Plötsligt låg det på golvet i mitt arbetsrum – ett originalbrev från Karl XI. Jag hade aldrig förut sett det och visste inte att jag hade det. Det var daterat Stockholms slott 2 januari 1697. Kungen var då själv döende i cancer. Sverige och Finland var drabbade av en mycket svår hungersnöd.
Detta är sannolikt den största katastrofen i Finlands historia. Man beräknar att en tredjedel av befolkningen svalt ihjäl. Under en rad år hade Sverige-Finland drabbats av missväxt. Det var som om årstiderna hade vänt på sig. Våren kom i februari, och i juni åkte man med ren och ackja från Ulriksdal till Stockholm. Höstsådden frös bort, och vårsådden hann aldrig mogna.
Mitt brev från Karl XI är nu inte ett personligt, handskrivet brev. Det är ett rundbrev, en rundskrivelse, som riktade sig till hela Sveriges folk. I detta yttersta nödläge riktar sig landets konung till sitt folk och manar det att på fyra särskilda böndagar gemensamt träda upp till Guds hus för att med bön, ånger och bättring ropa till Gud om förskoning.
När Karl XI tänker på vad det är som gör att riket nu drabbats så svårt, är hans svar detta: ”Vi har retat Gud till vrede!” Vad kan det vara han tänker på? I Georg Stiernhielms stora dikt Hercules får man en inblick i tidens våldsamma överdåd – man drack hejdlöst, åt hejdlöst, slogs hejdlöst. Överdrift var tidens signum. Stilen hette barock. Allting skulle vara större än det var. I Erik Dahlbergs Suecia kan man se hur hus och slott blir större än vi nu ser dem. När man byggde var det så stort tänkt att det inte blev färdigt. Så var det med Kalmar domkyrka och den nya staden Karlskrona.
Sådan var inte Karl XI själv. Han var en ytterligt anspråkslös och djupt kristen man. Men han hade tagit emot ett vacklande rike, och i sin kamp att få staten i balans, utvecklade han en hårdhet, som bland annat Jesper Svedberg klandrade i en predikan. Några gick till kungen och angav honom. Men Karl XI frågade: ”Bestyrkte predikanten sitt tal med Guds ord?” Det måste de tillstå. Då sade han: ”Då haver konungen intet att tala däremot.”
På de fyra bönedagarna skulle tre gudstjänster hållas varje dag: ottesång, högmässa, aftonsång. Till var och en angavs predikotexter; till varje högmässa ett ord ur Psaltaren 130. Karl XI avled 5 april och fick inte uppleva den första böndagen 16 april. Då var texten denna: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör min bön, låt dina öron akta på mina böners ljud.” När den andra böndagen kom, 11 juni, hade Stockholm slott brunnit ned 7 maj. Då var texten: ”Om du, Herre, vill tillräkna missgärning, Herre, vem kan då bestå? Dock, hos dig är förlåtelse, på det att man må frukta dig.” Var fanns den förlåtelsen? Den fanns i högmässans liturgi, i avlösningen och i nattvarden: ”Kristi blod, för dig utgjutet …”
Corona är en mild fläkt gentemot klimatkatastrofen på 1600-talets sista år. Och dock är corona något som ställer hela världen inför något som ifrågasätter all mänsklig självtillräcklighet. Flyga till månen, det går. Men corona är det värre med. Det kan vara dags att börja tänka i samma banor som Karl XI.