I vår nordliga avkroka av världen dröjde det länge, efter det att Sverige hade blivit ett samlat rike till dess att vi hade fått en allmänt accepterad huvudstad. Fram till dess att Gustaf Vasa red in i Stockholm var det så att maktcentrum i landet fanns på de platser där konungen och hans följe för tillfället befann sig. I Israel var det konungarna David och Samuel som gjorde Jerusalem till landets erkända huvudstad, markerat av både kungaborg och tempel. Jerusalem har därefter haft många skiftande öden och är inte ens idag allmänt erkänd i världen som Israels huvudstad, bland annat markerat av att många ambassader alltjämt är förlagda till Jerusalem.
Politiska vindar blåser åt olika håll, men alltsedan kung Salomos tid har Jerusalem haft en central roll i trons sammanhang, och det för alla de tre stora monoteistiska världsreligionerna. I Jerusalem möts himmel och jord, och det är ”den store konungens stad”. Ofta betecknas Jerusalem som Sion och är då lika mycket en beteckning för trons folk i de båda förbunden som för den heliga staden.
I vårt psalmsjungande folk har tankarna på Sion i tid och evighet sjungits in i människors hjärtan. Det gällde åtminstone fram till 1937 års psalmbok, som var både vida spridd och mycket älskad. Redan i psalm nummer ett anges tonen i den sista versen:
Dig skall ditt Sion sjunga och bära fram för dig, o Gud
Med hjärta och med tunga sin lovpsalm och sitt böneljud…
I adventspsalmen ”Gläd dig, du Kristi brud” heter det i den femte versen:
Höj glädjerop till skyn vid denna glada syn:
Här kommer Sions Förste, bland konungar den störste.
Hosianna! Pris och ära vår Konung vi hembära.
Och i en annan adventspsalm, präglad av en högtid som pekar fram mot evigheten, heter det i vers 3:
O du som Sion vårdar, sänd över oss din Ande ned.
I dina helga gårdar oss till din ankomst själv bered.
Giv nya sabbatsstunder, befria syndens träl.
Lös varje bunden tunga, och helga så din brud,
Att evigt hon får sjunga Ditt lov, o Frälsare och Gud.
Det är naturligt att tanken på Sion återkommer i missionspsalmerna, såsom i nr 249, där det i vers 3 heter:
Lyssna Sion! Jubeltonen brusar genom himlars kor.
Det är skaror inför tronen, som besjunga kärlek stor:
Sonens, som för världen dog, Faderns som till barn dem tog,
Andens, som en släkt av bröder utav skilda släkten föder.
I slutpsalmen 600 i 1937 års psalmbok heter det i vers 4, med Salem som beteckning för Jerusalem:
O min själ, du skall dig svinga till det Salems berg en gång,
där kerubers harpor klinga bland de sällas segersång.
Låt ditt lov, ditt böneljud gå i förväg hem till Gud
Medan än du, följd av sorgen irrar utom fadersborgen.
Genom psalmernas ord har många troende, kringirrande i en svårtolkad värld, likt det många gånger hemlösa Israel, funnit tröst och fått ett fönster öppnat mot himlen.