”Låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud” (1 Joh 4:7).
Kärleken är Guds vilja med oss
Guds vilja är att vi ska älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Detta visste den laglärde som med sin fråga ville pröva Jesus: ”Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?” Frågan var ställd för att snärja Jesus. Han ville anklaga Jesus för att ta det lättvindigt med Guds bud. Jesus svarar genom att vända frågan tillbaka till mannen: ”Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?”
Kommer det an på vad Gud vill att vi ska göra så gäller: ”Den som håller lagen ska leva genom den.” Jesus upphäver inte Guds bud. Han säger: ”Gör det, så får du leva.” Jesus är inte den ”snälle guden” som slätar över synden och bejakar egenkär njutning under parollen ”Gud är kärleken”. Den som bortser från något enda Guds bud eller ursäktar och försvarar någon synd, har Jesus emot sig.
Vid Jesu ord ville mannen försvara sig och frågade: ”Vem är då min nästa?” Det är inte Jesus som mildrar lagens krav på fullkomlig kärlek, men den egenrättfärdige gör det genom att söka en gräns för hur långt nästankärleken behöver visas.
Kärleken gör inget ont mot någon.
Som svar på den laglärdes fråga säger Jesus inledningsvis: ”En man var på väg från Jerusalem till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.” Rövarna gjorde sin medmänniska mycket ont. Så gör inte kärleken. Det är kärlekslöst när man skadar andra genom sårande ord eller i handling orsakar lidande; stjäl och roffar åt sig; berövar andra deras goda namn och rykte genom osanningar och kärlekslösa avslöjanden. Kärleken gör inget ont mot någon – inte ens mot den som först burit sig illa åt.
Kärleken gör allt gott mot alla.
Kärleken låter inte bara bli att göra det onda. Den gör aktivt det goda. Rövarna gjorde sin medmänniska illa. Men de fromma – prästen och leviten – lät bli att göra sin medmänniska gott. Det är lika mycket brist på kärlek! Den likgiltige resonerar så: ”Jag kan inte hjälpa alla människor i deras nöd.” Nej, men det är inte en ursäkt för att inte hjälpa din medmänniska. Prästen och leviten behövde inte söka tillfälle att visa kärlek för alla. Tillfälle att visa deras medmänniska kärlek kom i deras väg. När prästen såg mannen undvek han att gå nära. Kärleken tar inte en omväg för att slippa ta sig an en medmänniska i nöd. Leviten tycks till skillnad från prästen ha gått fram till mannen för att se på honom men sedan ha avvikit. Kanske hade han bråttom till tempeltjänsten och konstaterade: ”Jag skulle gärna hjälpa, men hinner tyvärr inte.” Kärleken ursäktar sig inte med att något annat är viktigare. Inget är viktigare än kärleken, den är sammanfattningen av allt vad Gud vill med oss.
Kärleken är lagens fullbordan.
Samariten visade i handling vad Gud vill att vi ska göra. Kärleken består inte i ord utan i handling. Kärleken går den slagne till mötes. Istället för att som den laglärde fråga: ”Vem är min nästa”, frågar Jesus ”Vem är en sann nästa ”. Kärleken motiveras inte av vem medmänniskan är, om det är någon som förtjänar att älskas eller ej. Kärleken frågar: ”Vem är jag en nästa för.”
Vem är då en sann nästa, som gör vad kärleken kräver? Inledningsvis i dagens evangelium säger Jesus: ”Saliga är de ögon som ser det ni ser.” Salig är du som i Jesus ser Guds kärlek till varje av synden slagen och döende människa. Guds lag avslöjar oss vara släkt både med rövarna, prästen och leviten. Vi är i oss själva fulla av synd. Djävulen har kommit för att stjäla, slakta och förgöra och beröva oss det eviga livet. Hela vår natur är plundrad på allt gott och slagen med andlig död. Vi är i oss själva utlämnade åt evig död. Men när Guds lag visar oss vara lika den slagne mannen visar sig Jesus vara som den barmhärtige samariten.
Den slagne gick ut från Jerusalem – ut från Guds stad – och var på väg ned till Jeriko. Jesus gick samma väg, men i motsatt riktning. Han gick från Jeriko upp till Jerusalem för att möta oss alla i vårt avfall från Gud och föra oss tillbaka till Guds härlighet i det himmelska Jerusalem. ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: Han sände sin Son till världen för att vi skulle leva genom honom.”
Jesus har i kärlek tagit på sig allas nöd och offrat allt för att ge vad alla behöver. Samariten betalade två denarer för att värdshusvärden skulle ta emot den slagne. Två denarer var detsamma som lönen för två dagsverk. Jesus har utfört två fullkomliga ”dagsverk” för att ge Gud den ersättning som hans bud kräver för att vi ska få leva. Jesus har i aktiv lydnad för Gud tagit på sig att göra allt gott som vi människor skulle göra. Och Jesus har i passiv lydnad tillräknats allt ont som vi människor gjort. Det förde honom i döden. I liknelsen aviserar samariten att han skulle gå bort men sedan komma tillbaka. Att han gav två dagslöner indikerar att han skulle komma tillbaka den tredje dagen. Jesus måste gå bort i döden för att försona oss med Gud. På tredje dagen kom han tillbaka i uppståndelsen från de döda. I Jesu uppståndelse är det uppenbarat att vi är levandegjorda inför Gud i Jesus Kristus. Jesu uppståndelse är beviset på att betalningen som han gett Gud var fullkomlig för att Gud skulle ge oss evigt liv.
Jesu kärlek är sann och fullkomlig. Han har tagit sig an dig, för att helt av nåd ställa dig i rättfärdighet inför Gud och ge dig evigt liv. Betyder det något för dig? Gå då och gör mot din nästa vad du ser att Jesus har gjort för dig! Tron tar sig uttryck i kärlek. Älska så som du själv är villkorslöst älskad! Du behöver inte älska din nästa mer än vad du ser att Jesus älskar dig. Men inget ursäktar heller att du älskar din nästa mindre än vad du ser att Jesus älskar dig. Ser du dig själv misslyckas så se något mera på Jesus. Du varken kan eller behöver älska för att bli älskad av Gud. ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” Amen.
Sv. Ps. 45
David Appell