Jag är Herren”; de orden lyser liksom i eldskrift över hela det Gamla Testamentet. Gud är den, som tar initiativ, den som handlar. Att lyssna till vad Gamla Testamentet har att säga oss om Gud, ger oss också mycken hjälp idag. På en del håll inom teologin är ju själva gudsbegreppet markerat med frågetecken. Problemet kommer sig väl av hur man skall finna en balans mellan människans egen förmåga och Guds makt. Gud får liksom inte uppträda auktoritärt som det heter. Han får inte befalla men naturligtvis gärna hjälpa. Därför undviker man gärna ordet herravälde i samband med Gud. Filosofin har kravet på, att Gud skall vara lagisk. Moralen har kravet på. att Gud inte skall ställa krav.
Mot detta sätter Skriften Gud själv i all hans majestät och härlighet. Gud frågar inte människor till råds. Han går sin egen väg. Gud har Skaparens rätt, och den kan ingen ta ifrån Honom. I detta ligger ju inte något ont. Det kan bara vara ont för den, som själv på något sätt vill vara gud. Den måste hela tiden sätta Guds makt ifråga.
Det levande i Gamla Testamentes bild av Gud tycker jag är detta, att Gud handlar utifrån vad han själv är. När Gud ger sin lag motsäger den inte hans eget väsen. Detta ger Guds lag absolut karaktär. Lagen är Skaparens egen sanning given för att skydda hans skapade barn. Att ifrågasätta den är att ifrågasätta Guds egen helighet, rättfärdighet och godhet.
Gamla Testamentet visar oss också Guds trofasthet. Det visar en Gud, som inte sviker sina löften utan som håller fast vid dem. Även om människor leds genom mycket mörker och tvivel, kan Herrens trofasthet även här leda dem. Guds trofasthet gäller inte bara människor utan även djuren. Gud ger dem deras mat i rätt tid. De tar födan ur Guds hand. Det visar oss, att det naturliga livet, det skapade livet, är något got. Människor uppmanas därför att njuta av jordelivet och finna glädje i det. Över allt står den suveräne Herren, som inte vill något ont. Hans godhet kan inte ifrågasättas av mänsklig visdom, även om han går vägar, som för oss är mörker. ”En levande Gud är mitt ibland eder”, säger Josua. (Jos. 3:10) Det är det, som ger Gamla Testamentet dess auktoritet.
”Herrens fruktan är begynnelsen till kunskap.” (Ordsprb. 1:7) Här anges själva förutsättningen för hur vi skall förstå Guds Ord. Den dag kommer aldrig, då Bibeln ligger fullt klart för vårt förnuft. Det kommer alltid att finnas frågetecken både på tankens och livets områden. De finns där av det enkla skälet, att Gud är större än vi. Fritt får vi dock forska i Guds Ord, men förutsättningen är alltid denna: kärleken till Herren. Det är Guds makt och kärlek som begränsar människans auktoritet. Människan är skapad. Gud är Skaparen. När vi stöter på tvivel och inte kommer längre skall vi veta, att även här kan Fadern vara med. Gamla Testamentets auktoritet kommer därför i sista hand från Guds egen rätt att få vara Gud.