Inom vår svenska kyrka har det genom århundradena passerat många ledare. Bland alla dessa biskopar, präster och andra i ledande ställning har det varit många som inte har lämnat några större spår till eftervärlden. Vissa har istället blivit avskräckande exempel. Men det finns också ett antal som förtjänar att lyftas fram som goda exempel, som trots sina mänskliga brister är väl värda att lära av och se upp till.
En av dem är Haqvin Spegel (1645-1714). Han levde och verkade under den svenska stormaktstiden, som kan räknas från åren 1611-1718. Andligt sett hör denna period till den lutherska ortodoxins storhetstid. Den lyfte särskilt fram vikten av den rena läran. Spegel omfattade tydligt denna. Men det som också utmärkte honom var ett tidigt inflytande av pietistiska kännetecken. Pietismen skulle senare under 1700-talet lyfta fram trons liv och dess konsekvenser för efterföljelsen. Haqvin Spegel blev en av de tidiga lutherska fäderna att förena dessa båda delar i en helhet – och kombinationen av luthersk ortodoxi och pietism skulle i sin tur komma att känneteckna den gammalkyrkliga fromheten med sitt fokus på trons lära i kombination med trons liv.
Men det som kom att känneteckna Haqvin Spegel var dock inte endast denna tro och fromhet. Det var bredden, inriktningen och drivkraften i hans tjänande. (För den som önskar en mer fördjupad översikt av Spegels person och kyrkliga gärning rekommenderas boken; Såningsmän och Själasörjare, skriven av Gunnar Juelsson och utgiven på Kyrkliga förbundets bokförlag, 2009.) Haqvin Spegel sägs ha varit studiebegåvad och därmed kunnat fördjupa sig i tron och den lutherska ortodoxin. Detta blev grunden och utgångspunkten för det som senare skulle komma i form av tjänst och kyrkligt inflytande.
När man betraktar Spegels liv med trons ögon blir det uppenbart att hans liv och tjänst blev väl använd av Gud inom flera olika områden – alla fick samverka för vår svenska kyrkoprovins uppbyggelse och blomstring. Utan att gå in på exakt tidsordning för allting, fick Spegel utföra en gedigen gärning för vår kyrka – och i förlängningen också för Guds rike. Förutom hans stora predikogärning genom åren fick han vara med och stå bakom 1686 års kyrkolag, Svebilii katekes 1689, kyrkohandboken 1693, psalmboken 1695 och även Karl XII:s bibel 1703. Mot slutet av 1600-talet blev han biskop och till sist, en bit in på 1700-talet, även ärkebiskop i Uppsala.
Trots att mängden av uppdrag i sig självt är unikt i kyrkohistorien, är det ändå det som Spegel gjorde med sitt pund som är värt att lyfta fram. Han var villig att stå i Guds tjänst och han blev också rikt använd av Herren. Genom sina gåvor och talanger fick han även inflytande i samhällets övre skikt – till och med som överhovpredikant hos Karl XI.
Ser man återigen på detta med trons ögon går det att se paralleller med hur Gud tidigare använt människor för sina syften i den bibliska historien. Josef fick en ingång hos den höge Farao och blev så till välsignelse för folket. Genom profeten Daniel fick kung Nebukadnessar till sist omvända sig till Herren och Ester blev som drottning till räddning för sitt judiska folk. När man tänker på detta är det inte svårt att se hur Gud kunde använda också Haqvin Spegel för vårt lands och kyrkas bästa.
Nu är han inte alls en spegel av vår tid eller den nuvarande svenska kyrkoprovinsen. På många sätt är han motsatsen till det som lyfts fram som renlärigt idag. Och man skulle kunna invända med att han verkade i en helt annan tid än vår egen och att alla kyrkans ledare är präglade av sin tid. Detta är förstås sant. Men det kristna innehåll som Haqvin Spegel lyfte fram i predikningar, genom kyrkohandbok, psalmbok, katekes ända upp på ärkebiskopsnivå är framför allt ett tidlöst budskap. Det är en renlärig evangelisk kristendom, som mynnar ut i ett levande kristet liv. Det är en tro som inte bara är rätt i sig själv, utan som också bär en god frukt i människors liv och hjärtan. Det är även detta som är en prästs stora kallelse – att sträva efter att låta lära och liv bli till ett – att inte försumma varken trons grund eller det liv som tron kallar till. Då handlar det om att både lag och evangelium behöver lysa klart i förkunnelse och i liv. Ett rent och klart Guds Ord behöver nå ut i andakt och predikan, genom bön och psalmer. Detta går att märka av i det som Haqvin Spegel var engagerad i.
Inte minst kan vi i vår tid se detta i de psalmer som Spegel kom att skriva. I den nuvarande svenska psalmboken från 1986 finns elva psalmer med honom som textförfattare. Mest kända är kanske missionspsalmen 99 (Gud, vår Gud för världen all), 404 (Så skön och ljuvlig är din boning) och påskpsalmen 468 (Låt oss nu Jesus prisa).
För biskopar, präster och kyrkliga ledare idag, som Gud har kallat till tjänst, kan Haqvin Spegel bli ett rikt föredöme genom sin tydliga förankring i den evangeliska tron och bekännelsen, genom betoningen på att tron behöver omsättas i ett kristet liv och bära frukt i goda gärningar samt i drivkraften till detta som genomsyrade hela hans gärning. Bara ett ytterligt fåtal får tjäna med hans bredd i uppgifterna. Men trons liv i Kristus skulle vara i fokus för alla. För kristna och församlingsbor som inte står i ämbetet kan han överlag vara en föredömlig spegelbild för en genuin kristendom i den svenskkyrkliga, lutherska traditionen.
Dock är det inte främst Haqvins spegelbild, utan spegelbilden av Kristus som är den avgörande att se in i. Frälsaren själv ska vara varje kristens centrum. Han som även blev Haqvins Spegel.