Ett är nödvändigt
Matt 6:31-34
När Jesus idag säger: ”Gör er inga bekymmer” är det en kärleksförklaring och en försäkran till oss. Han lovar att vara med oss, steg för steg, dag för dag, i varje situation, i varje utmaning vi ställs inför, i varje problem vi kommer att möta.
Guds försyn kommer att följa oss, han vet vad vi behöver, både till kropp och själ. Vi kan i tro lämna våra liv till honom och lyfta vår blick och söka honom. Er himmelske Fader vet vad ni behöver. Sök först hans rike och rättfärdighet så skall ni få allt det andra, säger Jesus.
Det handlar om tillit och att få sina prioriteringar rätt och lära oss lita på Gud. Det som nu är kommer att försvinna – men Guds rike har inget slut. Gud vet vad vi behöver för vår vandring genom livet och här vill han vill lära oss den tilliten.
Därför behöver vi inte göra oss onödiga bekymmer, inte gå med en gnagande oro för vad som kan hända eller kommer att hända. Om man inte känner Gud och hans löften är man utsatt och har ingenstans att gå med sin oro och rädsla. Då blir tillvaron nyckfull och oförutsägbar. Allt hänger ju då på slumpen eller på ödet hur det går för oss i denna värld. Det är klart att med en sådan syn på livet blir man sårbar och bevakande, med en malande oro för allt som kan hända.
Att gå in i framtiden med Gud, och känna hans löften innebär ett annat sätt att ta emot livet. Inte så, att en som vill leva med Gud är garanterad att komma lindrigare undan i denna fördärvade värld. Den kommer att gå under. ”Allt kan hända alla”, som det står i Predikarens bok, med det betyder inte att han har övergett sin skapelse trots att vi människor vände oss bort ifrån honom och att vi är offer och förövare på samma gång i en farlig värld. Här mitt i denna verklighet, som den är, kallar han oss till sitt rike. Han är och förblir kärlekens Gud, den goda Försynen, som låter sin sol gå upp över ond och god.
I denna värld möter vi glädje och prövningar, allt är sammanvävt i en människas liv. Livets möter oss på olika sätt – det finns glädjens och sorgens dagar. I glädjen förstår vi vad Gud ämnade för denna värld – i sorgen ser vi vad synden och upproret ställt till med. Jesus kunde hålla fest med sina lärjungar. Han kunde också skicka ut dem i tider utan pengar, utan ränsel och skor. När han efteråt frågade dem och det varit något som fattats dem svarade de: ”Ingenting!”
Paulus vittnar om samma sak i en annan av denna söndags läsningar: ”Jag har lärt mig att klara mig med det jag har … fattigt … eller i överflöd. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” Vad Jesus vill lära oss idag är det som de gamla fina orden uttrycker: Tillit och förtröstan.
Vi ska fullgöra våra sysslor i det sammanhang som blivit vårt och leva i nuet. Här skall vi tjäna och bistå varandra. Vad vi gör räknas. Framtiden får vi lägga i hans händer. Allt kommer från Gud – att bygga sin säkerhet och framtid på hälsa, pengar och rikedomar är det mest osäkra av allt. Många gånger gör vi oss onödiga bekymmer, genom att låta våra tankar ila i väg och måla upp än det ena eller det andra – men vi vet ju samtidigt att vi ofta oroade oss i onödan. Men med hans rike för ögonen, blir perspektivet annorlunda.
Tänk om vi kunde lära oss detta sätt att leva i nuet och lita på Gud. Få har uttryckt detta så klart som Lina Sandell i psalmen ”Blott en dag ett ögonblick i sänder.” ”Allt ju vilar i min Faderns händer, skulle jag som barn väl ängslas då.” Det är ju inte utan orsak en älskad psalm, som uttrycker just detta tillitens förhållningssätt.
”Han som bär för mig en moders hjärta (ja, det står faktiskt så i den ursprungliga versionen) Han som bär för mig en moders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda vila och behag … Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig. Som din dag så skall din kraft ock vara, detta löfte gav han mig.”
Lina Sandell berättar själv i en liten skrift från 1866 hur hon i en allegorisk berättelse fick uppslaget till psalmen:
Där berättar hon om en gammal väggklocka som plötsligt stannat. Urtavlan undersöker, vad det kan bero på och förstår då att det är pendelns fel. Pendeln förklarar att den helt enkelt inte orkar längre. Den tänkte på framtiden. Den hade räknat ut att den på 24 timmar måste svänga fram och tillbaka över 86 000 gånger. Urtavlan föreslog då att pendeln på försök skulle svänga sex gånger. Det gjorde pendeln och sa att den gruvade sig varken för sex eller sextio gånger, utan för sex miljoner gånger.
Urtavlan undrade om det inte var just tanken på framtiden som tröttade, inte själva arbetet. Det fordras ju bara en svängning i taget. Då insåg pendeln detta och återtog sitt tålmodiga arbete.
Ja, vi oroliga människor pendlar alltför ofta mellan våra bekymmer, men det är ju nu vi lever. I dag hjälper oss Herren, morgondagen får vi lämna i Guds hand. Vi kan lita på honom. Hans nåd är var morgon ny. I dag vill han höra våra böner, dela våra bekymmer. Det är den stora tryggheten. Vad som komma skall får vi lämna till honom.