Luk 15:1-10
I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen.
Lukas 15 är främst känt för berättelsen om den återfunna sonen. Men i detta kapitel finns också två andra liknelser: det återfunna fåret och det återfunna silvermyntet, som är söndagens evangelietext.
I texten förekommer två olika grupper. Men låt mig först få lyfta fram en grupp som inte nämns i texten, men som nog är den största gruppen. Det är de likgiltiga. Dessa människor är likgiltiga till Jesu budskap. När Jesus vandrade här på jorden gick de förbi honom eller brydde sig inte om honom. De tänkte och tänker säkert ungefär så här: Om det finns en Gud och en himmel, vilket vi inte tror, så ska det nog ordna sig för oss, man är ju inte värre än de andra.
Den andra gruppen är fariséerna och de skriftlärde. Det var de religiösa på Jesu tid. I Lukas 18 berättar Jesus ännu en liknelse, där farisén tackade för att han inte var som de andra och han skröt av att han fastade och skänkte så mycket i kollekt. I dagens evangelium står det att dessa kritiserade Jesus ständigt och sa: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem.” En rättrogen jude skulle hålla sig på avstånd från allt som var besmittat av synd, det gällde både människor och saker. Fariséerna hade bland annat kommit fram till att det fanns 613 bud och föreskrifter i skriften. Exempelvis fanns det 39 saker man inte fick göra på sabbaten. De menade alltså att de var så mycket bättre än de andra. Men var de verkligen det? De studerade skriften men såg inte vad profeterna sa om den kommande Messias. Om de hade förstått de 10 budorden, om människans djupa syndafördärv, så hade de också sett att Messias gick ibland dem. Men, eftersom de inte förstod lagen, så kunde de heller inte förstå evangeliet.
Så kommer vi till den tredje gruppen: publikaner och syndare. Dessa höll sig nära Jesus stod det i texten. Publikanerna var tullmän som jobbade åt romarna och dessutom tog lite extra och la i sin egen ficka. Syndarna var en beteckning på en grupp som inte besökte synagogan eller följde lagen. Det kunde vara prostituerade, och andra människor som stod längst ner i samhällets hierarki. Men varför åt Jesus med dem, varför var Jesus hos dem? Gud är helig och ser inte mellan fingrarna. Han hatar all synd, oavsett vad det är för synd, från det stora till det lilla. Han gör inte skillnad på människor. Om vi läser sista meningen innan dagens evangelium, så får vi svaret. I Lukas 14:35b står det: ”Hör, du som har öron att höra med.” Jesus hade pekat på deras synder och deras respons var likt publikanen i templet (Lukas 18), som inte ens vågade lyfta blicken mot himlen och endast sa: ”Gud vare mig syndare nådig.”
De jämförde sig inte med de andra, utan de jämförde sig endast med Herren och då insåg de att de inte höll måttet. Men det slutar inte där. Publikanerna och syndarna hade också hört budskapet om syndernas förlåtelse, att Jesus tar emot syndare, att han är Guds offerlamm på väg till korset för att bortta all världens synd, att han skulle dö i deras ställe. Och de hade taget emot detta i tro. De var inga hopplösa fall, trots att de hade gjort den ena synden efter den andra, så fanns förlåtelsen. Jesus är endast frälsare för syndare. Någon kallade denna söndag för de stora syndarnas stora högtidsdag. Gud hatar synden men älskar syndaren, så att han till och med lägger ner all sin energi för att finna den förlorade syndaren. I dagens evangelium ser vi en herde och en kvinna som gör allt för att finna sitt får respektive silvermynt. Fariséerna och de skriftlärda skulle ha varit herdar för israeliterna, men misslyckades. Men Herren Gud sände Herden från himmelen ner till jorden för att ge sitt liv för fåren. Glädjen blev stor när Herden fann sitt får och när kvinnan fann sitt silvermynt. Det vill säga: Glädjen blir stor i himmelen när en enda syndare omvänder sig till Herren. Så stort är det i Guds ögon, vi är värda så mycket mer än vad kvinnans silverpengar, eller vad fåret är. Människorna har så oerhört högt värde inför Gud, på grund av hans kärlek till dem. Han har skapat dem och framförallt har han förvärvat dem med sitt eget blod på korset. Och han vill inte förlora en enda av dem, och han gör allt för att finna dem. ”Herren är min herde mig skall intet fattas.”
Vilken grupp tillhör då du och jag? Frågan är inte om vi är syndare eller inte. Frågan är heller inte om vi är stora eller små syndare. Det finns egentligen bara två grupper. Syndarna som kommer till Jesus och syndarna som inte kommer till Jesus. Vi är syndare och vi har mycket att bekänna. Du måste lära dig att du inte har älskat Gud av hela ditt hjärta, och att du inte har älskat din nästa som dig själv. Vi litar ofta mer på oss själva än på Jesus. Vi lyder och litar mer på myndigheterna och vetenskapen än Jesus. Vi är mer rädda om vårt rykte, anseende och namn än vi är rädda att förlora Jesus. Vi är mer bekymrade om hur det ska gå för denna värld, för familjen, än bekymrade om vårt eviga väl. Vi är oroliga om vår ekonomi trots att vi vet att vi har en Far i himlen som tar hand om oss.
Lagen kommer till oss och visar oss våra synder och fördömer oss och vårt hjärta. Så får evangeliet leda till omvändelse. Lagen kan inte omvända oss, den kan endast göra oss hjälplösa. Därför behöver du varje gång du kommer till kyrkan även höra lagen. Du måste få höra att du är en fattig och hjälplös syndare. Så måste du också få höra att evangeliet är för syndare som inte vill leva kvar i synden, utan vill bli fri från den. Herren älskar dig och han vet att du är svag, att du fortfarande är en syndare. Han beskyddar dig, i sin Kyrka, och dagligen förlåter han dig alla dina synder, för Jesu skull. I Kristus är du funnen. I Kristus är du det lamm som Herden bär. I Kristus är du den silverpeng som kvinnan funnit. För du är förlåten och Kristus vill vara med dig under alla livets dagar.
I Jesu namn. Amen.