Du skall inte ha några andra gudar

I vår tankevärld är all ondska och synd ett resultat av syndafallet i 1 Mos 3. Juden på Jesu tid tänkte fallet i tre delar.
Skriven av: Jakob Birgersson
Publicerad: 9 september, 2021

Hur skulle du beskriva den övergripande berättelsen av Gamla Testamentet? Kanske något i stil med att det börjar med hur Gud skapar världen, hur den faller och hur Gud sedan väljer ut åt sig ett folk i viket Messias skall födas. Kanske med tillägget att det är ganska besvärligt i relationen mellan Gud och hans folk, på grund av deras ständiga benägenhet att tjäna andra gudar.

Det är en ganska bra sammanfattning, men en jude på Jesu tid skulle nog ha berättat det på ett annat sätt, och modern bibelforskning skulle nog också kunna lägga till några aspekter. På Luthers tid kunde man inte läsa vare sig hieroglyfer eller kilskrift, så när det gäller förståelsen för Israels omkringliggande kulturer så vet vi också mer idag än på 1500-talet.

Om du finner nedanstående intressant så hittar du mer kring detta i boken ”The unseen realm” av Michael S. Heiser.

De tre upproren

Om du skulle pratat med en jude på Jesu tid och frågat vad han tänker om ”fallet”, så skulle svaret varit tredelat. I vår tankevärld är all ondska och synd ett resultat av syndafallet i 1 Mos 3. Juden på Jesu tid tänkte fallet i tre delar.

Det första fallet, eller upproret, är det som finns i 1 Mos 3, där en andlig varelse lurar människorna att göra uppror. Det är alltså ett uppror som primärt har sin upprinnelse i andevärlden. Detsamma gäller det andra fallet. Det beskrivs i 1 Mos 6. Det tredje fallet, som människorna själva bär det fulla ansvaret för, är Babels torn.

Om du, som jag, kommer från en konservativ luthersk bakgrund, ringer det ingen klocka när man nämner 1 Mos 6. Någon kanske drar sig till minnes att det finns någon underlig meningar om ”Guds söner”.

Det står så här:

När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. Då sade Herren: ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid ska vara hundratjugo år.” Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara.

1 Mos 6:1-4

Den som har blivit nyfiken av dessa underliga verser och konsulterat en äldre kommentar, eller en präst, har förmodligen fått höra att detta handlar om Sets gudfruktiga avkomma som gifte sig med Kains ogudaktiga. Den som tänkte att här verkade det finnas en spännande historia blev (och kanske fortfarande blir) snabbt korrigerad.

Setteorin

Det var sannolikt knappast någon som på Jesu tid trodde att det handlade om Sets gudfruktiga avkomlingar och Kains ogudaktiga döttrar. Det var en teori som Augustinus gjorde populär på 300-talet. Du kan läsa mer om den i Guds stad (De Civ. Dei XV). Efter det har den hängt med, ända fram till våra dagar. Det finns dock inte något i citatet eller sammanhanget som styrker teorin. Tvärt om, citatet och sammanhanget pekar på att det skulle varit andliga varelser, i människolika skepnader som fick avkomma med kvinnor.

En mer rimlig teori och dess konsekvenser

Vilka skulle de andliga varelserna vara? Här får den vanlige bibelläsare hålla i hatten. När vi säger gud, menar vi som regel Gud som har skapat hela världen, och som en dag kommer att döma den. Ungefär hälften av alla tillfällen GT talar om Gud används ett ord ”elohim”. Det är bara av sammanhanget man kan förstå att det handlar om Israels Gud, eftersom ordet kan användas om många andra andliga varelser.

När besvärjeskan i En-Dor rapporterar till kung Saul vad det är hon ser säger hon att hon ser en ”elohim” (1 Sam 28). Hon beskriver honom så att Saul utbrister att det måste vara Samuel. Det var förstås inte Israels Gud hon såg. För att förstå hur människorna under GT:s tid tänkte, måste vi bredda begreppet gud, så att det på ett allmänt plan innefattar alla andliga varelser. Alla dessa kan sägas vara ”elohim”. Begreppet gud är alltså inte bara benämningen på Israels Gud utan en beskrivning av varelser som inte har sin naturliga hemvist på jorden.

I detta perspektiv kan också begrepp som ”Guds söner” bli begripligt. Gud har skapat alla andliga varelser, och kan därmed i någon mån sägas vara deras far, precis som Adam kan kallas Guds son (Luk 3:38). Det skall naturligtvis inte förväxlas eller jämställas med den särskilde Son som är en del av treenigheten.

