För cirka 20 år sedan var det en gymnasieklass som skulle göra ett arbete om olika religioner och av den anledningen ville träffa mig och ställa frågor om kristen tro. De hade några förberedda frågor som de ställde till företrädarna för respektive religion som de skulle skriva om. Samtalet med dessa elever har jag, inte ofta men återkommande, tänkt tillbaka på.
Det som gjort sådant avtryck i mitt minne var inte primärt deras stora okunskap om kristen tro, för jag hade inte förväntat mig annat. Det som verkligen satte avtryck var hur lagiskt och moraliskt de tänkte kring den kristna tron. De flesta frågorna som de hade gällde levnadsregler och olika förhållningssätt. Bland annat hade de en fråga som var formulerad ungefär såhär:
”Alla religioner har en antal levnadsregler som man måste följa för att komma till paradiset, himlen eller nirvana. Kan du berätta om vilka levnadsregler som gäller inom kristendomen?”
Mitt initiala svar var så kraftigt förenklat att det nog var lögn. Jag sa något i stil med: ”Vi har inga levnadsregler som kristna. Vi lever i total frihet från sådant. Vi uppnår ändå vår tros mål, men inte på grund av det vi gör utan på grund av vad Jesus har gjort för oss.” Sedan tog jag tillfället i akt att berätta om vad Jesus gjorde för oss när han dog och sedan uppstod. I ärlighetens namn var jag lite stolt över min långa svada om evangeliet men till min stora förvåning så verkade det inte riktigt gå in hos dem. Istället så fortsatte de, likt slipade journalister, att pressa mig om levnadsreglerna och sa att det inte kan stämma att kristna inte har sådana. I sin iver att få ett ’ärligt’ svar på sin primära fråga började det också skina igenom vilken bild de hade av den kristna tron. Deras tillsynes gemensamma syn skulle kunna sammanfattas i dessa två ord: livsbegränsande och tråkig.
Hur kan det komma sig att dessa ungdomar som var så bergfast övertygade om att alla religioner primärt handlar om levnadsregler vägrade tro att den kristna tron är livsbejakande, hoppingivande, kärleksfull och ren och skär glädje samt att det kristna livet inte bygger på det vi gör för Gud utan om vad Gud redan gjort för oss?
Jag tror att orsaken till detta primärt beror på två saker. Det första är att alla människor av naturen är lagiska och därmed också tänker att man hamnar i bättre dager inför Gud ju mer man offrar och desto mer man anstränger sig och är seriös. Den andra orsaken tror jag är att kristna har så lätt att tänka likadant, så också jag.
Alla vi som lever i tron på frälsaren har verkligen skäl att vara glada, frimodiga, livsbejakande och tacksamma. Allt detta i tron, ja i förvissningen, om att alla våra synder är förlåtna och vi får leva i Guds ansiktes ljus redan här i tiden och sedan i evigheten. Detta är den främsta källan till verklig glädje och det är också en sådan glädje som bär genom sorger, livskriser och de värsta tänkbara katastrofer. Det är också en sådan glädje som inte alltid känns utan är ofta mer som en stilla visshet om att det är så.
Men detta är inte den enda glädjen. Det finns också skäl att glädjas på skapelsens plan. Alla vi som lever har fått livet som en gåva och har därför också fått uppdraget att leva. Det är egentligen så självklart att det kan framstå som dåraktigt att säga det men häri ligger faktiskt någonting oerhört stort. Gud har gett dig livet, för att han vill att du ska leva! Inte bara överleva utan verkligen leva och sjuda av liv, livslust och glädje.
Vi lever alla under olika förutsättningar och genom mänsklighetens historia har många kämpat hela sitt liv för sin och familjens överlevnad. Så har många det fortsatt idag. Men kampen i tillvaron kan inte ta glädjen i Kristus från oss, och bör inte heller ta glädjen i skapelsen från oss. Att uppleva glädjen i skapelsen ska inte heller ses som en levnadsregel som alla kristna måste följa. Det är snarare ett generöst erbjudande från vår Herre och Gud som skapat himmel och jord och som fortsatt öser sina goda gåvor över allt skapat.
