Den 18 maj publiceras på Västerås stifts officiella webb-sida ett öppet brev till transpersoner formulerat av sex medarbetare i Västerås stift (stiftets ledning har inte ställt sig bakom). Deras brev skrivs under av nära tusen personer från hela Sverige. Adressaten är på ytan unga pojkar och flickor, som dras till att identifiera sig som det andra könet eller som ifrågasätter att människan endast kan delas upp på två kön – den binära ordningen. Brevet inleds så här:
”Vi skriver till dig från en kyrka som också är trans. En kyrka består av människor. Människor är olika. Hos oss finns konfirmander, anställda, kyrkvärdar, förtroendevalda, ideella och andra församlingsmedlemmar som definierar sig som transpersoner. Kyrkan består alltså också av transpersoner. Därför skulle kyrkan kunna beskrivas som trans.”
Tonen är i någon mening själavårdande – vill ge stöd och upprättelse till dem som har det svårt. Men snart blir det uppenbart att brevet har fler adressater:
”Vi är ledsna över hur media har hanterat dig och vi sörjer den del av feminismen som slagits för sina rättigheter och som nu vill begränsa dina. Vi vill med detta brev visa att du inte är ensam och att vi är många som står vid din sida. Under en längre tid har vi sett och hört så många röster som talat om dig, och som velat begränsa ditt liv. Nu kan vi inte längre vara tysta.
Under de senaste åren har vi sett hur tidningar, radio och TV, även de som utger sig vara seriösa, gett utrymme åt åsikter där du som transperson och dina rättigheter ifrågasatts.
Vi har sett ett samtalsklimat där du har blivit allmän egendom, där dåligt underbyggda teorier får stå oemotsagda och bli norm för vad som ska gälla för ditt liv.”
Bortom de unga man vill företräda finns betydligt mäktigare grupper som man riktar sig mot: delar av femismen som reagerar på den postmoderna idén att kön bara är en social konstruktion – om det är så varför då slåss för särskilda rättigheter för kvinnor? En annan viktig adressat är varje form av media som tillåter en öppen debatt kring frågor om könsidentitet, könskorrigerande kirurgi för barn och unga som lider av könsdysfori. Varje tidning som öppnar sina spalter för olika åsikter i den frågan beskrivs i brevet stå i hatets tjänst, ja, till och med i högerhatets tjänst.
Man kan inte frigöra sig från intrycket att de som skrivit brevet och därmed de som skrivit under det faktiskt behandlar unga människor som vill byta kön just som ”allmän egendom”, vilket man själva kritiserar. Uppenbart måste brevskrivarna tycka att unga människor som brottas med jobbiga känslor och livskriser mår bra av att bli slagträn mot traditionell biologiskt förankrad feminism och mot det liberala samhällets pressfrihet.
Även om brevet rymmer en referens till den bibliska berättelsen om Hagar tolkad för att tjäna sitt syfte, bär brevet inga tecken på att ha den kristna tron som utgångspunkt eller ens som referens. Vad texten signalerar är att höger är dåligt, feminism, när den frigörs från förankring i biologi, är bra. Någon annan, djupare rättsgrund en de senaste politiskt genomdriva rättigheterna, tycks upproparna inte räkna med.
Den 29 maj skriver Carl-Michael Edenborg en stor artikel i Svenska Dagbladet om den engelska kvinnan Keira Bell. Hon antogs vid Tavistockkliniken när hon var sexton år för att få en behandling som skulle stoppa hennes utveckling till kvinna. När hon var sjutton fick hon testosteron – alltså manligt könshormon, och när hon var tjugo opererades hennes bröst bort. Snart därefter ångrade hon hela den här processen och inledde en rättsprocess mot kliniken och de vuxna som öppnat den här vägen för henne. Den processen har fått Astrid Lindgrens sjukhus i Sverige att upphöra med att medicinskt och kirurgiskt försöka ändra kön på minderåriga. Edenborg skriver:
”En viktig fråga handlar om den ökade hastigheten som uppstått genom den digitala revolutionen i samhället, något som jag själv brukar kalla, ’dissocialt’: overklighetskänslor, jaglöshet, identitetssplittring.”
Den som vet något om psykologi förstår att dessa känslor som nämns inte ligger långt ifrån vad som brukar betecknas som psykos. Fallet med Keira Bell är intressant inte minst för att hon själv framhåller hur hon själv blev påverkad av sin kulturella och sociala omvärld. Det handlade alltså inte om något medfött i hennes fall utan något miljöbetingat.
Mot den här bakgrunden har de präster och andra kyrkliga medarbetare som författat och stött detta öppna brev från Västerås och av vilka många arbetar för och med barn och unga i stift och församlingar, ett mycket stort ansvar. Ett av barnens mest grundläggande psykologiska behov när det växer upp är att kunna orientera sig. Den som motverkar en sådan orientering i det gemensamt mänskliga, genom att lösa upp sambandet mellan den kropp som genom kromosomer och könsceller formas till sitt givna kön och människans identitet, banar i värsta fall väg för psykotiska känslor. De få som har svårigheter att hantera sin könsidentitet ska ges den hjälp och det stöd de behöver i själavård och psykiatri.
Självklart ska de som människor mötas med alla den kärlek och aktning som den kristna tron bjuder. Blir de utsatta för hån och mobbing ska de också värnas och försvaras. Men att framställa saken så att våra kroppar är att betraktas som värdorganismer för den person som vi radikalt subjektivt och förment förutsättningslöst känner att vi vill vara, är ett hot mot de mångas psykiska välbefinnande. Läromässigt är upplösningen av identitetens koppling till kroppen ett kraftfullt avsteg från judisk och kristen människosyn – som inte glömmer “till man och kvinna skapade han dem”
(1 Mos 1:27) – i riktning mot en gnostisk och platonsk.
Precis som brevet vill främja en upplösning av sambandet mellan kropp och identitet hos den enskilda människa är de präster och kyrkliga medarbetare som skrivit under exempel på en utveckling där Svenska kyrkan tycks betraktas som en värdorganism, där kyrkligt anställda tycker sig ha rätten att företräda vilken ideologi och livsåskådning som helst. Det förpliktigande sambandet mellan Svenska kyrkan, Kristi kropp och Kristi Ande som talar i Guds ord, tycks för inte så få kyrkliga medarbetare vara upplöst. Denna ”kyrkodysfori” är för många inte så lite skrämmande att bevittna. Ur kroppen talar en främling.