Coronakrisen blev en brutal väckarklocka för världen. På någon vecka förvandlades tillvaron från obekymrad till kaosartad. Men även före viruset fanns det anledning till varningsord på andra områden i samhället. Så länge det är praktiskt möjligt att slå dövörat till, har dock etablissemanget i varje land en tendens att göra det. Därför behöver varje kultur varningsklockor som kan ringa innan krisen kommer.
Gamla Testamentet ger många exempel på profetens tjänst, en viktig men ofta ack så impopulär uppgift. Jeremia ger några av de mest talande exemplen. Två gånger i boken upprepar folket devisen: ”Allt står väl till, allt står väl till”, varpå profeten båda gångerna besvarar de överslätande försäkringarna med en torrt analyserande reflektion: ”Men allt står inte väl till.” (Jer 6:14, 8:11)
Varje gång den här sortens skönmålning tar över i ett samhälle behövs det röster som kan hjälpa landet upp ur förljugenheten. Både religiösa ledare, politiker och medieredaktörer kan frestas att ta till utropet att allt står väl till. Då behövs motröster som kan förkunna sanningen.
Det är i sådana situationer som Gud kallar profeter. Det finns dock ett problem med att rekrytera kandidater till sådana uppdrag: De som önskar få en profettjänst är inte alltid lämpade att bära det. Och de som faktiskt bör ha uppdraget önskar sällan få det.
Ett stort problem i Gamla Testamentets kultur var makten ofta verkar ha velat omge sig med personer som alltid kom med smicker, snarare än att framföra sanningen. Därför blir det vid flera tillfällen öppen konflikt mellan sådana och de äkta profeter som ärligt söker och frambär Herrens tilltal.
Det tydligaste exemplet är uppgörelsen mellan Jeremia och den falske profeten Hananja i Jeremia 28. Den senare förkunnar att Gud ska bryta sönder den babyloniske kungens ok, och allt som har gått snett ska inom två år bli bra igen. Jeremia, som talar på Guds uppdrag, svarar att det finns ett effektivt sätt att kontrollera om den profet som konsekvent kommer med positiva budskap är sänd av Gud eller ej: ”Om den profet som profeterar välgång verkligen är sänd av Herren, det vet man först när hans ord har gått i uppfyllelse.”
Hananja höjer då konfliktnivån ytterligare ett snäpp, tar det ok som Jeremia bär på sin nacke för att illustrera de väntande mödorna, och bryter sönder det i folkets åsyn med budskapet att Gud inom två år kommer att lyfta bort och bryta sönder den babyloniske härskaren Nebukadnessars ok. Dramaturgin är lysande, och en tillintetgjord Jeremia tvingas lämna scenen.
Men efter en tid väcker Gud åter glöden till liv hos Jeremia och skickar tillbaka honom till sin vedersakare med ett nytt budskap: När Hananja bröt sönder oket av trä, gjorde han samtidigt ett ok av järn som kommer att läggas på folkens nacke, så att de tjänar den babyloniske härskaren. Jeremia avslutar i förnyad styrka: ”Hör på, Hananja! Herren har inte sänt dig. Du har fått detta folk att förtrösta på lögn.” Därefter utdelar Jeremia förebudet att Hananja ska dö innan året är slut.
Det går precis så som Jeremia sagt – sju månader senare dör Hananja. Inte långt därefter uppfylls Jeremias ord. Nebukadnessar invaderar Jerusalem, templet förstörs, och Juda rike går slutligen under. Varningen kom, men både makthavarna och folket ville hellre lyssna till positiva ord än Jeremias mer krävande men också mer verklighetsförankrade budskap. Detta är tveklöst en påminnelse även för vår tid.
Ytterligare en orsak till att många ser nedlåtande på profetens uppdrag är den i Sverige så omhuldade Jantelagen, som säger: ”Är du kanske förmer än oss andra? Stick – vi vill inte ha dig här.” Ungefär så kan man anta att Jeremia kände sig efter den offentliga uppgörelsen, och så kan reaktionen ofta bli även i vår tid när någon förkunnar information som makten kanske egentligen inser är korrekt, men samtidigt utmanande.
