En av de stora frågorna inför varje kyrkoval handlar om de världsliga politiska partiernas inflytande i kyrkan. Den medaljen har en mycket osnygg baksida. Politiska partier som nominerar kandidater till val för kyrkans förtroendeuppdrag från församlingsnivå till riksnivå har svårt att förstå sig på skillnaden mellan maktutövning i samhället och maktutövning i kyrkan. Maktutövningen i samhället sker ju självklart utifrån det mänskliga förnuftet och den grundkänsla eller grundinställning som skiljer sig åt mellan olika ideologier. I det allra flesta frågor har politiker i en demokrati ingen högre makt än folkets vilja på valdagen (och den går ju snabbt över och inträffar bara vart fjärde år). I kyrkan är det inte så. Ett kyrkosamfund har ju existensberättigande om det ger uttryck för och manifesterar den heliga, allmänneliga och apostoliska kyrka som Kristus har grundat och som Han styr från Guds tron. I den utsträckning kyrkosamfundets förkunnelse och verksamhet är ett utflöde av Kristi vilja och nåd har samfundet ett berättigande och gör nytta. Förkunnelse och verksamhet som inte formas av och förmedlar Kristus är en nullitet eller något onyttigt, ett slöseri med människors tid, kraft och pengar.
Men hur ska man veta vad Kristus vill och hur Hans nåd ”rör sig”? Det kan vi inte veta något om utifrån vårt förnuft utan endast utifrån Guds egen uttalade uppenbarelse i Bibelns kanoniska skrifter. Maktutövning i kyrkan är alltså inget annat än en aktiv och samvetsgrann strävan efter att underkasta sig Kristi makt och att ta emot och förmedla hans nåd. Den noggranna läsningen av Helig Skrift är här helt avgörande. Då alla kristna samfund och inte minst Svenska kyrkan också har jordiska frågor om personal, jord, skog och fastigheter att hantera har det länge varit så inte minst på landsbygden att de i församlingen som kan dessa frågor är de som samtidigt vunnit grannarnas förtroende att företräda dem i kommunala uppdrag och ibland i landsting och riksdag. Sådan politiker kan göra mycket nytta i kyrkan och har därför av hävd valts in på olika samlingslistor. När det sedan kommer till frågor om hur Guds ord ska tolkas och tillämpas i församlingens liv har de inte sällan förstått att där tar deras kompetens som politiker slut och deras uppdrag som lärjungar tar vid. Stor skada uppstår både på lokal-, stifts- och riksnivå när politikerna inte förstår skillnaden mellan de olika kompetensområdena och inte frågar efter Kristus. Men i politikernas allmänna duglighet att organisera och lösa praktiska ting där finns en framsida.
En annan framsida av medaljen med politiker i kyrkan finns i evangelisationen. Om nämligen det kunde vara så att politikerna i kyrkan i första hand framträder som kristna bekännare. Det är ju så att vi människor är olika till vårt temperament och våra livserfarenheter. Därför kommer det alltid vara så att människor kommer fram till att de gillar olika politiska ideologier och partier. Det upphör inte när man bli kristen. Självklart kan kristna människor rösta på alla de partier från höger till vänster som ställer upp i allmänna val och kanske till och med finna anknytningspunkter mellan partiprogram och Bibeln. Om Svenska kyrkan nu har bekännare som samtidigt gillar och kanske företräder alla slags partier, ja, då finns det ju därmed lämpliga vittnen och evangelister för alla slags människor. En bekännande kristen som är socialist eller socialdemokrat kan säga till dem som har samma politiska sympatier: ”Se på mig! Ni behöver bli kristdemokrater eller moderater för att bli kristna och leva med i kyrkan”. Den som har sina sympatier åt höger kan få möta kyrkvärdar eller andra aktiva lekmän som är moderater eller sverigedemokrater. Då försvinner den stötesten för evangeliet som det skulle vara om man fick höra. ”Du är inte välkommen som du är! De som har din politiska övertygelse har inget i kyrkan att skaffa”.
För att den här framsidan av medaljen verkligen ska börja blänka behöver all de som ställer upp i höstens kyrkoval fråga sig: ”Är jag i första hand en Jesu lärjunge? Engagerar jag mig i kyrkan för att Jesus kallar mig och jag vill komma honom nära? Är jag öppen för att formas om som människa av den Helige Ande och böja mig för Guds vilja”. Om alla som väljs, oavsett nomineringslista, kan börja närma sig ett ”ja ” på dessa frågor, då kan medaljens fula baksida just får vara en baksida medan enheten i den kristna tron, enheten i Kristus blir det som verkligen strålar fram så att alla människor i Sverige kan möta en dörröppnare, någon man gärna lyssnar på i Svenska kyrkan. Det give nu Gud!