Låt mig berätta någonting jag tycker mig insett när jag läste kapitlet om Jesus uppståndelse och en specifik händelse vid den tomma graven. Det är något som Johannes återberättar i sitt evangelium.
Det berättas där om hur Johannes samt Petrus när de får höra om den tomma graven springer dit, och Johannes stannar utanför och tittar in men Petrus stormar på sitt sedvanliga sätt in – därefter beskrivs den händelse som jag fastnade för. Det står om hur Johannes och Petrus sedan ”gick hem igen” men om Maria från Magdala står det: ”Men Maria stod kvar utanför graven.” Ordet ”men” beskriver ett motsatsförhållande – de två lärjungarna gick hem, men Maria gjorde det inte.
Varför stannade just hon kvar?
Maria, som även kallas Magdalena, hade varit en plågad själ (Luk 8:2), men så hade Jesus tagit sig an henne, låtit henne bli en lärjunge, upprättat henne så som bara Gud kan upprätta en människa.
Men nu hade hennes hela verklighet raserats, för den person hon vigt sitt liv åt, som hon följt helhjärtat och trott vara Messias, den Messias som hade tagit även henne till sitt hjärta, hade blivit dödad och allt hon hoppats på hade gått om intet. Hon var otröstlig och det enda hon nu kunde göra vara att använda det hon hade kvar av handlingskraft och pengar till att begrava honom riktigt.
”Hon lutar sig gråtande in i graven”, står det. Den sortens tårar har många av oss fällt, tårarna som är förtvivlade, desperata, utan hopp och utan hopp om liv. Men då får hon se två änglar, som milt förebrår henne ”Kvinna, varför gråter du?” – de verkar mena, kvinna, har du inte förstått vem din mästare var och vad hans uppdrag var? Maria visar tydligt att hon faktiskt inte förstått eftersom hon svarar att det enda hon vill veta är var de lagt Jesus kropp. Innan änglarna svarar uppfattar hon att någon står bakom henne, så hon vänder sig om. Hon kanske inte kan se klart på grund av tårarna, så hon tror att det är trädgårdsmästaren och ber honom förtvivlad om att han ska hjälpa henne att hitta kroppen. Men mannen svarar endast ett enda ord, nämligen hennes namn, ”Maria”. Då förstår hon vem det är, det är Jesus. Han är inte död, han lever.
Vad som händer därefter har bibellärare lite olika åsikter om, men jag tror mest på den varianten där Maria faller ner vid Jesus fötter, bryter ut i ännu häftigare gråt, och nästan krampaktigt håller fast vid hans fötter. För Jesus säger ”håll inte fast mig”. En del hävdar att översättningen ”rör mig inte” är bättre, och detta för att Jesus inte ville bli berörd innan han ”stigit upp till Fadern”. Men den varianten stämmer i mitt tycke inte eftersom han senare uppmanar Tomas tvivlaren att röra vid honom. Översättningen ”håll inte fast mig” rimmar även med Jesus ord ”Jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.” (Joh 16:7)
Det finns ytterligare en anledning att tänka att Jesus nog säger ”håll inte fast mig”: jag tror nämligen att Maria krampaktigt just håller fast vid hans fötter för att aldrig mer förlora honom. Detta om man betänker ångesten som troligvis uppfyllt Maria sedan Jesus död, en ångest som säkerligen påmint henne om hennes tidigare utsatta och onda liv, samt den enorma sorgen över att Jesus, den enda människa som verkligen kunnat hjälpa henne hade dött, och att denna människa nu faktiskt visar sig leva, under över alla under, och står framför henne vid den tomma graven, så tror jag att hon krampaktigt höll fast vid hans fötter (vi kan även läsa i Matteus beskrivning hur kvinnorna ”höll om Jesus fötter”, Matt 28:9).
Tänk dig själv om du varit i hennes situation, tänk dig de gånger du varit som mest tillintetgjord av sorg och förtvivlan – om då Jesus stått framför dig när du gråtit som mest och ångesten övermannat dig, skulle inte även du fallit ihop och krampaktigt hållit fast vid hans fötter med viljan att han aldrig skulle lämna dig igen?
Sedan säger Jesus någonting underbart, och det är huvudpoängen i texten, han säger nämligen: ”Håll inte kvar mig, för jag har inte stigit upp till min Fader än.”
Detta som Jesus säger till Maria – och som han också säger till dig och mig och alla sina lärjungar i alla tider – är att trots att han kan förstå hennes önskan att fysiskt hålla kvar honom för alltid så har han och Gud Fadern tänkt ut någonting ännu bättre för alla lärjungar, nämligen att han inte fysiskt ska vara närvarande så vi kan röra honom med våra händer och krama om hans fötter, hur mycket vi än tror att det skulle hjälpa, utan han ska istället flytta in i varje lärjunges inre genom sin Ande: ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare, som ska vara hos er för alltid: sanningens Ande.” (Joh 14:16)
Genom sin Ande kommer han vara ständigt stöttande, ständigt närvarande i varje vår tanke och känsla och rörelse. Ständigt och allvetande närvarande i varje lärjunges inre, kommunicerande på de mest subtila och mästerliga sätt för att trösta, stötta, uppmuntra, glädja, styrka, vägleda och älska. ”Detta har jag sagt er medan jag ännu är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.” (Joh 14:25f) ”Allt han har sagt oss” – det är det vi har i Bibelns alla ord.
Denne Ande kan vi inte förlora genom vår synd, vår skam, våra tvivel, vår svaghet, vår ångest eller våra tårar, utan det är en bestående gåva som Gud Fadern ger till varje människa som tror på hans Sons uppståndelse ur graven, då graven blir tom och han själv står utanför.
Så låt oss göra som Maria uppmanades, nämligen släppa Jesus fysiska person och istället lyssna till hans ord och löfte: ”Jag stiger upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud.” (Joh 20:17) För i detta lyssnande finns en större styrka och tröst än den Maria upplevde utanför den tomma graven när hon genom sina tårar kände igen trädgårdsmästaren som sin Mästare.
”Jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.”