Det 1 Mos 6 beskriver är en polemisk framställning av det som omtalas i omkringliggande kulturer. Författaren fastställer att det verkligen hände, och att det var verkligt ont. Vi vet att denna händelse, såväl som skapelsen och syndafloden finns beskrivna i andra kulturer, inte minst i den mesopotamiska. Gilgamesh i eposet med samma namn är en jätte som till en tredjedel härstammar från apkallu (ungefär motsvarighet till Guds söner).

I den s.k. intertestamentariska tiden, mellan sista profeten och NT, skrevs mycket litteratur som tydligt visar hur judarna kring Jesu tid tänkte. En av de mer kända böckerna från denna tid är Enoks första bok (1 Enok 6 och framåt). Den beskriver bl.a. på ett mer detaljerat sätt händelserna från 1 Mos 6. Den namnger också somliga av de olika sönerna, och vad som hände efter. Det är uppenbart att apostlarna var väl medvetna om dessa utombibliska skrifter, och både Judas och Petrus refererar till just 1 Enok.

När Judas säger att han citerar Henok, så är det just från Enoks första bok:

Henok, i det sjunde släktledet efter Adam, profeterade om dem: ”Se, Herren kommer med sina tusentals heliga för att hålla dom över alla och ställa varje själ till svars för alla de gudlösa gärningar de gjort och för alla de hårda ord som gudlösa syndare har talat mot honom.”

Judas brev 1:14-15

Både Judas och Petrus refererar båda till det straffet som de onda änglarna fick för att de överträdde Guds goda ordningar, läs Jud 1:6 och 2 Petr 2:4. Deras straff liknar också i viss mån det straff som titanerna, i somliga grekiska myter, får för sitt uppror mot gudarna.

Som resultat av den onaturliga förening mellan Guds söner och människor döttrar kommer jättarna. Det blir direkt upptakten till Guds beslut att sända syndafloden, vilket vi kan läsa om i 1 Mos 6, andra delen. Vi ser också hur detta problem fortsätter att plåga Israels barn när de skall inta det förlovade landet. Den som letar inser snart att de är ett jätteproblem. I små bisatser får vi förstå att det var hela folk som räknades in i jätteklaner, och framför allt mot dessa är det utrotningskrigen förs. Framför allt är det Anaks barn och rafaeerna (refaim). Det är först under Davids tid som de tycks bli utrotade. De förekommer inte efter detta i Bibeln

Med detta som tolkning av 1 Mos 6, kan vi se att många underliga händelser i Bibeln är lättare att förstå.

Människornas första uppror

Vi kan med de två första upproren konstatera att båda hade sin upprinnelse i andevärlden, även om de fick enorma konsekvenser på jorden. Genom det första kom synden in i världen, och det andra kom att leda till syndafloden, där bara åtta människor räddades.

Det tredje upproret är det första som har sitt ursprung bland människor. Babels torn är så mycket mer än ett misslyckat byggprojekt och uppkomsten av massa språk. Gud hade med Noa slutit ett förbund, och bl.a. lovat att inte sända någon mer syndaflod. Han hade också förnyat det uppdrag som människorna fick i Edens lustgård. Föröka er, sprid ut er och gör hela jorden till en Edens lustgård.

Notera vad människorna som bygger Babylons torn säger. De skall samla sig på en plats, för att inte spridas ut över jorden, alltså i uppenbar olydnad mot Guds befallning till Noa om att människorna skulle sprida ut sig. Därefter så vill de bygga sig själva en väg till himmelen. Det ligger mycket mer i människornas önskan om att ”göra oss ett namn” (1 Mos 11:4), än vad vi tänker i vår språkliga och kulturella kontext. Det är gudomliga aspirationer som kommer i dagen i detta byggprojekt.

Gud kommer med sina lojala änglar och beskådar projektet, och han beslutar att tvinga människorna att spridas ut över jorden, men det är något mycket mer fundamentalt.

Gud förskjuter människorna, de är inte längre hans folk – hans familj. Han sätter andliga söner att ta hand om de olika folken som blir resultatet av språkförbistringen. Helt plötsligt börjar det talas om nationer och gränser. Någon kanske tänker att det är att läsa in för mycket i berättelsen, och det är det. Men läser vi det i ljuset av Moses tillbakablick i 5 Mos 32 faller bitarna på plats.