Det vi däremot inte bör göra det är att leva livsbegränsade och då i meningen att vi avskärmar oss och tar avstånd från alla glädjeämnen som Herren har gett oss genom skapelsen. Istället får vi leva livsbejakande och med öppna armar ta emot och glädjas och låta oss roas av allt det underbara som omger oss.
Goda vänner och grannar, släkt och familj, mat och dryck, hus, arbete och skola, sång och musik, högtid och fest, böcker, film, spel och lek, konst och allt det vackra i naturen. Det och mycket mer har vi skäl att tacka Herren för och ta emot med glädje, och till glädje, för oss och våra medmänniskor.
Detta får naturligtvis inte innebära att vi börjar dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen (Rom. 1:25) och att vi i sökandet efter lycka och glädje glömmer Guds goda lag. Istället får vi med stor frimodighet och i enlighet med Guds goda lag främja, vårda och glädjas över Guds gåvor. Guds lag visar nämligen inte endast vad som är synd, det visar också tydligt vad Gud i positiva ordalag vill ge oss och vad han vill främja. Liv, trygghet, frid och ett förnöjsamt sinnelag.
Familjen ska vara en plats där barnen föds och sedan växer upp under glädje, skratt, ilska, frustration, sorg och tårar, arbete och vila, lek och allvar. Allt detta inom familjens trygga ramar och föräldrarnas beskydd. Det är som ett växthus där livet ska spira och barnen känna sig hemma och vara som allra mest levande! Liksom det viktigaste i ett växthus inte är att beskära, gallra och rensa utan att vattna, göda och ge värme så är det också det viktigaste för att barnen ska växa upp till mogna och välmående människor.
Du som tillhör Kristus, du är också en del av Guds folk, Guds stora familj. Den himmelske Fader är din Fader som älskar dig med en gränslöst översvallande kärlek. Som Guds barn har också du en trygg och säker plats där du som människa får leva under glädje, skratt, ilska, frustration, sorg och tårar, arbete och vila, lek och allvar likt ett växthus där livet ska spira.
Det är alltså en felaktig föreställning att tro att det vore mera fromt och rätt att avstå från alla de glädjeämnen och tillfällen till förströelse som vår gode himmelske Fader har gett oss. Skratt och glädje inte sämre än sorg och tårar!
Helt korrekt brukar det påtalas att Adam och Evas syndafall kom av att de inte litade på vad Herren hade sagt. Istället lyssnade de på ormen som ville se människans olycka, ofärd och död. Men vad var det egentligen ormen sa? Jo, han fick människan att tro att Herren inte unnade dem att leva i den frihet och glädje som skapelsen hade att erbjuda. Herren hade själv satt en enda gräns och det var att de inte fick äta av ett enda träd. Ormen sa till människan att förbudet gällde alla träd. Så började människan ifrågasätta Guds godhet mot dem. Ormen som kom med förbuden framstod helt plötsligt som mera trovärdig.
Tänk om Adam och Eva hade brukat den frihet och glädje som Herren gett dem! Det var ju genom att inte bruka den och istället ifrågasätta och göra uppror mot Gud på helt felaktiga grunder som de föll i synd. Paradiset ryckes från dem och livet skulle hädanefter innebära smärta, möda, svett och tårar.
Du som tillhör Kristus lever i ett upprättat förhållande till Herren. Misstro inte Gud! Låt dig inte luras till att tro att du har en himmelsk Fader som primärt vill begränsa och kväva ditt liv och din glädje. Det goda, vackra, roliga och underbara i skapelsen är inte till för att pröva oss utan det är oss givet för att livet ska blomstra och vi glädjas.
Så kom ihåg att du som fått livet av livets Gud är kallad och ämnat att leva! Att leva, växa och glädjas över frälsningen men också att leva, växa och glädjas i och över Skaparens alla goda gåvor.
Jesus säger själv:
”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.”
Detta gäller inte endast på frälsningens område utan också på skapelsens plan.
Så kära vän, lev livet!