Mark 7:31-37
I Jesu namn. Amen.
Människan vill vara fri och helt oberoende. Inte minst vi som lever i denna oerhört individualistiska tid. Man vill inte binda upp sig för någon eller något. Man vill inte att någon, ska styra ens liv, man vill själv styra det. I själva verket handlar det om jaget som ska stå där i centrum, ej bunden till någon. I slutändan en överdriven tro på sin egen förmåga och den ende man kan bli förälskad i är sin egen spegelbild …
Mannen som kom till Jesus var långt ifrån fri. Han var döv och kunde knappt tala. Han var beroende av sina medmänniskor, av släkt och vänner. Han var inte fri. Vännerna kom med honom till Jesus. Och Jesus förändrade livet för honom och han blev fri. Det som bara Jesus kan göra. Fri i Kristus.
På samma sätt skedde en gång för dig. En gång kom din familj med dig till Jesus, precis som mannens vänner. Det skedde när du döptes.
Vi läser om att Jesus först stoppade sina fingrar i hans öron, precis som den helige Ande först kommer genom hörandet av evangeliet. Så spottade Jesus och rörde vid hans tunga. Allt detta sker vid dopet, där vatten från Jesu helgar med hans ord.
Jesus talade Effata – öppna dig. Öronen öppnade sig, tungan lossades och mannen kunde tala klart och han kunde bekänna tron och prisa Herren. På samma sätt är det i dopet, genom Jesu ord öppnas öronen, tungan lossas. Fri i Kristus. Fri genom dopets vatten. Fri, det vill säga att synderna är förlåtna.
Allt detta är ett mirakel, ett Guds mirakel. Mannen blev fri, blev frälst. Syndaren blir frälst och renad i dopet. Herren Jesus gör bara sin Faders vilja.
I båda fallen, Jesus tar emot syndare. Jesus är läkaren som inte har kommit för de friska, de goda, de fullkomliga, utan för de sjuka. Jesus är läkaren, som tar sig an de sjuka. För Jesus har gått på våra vägar, på våra stigar i denna fallna värld, in i vårt slaveri under synden. Jesus har öppnat sig för oss, för all synd som binder oss. Han lät sig själv bli öppen på korset för att ta emot från oss och Gud det som stänger vägen till det eviga livet, vår synd och Guds eviga vrede mot oss. Jesus bad på korset: ”Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” Det var hans sätt att säga till sin far: Effata, öppna dig. Jesu uppståndelse är Gud Faderns bekräftelse att han är öppen för oss och att vägen är öppen för oss till honom i tid och evighet.
Från hans Effata på korset till hans Effata i dopet, så har Herren Jesus helat oss, gjort oss rättfärdiga och frälst oss. Så är vi fria i Kristus, fria från syndens straff och konsekvenser. Det är en sann frihet som vi inte finner någon annanstans, oavsett hur rika och framgångsrika vi än blir. Det är en frihet som vi inte helt kan förstå. Men det är en frihet som vi får vila i. Det är som Paulus skriver:
”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig.” Vidare: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”
Men vad innebär det för ditt kristna liv? Det gamla är förbi … Genom dopet har vi fått den helige Ande och därigenom hatar vi synden. Glädjen finner vi inte först och främst här i världen, utan i Guds ord. Det gamla är förbi … Men ändå blir det inte som vi hade hoppats. Motgångar möter oss … Inte minst gamle Adam som vi får bära med oss hela livet vill något helt annat än vad den helige Ande vill. Vi ser det i dagens evangelium i de som kom med mannen till Jesus. Kristus förbjöd dem att berätta för någon om miraklet. Men, vad gjorde de? De gjorde precis tvärtom.
Vårt förhållande till våra närmaste blir inte alltid som man hoppats. Vårt förhållande till Guds ord blir heller inte alltid som det borde varit. Ögonen ser på sådant det inte skulle se på. Öronen hör på sådant den inte borde hört på, lockas att höra på falsk lära … Tungan används på ett sådant sätt den inte skulle använts med. Och vad säger inte hjärtat, det som vi bara själva vet nåt om … Gamle Adam finns där, oavsett hur mycket vi försöker att dölja det och försöker visa upp den fina fasaden. Vi ber varje dag, säkert flera gånger, Fader vår och i den femte bönen förstår och inser vi att våra liv inte är så fullkomliga. Vi är syndare. Gamle Adam behöver dränkas och dödas varje dag, som Luther uttryckte det.
Jesus är inte bara läkaren när vi blev ett Guds barn genom dopet. Han är fortfarande läkaren. Hans Kyrka är och förblir ett sjukhus som består av patienter, det vill säga syndare. Han behöver ständigt tvätta våra syndasår, tvätta våra öron, våra ögon, vår tunga och vårt hjärta.
Samtidigt vet vi att Jesu nåd och förlåtelse är var morgon ny. Dopets löften likaså. Herrens Effata på korset och vid ditt dop gäller fortfarande, för vi har en nådefull Fader.
I nattvarden, Jesus kropp och blod kommer till vår tunga, med sitt Effata, med sitt evangelium och Guds ord talas in i våra öron, kommer med förlåtelse och låter synderna fly iväg.
Människan tror sig vara fri i detta individualistiska samhälle. I själva verket är hon inte det, inte ens miljardären. Men som kristna är vi alltid fria, fullständigt fria och äger syndernas förlåtelse i Kristus Jesus, genom dopets nåd, oavsett vilket samhälle, tid eller epok vi lever i. Och samtidigt är vi som Paulus skriver:
”Ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.”
I Jesu namn. Amen.