Läs gärna hela 5 Mos 32. I vers 8-9 står det: När den Högste gav arvslotter åt folken, när han spred ut människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn, för Herrens del är hans folk, Jakob är hans arvedels lott.

Notera den not som finns i Folkbibeln 15 efter vers åtta, att det i andra handskrifter, Septuagintan och qumranfynd står ”Guds söner” istället för Israels barn. Det är den mer rimliga läsningen. Israels barn finns varken i listan över nationer och Abraham var inte född än.

Vi ser något av denna ordning i verkligheten när ängeln som kommer till Daniel i Dan 10. Han berättar om hur han har fått kämpa mot fursten av Persien, och att han var tvungen att få hjälp av fursten Mikael, som han beskriver som er furste. Han nämner också att Greklands furste kommer att komma. Av sammanhanget är det tydligt att det handlar om andliga furstar.

Omstart för tredje gången

Gud har efter Babels torn inget folk, men han kommer starta om med ett nytt folk. Ett folk som skall kallas ur just Mesopotamien. Det är från början bara en barnlös man, Abram och hans lika barnlösa fru Sara.

Detta nya folk får en uppgift annorlunda än vad människorna tidigare fått. De skall hålla sig till sitt land, och inte blanda sig med andra folk. De skall vara avskilda och inte lockas att tjäna de gudar som de andra folken tjänar. Det skall som vi vet visa sig vara extremt svårt, och hela berättelsen om Israels historia kretsar kring detta. Hur Gud visar godhet, hur folket är otrogna, hur Gud vill, ofta med hårda metoder, leda dem tillbaka till sann gudsdyrkan.

Vid flera tillfällen förstår vi hur viktigt löfteslandet är, och hur det kopplas till sann gudsdyrkan. Trots att kung David vet att Gud är allsmäktig så sörjer han över att han inte kan dyrka Gud i hans ”eget” land (1 Sam 26:17-19).

Vid flera tillfällen är Guds folk på gränsen att utplånas, både i dess tidiga historia i Egypten och i dess senare historia. Med bara knappt 600 år kvar till Messias födelse, förs större delen av det kvarvarande folket (Juda och Benjamin) bort i fångenskap till Babylon.

Israel blir under sin historia militärt attackerat av de omkringliggande folken vars gudar inte vill bli utkonkurrerande av Guds folk. De blir också andligt attackerade, genom att de frestas att följa gudarna som folken omkring dem tillber.

Till trots för all krångligheter som Israel ställer till för sig själva så är de fortfarande ett folk som i viss utsträckning, i alla fall till det yttre, håller fast vid det gamla förbundet som slutits med Gud vid Sinai, när vi når det kronologiska epicentrum som vår Frälsares födelse är.

Israels och världens Frälsare

Med bakgrunden ovan är det lättare att förstå Bibelns tal om egendomsfolk, och det speciella med landet Israel och dess gränser. Löftena i GT om Frälsaren kommer från Abraham och framåt att vara primärt riktade till Guds eget folk. När Jesus inte omedelbart hjälper den kananeiska kvinnan är det för att han är utanför löfteslandet och det folk som ägde löftena (Matt 15:21-28).

Men som en röd tråd finns också genom Guds löften till Israels folk hur han genom dem skall återsamla, eller återta de andra folken som försköts vid Babels torn. Detta kommer till en fantastisk upplösning genom hur Lukas återberättar händelserna vid pingsten och framåt. Han vinnlägger sig om att nämna alla de folkslag som judarna i sin tid associerade med de olika nationerna i 1 Mos 10, och hur frälsningen når till alla folken, och hur det stora återsamlandet av de utspridda nationerna har påbörjats. Apostlagärningarna är Babels torn-berättelsen baklänges.

Vi lever fortfarande i den tid som är Guds återtagande av nationerna. Inte som med Abraham där hans barn samlades i ett land, inte som med Noa, där Gud slöt ett förbund med alla människor, utan genom ett nytt förbund som Gud räcker varje människa genom sin älskade Sons blod.

Samtala med andra läsare

Vi inbjuder nu våra läsare att vara med och samtala i vår grupp på Telegram. Appen finns både för iOS och Android. Det finns också alternativ för dator.

Notiser om nya artiklar kommer direkt i appen.

Det är också möjligt att följa vår sida på MeWe, en av Facebooks konkurrenter. Vi håller den sidan uppdaterad.