En lutherdom utan Kristusförening

Någon kanske tycker att det blivit ”lite väl mycket Luther” nu för tiden. För andra är det så att Luther, rätt och slätt, står dem upp i halsen och då bland annat för det han sade om judarna. Inga Israelvänner kan ställa sig bakom hans uttalande på denna punkt men detta bör dock inte stå i vägen för Luthers huvudsakliga bidrag. Professor Knut Alfsvåg har skrivit en högst läsvärd bok om Luther: Møter med Luther [Möten med Luther, övers. anm.] 

För att bättre kunna förstå Luthers uttalanden är det viktigt att känna till Luthers samtid och de sammanhang han var i när han skrev, vilket Alfsvåg belyser på ett mycket klart sätt. Ett av många exempel från Luthers samtid som provocerade reformatorn var när judar kunde säga att Kristus var sänd av djävulen och att Maria var en hora. Vi hade också reagerat om någon sa samma sak idag, men vi hade nog inte använt samma ord och gett samma råd som Luther.

Även om Luther hade sina fel – och var en människa(!) – var han också en andlig gigant. Ja, en av de främsta efter apostlarna och in på samma nivå som de främsta av kyrkofäderna i fornkyrkan, enligt min mening. Han var som en Augustinus. Luther har en bredd och ett djup i sin teologi och troserfarenhet som gör att de flesta får kämpa för att hänga med och få en översikt över den. Ja, och ändå kan lutheraner tappa ur sikte det som Luther själv lade stor vikt vid.

Den norska kyrkan, de lutherska organisationerna och frikyrkorna har dock bevarat mycket av det reformatoriska arvet, men vissa saker är borta. Vi kan behöva ett besök av Luther. Och kanske fler teser?

Tes I

Kyrkan dör utan omvändelse. Luther var inte blygsam i sin förkunnelse om synd. Synd var för honom något allomfattande: fiendskap mot Gud, otro, begär, kött. Vi hinner inte läsa långt i hans postillor innan vi hör om vår och reformatorns egen andliga fattigdom, elände och förtappelse. Men inte bara det! Det är för övrigt klokt av präster, biskopar och andra förkunnare att ständigt läsa hans postillor och kärnskrifter. Inte som förberedelse till predikan utan för att berika sitt eget trosliv. 

Luthers syn på synd kan upplevas provocerande i en tid då människor i allt större grad söker självacceptans och självförverkligande. Är Luther bara en tidig version av den förtalade pietismen? Luther levde inför den Helige Guden. Också vi behöver möta samma helighet. Jag tänker inte då på de kloka studierna av hans väsen, de objektiva och intellektuella mötena med Gud. Nej, vi behöver djupa existentiella och personliga möten. Då blir inte Luthers uttryckssätt längre så främmande, då blir sanningen påträngande: Jag älskar inte Herren och min nästa av hjärtat! Jag litar inte på Honom i allt och över allt! Så är det.

Den store reformatorn kände sig liten och nerböjd inför Majestätet: Inget är fullkomligt. Vi syndar också när vi utför de bästa gärningarna! Luther kände Guds vrede, inte bara som en kämpande munk utan hela livet. Det drev honom till bot (omvändelse), det vill säga ånger och sorg över synden och tro på en annan än sig själv: Jesus Kristus och hans verk. Utan bot, ingen förlåtelse.

Var står vi idag? Lutherska sammanhang har också förlorat ett gammalt kännetecken, en klar botförkunnelse. Det vill säga en förkunnelse av lag och evangelium som skapar sorg och ånger över synden och tro och glädje över Kristus. En sådan förkunnelse är fullt förening med, och nödvändig, tillsammans med förkunnelsen av människans storhet och värde som skapade av Gud! Vi blir aldrig färdig med sådan förkunnelse.

Tes II

Rättfärdiggörelse och förening med Kristus (Kristus­mystik) kan inte skiljas åt. Luther har en juridisk förståelse av rättfärdiggörelsen där syndaren står inför Guds domstol och förklaras rättfärdig för Jesu skull genom tron. Luther inkluderar samtidigt en annan dimension: en ”personlig” sida. Vi får inte endast del i Jesu verk genom rättfärdiggörelsen utan också Jesu person. Redan i frälsnings­ögonblicket – dopet – får och förenas vi med Kristus. Vi blir heliga och härliga!

Var Luther ”mystiker”? Detta diskuteras i många teologiska kretsar. ”Mystiker” är en alltför oförsvarad och missförstådd beteckning av Luther. Men, att förneka att Luther var påverkad av Kristus­mystik är oseriöst. När jag här använder ordet Kristusmystik är det inte något annat än vad vi läser om i Efesierbrevet 5:32:

”Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen.”