Ibland kan reaktionerna mot självutnämnda profetröster vara helt legitima. Kanske förmedlar någon en framtidsförutsägelse som visar sig uppenbart felaktig. Kanske förkunnar någon ett budskap i direkt strid med det samlade budskapet i Guds Ord. Eller kanske är det en hycklare som talar, där dennes eget liv rimmar alltför illa med det uppfordrande budskapet. Det kan finnas flera sådana rimliga skäl att avvisa ett budskap, även när det framförts i Guds namn. Men ofta får jag en känsla att skepsisen mot profetrösten främst handlar om en självcentrerad bekvämlighet – en vilja att slippa den heta och ansvarskrävande potatis som profetrösten lägger i vårt knä.
Att bära fram obekväma budskap betingar alltid ett socialt pris. Ett profetkall är därför inget som någon tar sig an utan vånda. Jeremia illustrerar en sådan situation genom en tänkt dialog mellan folket och Gud, med profeten som mellanhand. (Jer 6:14-18) Folket låtsas som vanligt som att inga problem finns, upprepande sitt ”Allt står väl till”-mantra. Herren svarar då enkelt, inte ens med vrede och dom; han ger bara det lugna förslaget att ta vara på tidigare generationers lärdomar: ”Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.”
Folket svarar dock kort, trotsigt: ”Vi vill inte vandra på den.” Gud påminner då om hur han tidigare har satt vakter som varnat med basunstötar – inte för att trycka ner människorna, utan för att rädda dem från livsfara. Men folket håller envist fast, trots alla dåtida visselblåsande. Det är smärtsamt att se denna envishet som vi i historiens ljus vet kommer att leda rätt ner i avgrunden, men hur folket ändå fortsätter lika frankt: ”Vi vill inte lyssna.”
Då indikerar texten hur Guds tålamod liksom tryter. När ingen lyssnar vänder han istället sin röst till folken runtomkring Israel och ger denna avslutande kommentar: ”Hör därför, ni hednafolk, lägg noga märke till, du menighet, vad som sker med dem.” Texten beskriver därefter hur Israels fiender kommer att slå folket med svärd, därför att de inte längre har kvar något försvar. När de förlorat relationen till sin Förbundsgud har de också förlorat sig själva.
2000-talets västvärld skiljer sig naturligtvis mycket från Gamla Testamentets judiska kultur. Men samtidigt finns det gemensamma drag. Vår tids människor har lagt stor kraft på att frigöra sig från vårt religiösa arv, i hopp om att bli befriade och lyckliga. Men precis som en förvirrad yngling som rusar iväg mot en tänkt frihet på andra sidan stängslet, leder inte heller vår kulturs flykt hela vägen till målet. Parallellt med många år av ökande materiellt överflöd tycks människors hjärtan samtidigt ha kallnat – miljön tar allvarlig skada av vår korttänkta livsstil; det västerländska liberala projektet skakar och utmanas; ensamheten breder sig med tilltagande psykisk ohälsa, missbruk, övergrepp och andra svallvågor efter den kulturella atlantångaren på väg åt fel håll.
Vår samtidskultur har kört vilse, bort från sig själv. Alla skulle vinna på om vi gemensamt styrde om kursen i riktning mot människans sanna hem. Men precis som på Gamla Testamentets tid finns en ovilja även hos vår tids förgrundsfigurer att lämna den inslagna vägen. De som antar kallelsen till samtidsprofetisk röst riskerar därför att få sina varningar slängda tillbaka i ansiktet, blandade med diverse nedsättande tillmälen. Det är en situation som ingen med självbevarelsedrift söker. Men ändå är det just så Gud ofta själv bemöts när han söker kontakt med en bortflyende mänsklighet. Likafullt sträcker han sig återigen ut för att hjälpa människan på rätt väg igen.
Den historiskt vanligaste reaktionen från makthavare som kritiseras har varit att slå till mot kritikerna. Det har dock generellt varit en ganska dålig strategi för att hindra Guds rike. Det finns en listigare – och därmed också mycket farligare metod. Det är när makten upphör med den direkta förföljelsen, och istället börjar smeka Jesu efterföljare medhårs.
Den svåraste utmaningen för den kristna kyrkan har sällan bestått av explicita krav på att ge upp sin bekännelse. Många regimer har insett att det är långt effektivare att komma med smickrande erbjudanden om att få behålla sin tro och sin verksamhet, under förutsättning att man går med på vissa enkla krav.
