Ni får förlåta min travestering av vår avgående statsministers favorituttryck men den här gången är det verkligen träffande. När ryssarna lämnade Afghanistan dröjde det tre år innan Nadjibullahs kommunistiska regim föll. För en månad sedan, trodde jag inte att den västinfluerade regimen skulle gå samma öde till mötes. Mycket talade för att det afghanska samhället nått en viss redundans mot den moderna islamismens rasande framfart. Ack så jag bedrog mig. Allt rasade på bara några veckor, låt vara att presidenten inte torterades till döds den här gången. Man kan fundera över varför det blev på det sättet. Här följer några reflexioner, utan inbördes ordning och sammanhang.

Många drar paralleller till slutet på Vietnamkriget. TV-bilderna inbjuder till det. Det finns dock avgörande skillnader. Den sydvietnamesiska armén hade viljan att stå emot Nordvietnams invasion 1976. Det fanns en nationell samling men förbanden saknade samövning och erfarenhet. De hade aldrig mött starka konventionella stridskrafter förut och kom snabbt ur balans. Något de aldrig hann hämta sig från, trots de enskilda soldaternas uppoffringar. I Afghanistan var det endast vissa elitförband som ens övervägde att slåss. Huvuddelen av armén upplöstes som om den aldrig funnits. Det paradoxala är att den mötte en så oändligt mycket svagare motståndare än sydvietnameserna gjorde, mätt i konventionella termer. Den gemensamma faktorn i sammanhanget är dock att USA i båda fallen, inte bara dragit tillbaka sina markförband, utan också allt flygunderstöd. Det är inte säkert att det betytt så mycket 1976 men 2021 tror jag att det fick en avgörande betydelse. Biden hade kunnat göra andra val. Val som inte behövt vara så kostsamma men som besparat oss detta debacle.

Varför satsade vi på att bygga ett västerländskt samhälle i en kultur där det inte hör hemma. En kaktus blir inte en pumpa för att man rakar den. Uppenbarligen var en nationell armé inget lyckat koncept. Jag tror att vi fått bättre effekt genom att stötta klaner och krigsherrar istället för att underminera deras maktbaser. Till det kommer en ”biståndsförgiftning” som bidragit till en växande korruption. Till detta får jag återkomma, eftersom det är ett stort och komplicerat fält.

Talibanernas framgångar bygger på en fruktan att de kommer att bete sig bestialiskt mot alla som på minsta sätt gör motstånd. De är för få för att kunna kontrollera landet, utan denna skräckgenererade förlamning. Samtidigt försöker de framstå som legitima inför världssamfundet och kanske också inför en krigstrött befolkning. Det här kan visa sig vara förödande för dem. Hade de istället ställt till ett veritabelt blodbad i Kabul hade de levt upp till förväntningarna. Det är lite som de sovjetiska kuppmakarna i augusti 1991. De tvekade att leva av den fanatiska hänsynslöshet som ledde Lenin till makten och hjälpte Stalin att behålla den. Därför slutade försöket i en patetisk historisk parentes. Skräcken förbyttes i löje!

Gjorde våra ansträngningar skillnad? Den frågan måste historiker en dag svara på men för var och en som tjänstgjort på plats är svaret nej. Var enskild människa som på något sätt fått hjälp i sin vardag betyder något. Konsekvensetiska analyser av statistiskt material kan i efterhand aldrig ändra på det. Det är som när en fungerande församling bryts sönder av politiskt anpassliga quislingar. Den gode prästens arbete är för den skull inte ogjort.

Konvertiternas situation är det få i den svenska debatten som uppmärksammar men det finns anledning att frukta att antalet martyrer inte kommer att vara oansenligt. Samtidigt är det precis i sådana här sammanhang som det inte duger att vara ljum.

Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun.

Upp 3:16