Kristusmystik är ett ord som härleds ur ordet ”Kristus­mysteriet”, det vill säga inkarnationen, försoningen, föreningen med Honom. Luthers andliga liv andas Kristus­mystik. Även en katolsk auktoritet på området, Bernard McGinn, är tydlig här. Luther var präglad av Paulus Kristus­mystik (i Kristus – Kristus i oss), fornkyrkan, Augustinus, Bernard av Clairvaux och inte minst ”den tyska mystiken” särskilt representerat av Johannes Tauler.

Men Luther repeterar inte bara gamla saker. Återupptäckten av evangeliet gjorde honom till en förnyare av reformatorisk mystik som ärkebiskop N. Söderblom sa. Luther placerar Kristusföreningen (Kristusmystiken) i centrum av själva rättfärdiggörelsen av nåd och kallar den för den rätta kristna huvudläran.

Luthers medarbetare Melanchton framhöll av själavårdande anledning syndernas förlåtelse och den juridiska frälsningen. Detta är riktigt och viktigt, men också ensidigt. Av honom och senare skollutherdom kom det lite Kristusmystik. Kristi verk och person skildes från varandra, rättfärdiggörelse och Kristusförening (unio) likaså. Här ligger en stor orsak till mycket av objektifieringen och teoretiseringen i vår förkunnelse långt in i våra bönehus – med stora konsekvenser för lov och lära. 

Den rika strömmen från Luther torkade gradvis ut, om än inte i kyrkans liturgi. Reformatorisk Kristusmystik har stark koppling till en huvudsak, det saliga bytet. Allt Hans är mitt, allt mitt är Hans. Redan i Luthers skrift En kristen människas frihet” beskrivs Kristusmystiken i ljus av brudmystiken. I hans Stora Galaterbrevskommentar står brudmystiken i centrum av rättfärdiggörelsen.

Luthers brudmystik förstås inte bildligt som präst och organisationsmänniskor tror. I sina föreläsningar över psaltaren säger han: ”Relationen mellan Kristus och kyrkan är reell. I det fysiska äktenskapet ser vi bara bilder och gestalter av det andliga äktenskapet, där Kristus är brudgum.” Våra äktenskap är bilder, Kristus och kyrkan är originalet! Varför motsätter vi oss det Luther säger om detta? Brudmystiken går på tvärs med mycket av den in­arbetade ideologin och teologin och kan påverka både köns- och äktenskapssynen. Den är en klenod i kristen­heten. Dessvärre går många miste på rikedomen!

Tes III 

Tron är en gudomlig gärning som förändrar oss och gör att vi föds på nytt av Gud, säger Luther. Vidare säger han att kristen tro är en levande, verksam, aktiv, mäktig sak. Varför? Eftersom Kristus är reellt närvarande i tron, något finska lutherforskare framhåller. Andra kyrkosamfund missförstår Luther när han talar om tro utan gärningar, medan vår egen kyrka urvattnar förståelsen av tron i kognitiv riktning.

Det är inte många som har talat så tydligt om helgelsen och trons liv och frukt som Luther. Men han blandar inte in det i frälsningen. Han talade skarpt mot den döda och historiska tron, en tro som tror på historien om Kristus, utan nytt liv och nya gärningar. Kristen tro är levande eftersom den är förenad med den Uppståndne. Inte bara symboliskt, utan reellt, får vi Kristus i Ordet, som kläder i dopet och mat och dryck i nattvarden. Lika reellt är han närvarande i tron. Den döda tron är för Luther en falsk dröm, en overksam tro, ett skal och en falsk tro. Den är utan bot, utan Ande och uppståndelsekraft. En sådan tro såg han hos antinomisterna som försökte att kombinera ett liv i evangeliet med ett liv i strid med Guds bud och vilja, i hor och girighet. De har fått en annan Kristus, den rätta Kristus är det inte om än alla änglar skrek ”Kristus, Kristus”. Så må de vara fördömda med denna sin nya ­Kristus (Koncilierna och kyrkan). Detta lutherord hörs nog inte så ofta från vara predikstolar!

Det är en sak att sakna Luthers frodiga sätt att uttrycka sig. Viktigare är det att få del i det liv och den andliga kraft han fick genom bot och Kristusföreningen genom tron. Här ligger den lutherska kyrkans vara eller icke­vara. Kan vi skönja något hopp i horisonten förebådar en uppgång av biblisk kris­tendom och sann lutherdom? Några stjärnor lyser, men så långt jag ser i norsk lutherdom, ser jag ett tydligt tecken på solnedgång.

Översättning Gabriel Skilling

Publicerad i samarbete med Foross.no