I Kina formuleras det så här: ”Kristen? Jodå, det går bra. Det enda du behöver göra är att registrera din kyrka, hålla dig undan politiken, och tyst ställa upp bakom kommunistpartiet. Då kommer du att klara dig fint.” I muslimska länder kan det låta så här: ”Kristen? Absolut, inga problem. Det enda du behöver göra är att betala din skyddsskatt – som en ren trygghetsåtgärd. Du får vara hur kristen du vill, bara du aldrig visar din tro öppet, eller – Allah förbjude – försöker vinna någon muslim för din tro.”
Att vägra böja sig inför dessa till synes enkla krav kan innebära avsevärda problem, och i värsta fall kosta bekännaren livet. Så mycket smidigare då att gå statsmakten en liten bit till mötes. Men varje sann kristen vet samtidigt att det finns gränser som inte kan överträdas. Den som sätter någon annan gudom, ideologi eller ledare vid sidan av Jesus har honom inte längre som Herre. De kristnas uthålliga bekännelse till Kristus allena har under tvåtusen år attraherat människor, men varje gång de kristna har släppt centrala sanningar för att göra makten till viljes, har samtidigt attraktiviteten i deras tro fallit.
Vi som lever i den demokratiska västvärlden kan tycka att exemplen ovan känns aparta. Men trycket på anpassning finns även här. Redan i kyrkans barndom i Rom förekom samma erbjudande: ”Kristen? Tja, vi ser ju att ni har en god livsföring. Vi kan acceptera er, bara ni visar ett litet tecken på samhällsgemenskap. Kom bara med på den årliga offerceremonin till kejsaren. Ni behöver inte ens säga något, bara tyst delta – då ska vi låta er vara.”
De verkligt kristna kunde dock inte gå kejsarmakten till mötes i detta. Tänk, så lätt det hade varit. Men samtidigt: så förödande för den kristna kyrkan i Europa. Det orubbliga beslutet att inte tillbe någon annan än Kristus ökade människors nyfikenhet på tron. Vad var det för skatt dessa människor hade, som gav dem kraft att stå emot erbjudandet om gratis bröd och skådespel, och istället accepterades att själva kastas åt lejonen?
Den här lågmälda förhandlingen sker även hos oss idag. I vår kultur är det inte i första hand kejsaren, Mao eller Muhammed som kräver underkastelse. Hos oss är istället individens oberoende den princip som alla i vårt land förväntas böja sig under. Denna sekulära individualism sätter upp ett antal moraliska och politiska krav som kyrkor och samfund förväntas acceptera för att få del av statens stöd och välsignelse. ”Kristen? Visst, det kan kanske vara ett trevligt inslag i samhällslivet. Det enda vi kräver i gengäld är att ni inte framför en annan moralsyn än den sekulära filosofi där individen och hennes oberoende är det högsta goda. Framför allt förväntar vi oss att ni inte baserar era traditioner på urgamla skrifter, utan accepterar de moraliska påbud vi ställer upp.”
Så lätt det är för kyrkliga ledare att falla för frestelsen att bli världens vän. Men den största faran för en biblisk kristendom är inte en världslig regim som avskyr evangeliet. Den allvarligaste faran är den inre sekulariseringen – när kristna individer, församlingar och samfund förflyttar sig bort från trons grunder, och i små steg börjar släppa in en gudlös världsbild och dess moral.
Profetens tjänst blir extra angelägen i vår starkt sekulariserade och individualistiska kultur. Precis som på Gamla Testamentets tid är uppdraget både att blottlägga tidens filosofi och dess skadeverkningar, men också att måla upp en annan tillvaro, den som Gud vill ge.
Önskan att bli omtyckt av världen får aldrig bli starkare än ivern att följa Guds vilja. När kyrkan släpper sitt profetiska uppdrag sviker hon alla dem som fångats i det grymma system som i vår kultur döljs under ord om öppenhet, tolerans och frihet, men där många istället hamnat i djup misär. Historien har visat att friheten aldrig kommer genom ett ännu kraftfullare fokus på egot. Det finns däremot många exempel på hur Guds vägvisning bryter bojor och leder människor ut i den sanna frihet, renhet och upprättelse som varje människa och kultur i grunden söker och behöver.