Släktforskning är något som allt fler människor sysselsätter sig med. Man vill veta vilka ens förfäder och -mödrar är, var de bodde, vad de gjorde. Man vill lära känna sina rötter, och kan upptäcka oväntade saker, mer eller mindre goda.
Kyrkan utgör en särskild släkt inom mänskligheten. Även där har vi dem som har gått före. Vad de åstadkom präglar på ett eller annat sätt vilka vi är. De är sedan länge döda, har nått sin himmelska födelsedag, men andligen lever de fortfarande. Den kyrkliga släktforskning som här skall presenteras, rör den 17- och 1800-talens kyrkväckelse på som satt djupa spår i Svenska kyrkans historia.
*
Pia desideria
hette en skrift som utgavs i Tyskland 1675. Författare var Philipp Jacob Spener, evangelisk-luthersk kyrkoherde i Frankfurt. Skriftens latinska titel betyder ’Fromma önskningar’ och kom att lägga grunden för den rörelse som efter titeln och skriftens innehåll kom att kallas ’pietismen’.
1600-talet var ortodoxins tid i den evangeliska kyrkan. Spener menade att man i sin strävan efter renlärighet glömde bort det personliga fromhetslivet. Predikan hade blivit ensidig trosundervisning. Det hade blivit för mycket förnuft och för lite andlig vägledning. Lekmännen borde samlas till ’konventiklar’, bönemöten där de kunde hjälpa varandra till ett fromt kristet liv.
Speners tankar fördes vidare av August Hermann Francke. Han var från 1694 professor vid universitetet i Halle i Sachsen (Spener hade inspirerat till att det grundades). Han inrättade också skolor för fattiga barn, där man var noga med barnens moraliska bildning. Han kom att få betydelse för Sverige genom att han sände andaktsböcker till de svenskar som var krigsfångar i Sibirien efter nederlaget vid Poltava 1709. Böckerna hjälpte dem att uthärda fångenskapen, och när de efter många år kom hem, var de präglade av pietismen.
Andlig föregångare
Spener var tydligt inspirerad av Johann Arndt, tysk präst, med tiden superintendent i Celle i norra Tyskland. I början av 1600-talet blev han lutherdomens kanske främste uppbyggelseförfattare. Han var präglad av den lutherska ortodoxin men tog starka intryck av den tyska medeltidsmystiken. Mot överdrivet renlärighetsnit betonade han den personliga gudsgemenskap som leder till ett nytt liv i kärlek.
Arndts fyra böcker Om den sanna kristendomen tillhör kristenhetens mest lästa uppbyggelseböcker. De översattes tidigt till svenska och har haft en utomordentlig betydelse för den inomkyrkliga väckelsen ända in i vår tid.
En vän till Spener var Christian Scriver, kyrkoherde i Magdeburg, från 1690 överhovpredikant i Quedlinburg i centrala Tyskland. Även han vände sig mot kylig och formell ortodoxi, men bröt aldrig med den. Han förenade ortodoxi med innerlig fromhet, och har genom sina skrifter blivit av stor betydelse för den evangeliska kyrkotraditionen.
Hans viktigaste verk är Själaskatt, i fem delar 1675-1692. Den blev den klassiska evangeliska andaktsboken. Den översattes på 1720-talet till svenska och blev mycket läst och älskad också i vårt land. I sina betraktelser belyser han gärna budskapet med talande bilder och situationer ur livet, vilket blev ett sätt att predika som i hög grad har påverkat svensk lekmannaförkunnelse.
Ytterligare en tysk präst fick genom sina skrifter stor betydelse också i Sverige. Det är Magnus Friedrich Roos. Han verkade i Württemberg i södra Tyskland på senare delen av 1700-talet. Där hade pietismen utvecklats utan större motsättningar till den lutherska ortodoxin. Hans andaktsböcker var präglade av djup, på Skriften grundad fromhet. Flera översattes till svenska med upplagor in i modern tid och blev mycket lästa, bl.a. Huslig andaktsbok … för var dag på året och Huslig uppbyggelsebok med morgon- och aftonböner för sex veckor.
Pietismen kommer till Sverige
Det är naturligt att det som hände i Tyskland först uppmärksammades i huvudstaden. Så är det också där vi får de första representanterna för pietismen i Sverige. Den som först träder fram är Erik Tolstadius, som blev medelpunkten i Stockholms andliga liv under början av 1700-talet.
Han var präst i S:t Jacob, och när han i sin väckelsepredikan också kritiserade kyrkans förfall, blev han flera gånger anmäld till konsistoriet. Han avsattes från sin tjänst, men blev då präst i Skeppsholmens församling. Eftersom den tillhörde Hovkonsistoriet, kunde konsistoriet i Stockholm inte förhindra det. Där blev Tolstadius så uppskattad att kyrkan på Blasieholmen (där Nationalmuseet nu ligger) måste byggas till för att rymma alla som kom. Han var också djupt engagerad i omsorg om fattiga och sjuka, vilket naturligtvis gjorde honom uppskattad av många.
Konsistoriet fick då finns sig i att han 1747 valdes till kyrkoherde i såväl S:t Jacobs som Katarina församlingar. Han valde att komma tillbaka till S:t Jacob. Tolstadius predikade utan koncept, men åhörare upptecknade och spred hans predikningar. Han dog 1759.
I Stockholm verkade också Anders Nohrborg. Efter sina studier i Uppsala blev han präst i Finska församlingen i Stockholm, och sedan hovpredikant, två år före sin död i lungtuberkulos vid 42 års ålder 1767.
Efter hans död utgavs ett urval av hans predikningar, ordnade som en utläggning av nådens ordning, Den fallna människans salighetsordning. Hans ingående beskrivning av omvändelsens olika stadier på grundval av en rik själavårdserfarenhet har fått stor betydelse för svenskt fromhetsliv. Han har blivit en av Sveriges mest lästa uppbyggelseförfattare, har kallats ’den osynliga församlingens huspredikant’.
Till de tidiga fäderna inom pietismen hör också Anders Elfving. Han blev som ung påverkad av den pietistiska väckelsen. Redan 22 år gammal prästvigdes han i gamla Kalmar stift, och tjänstgjorde bl.a. i Fagerhult. På enkelt folkspråk med kärva ordvändningar, men utan stora predikogester predikade han bot, bättring och omvändelse på ett sätt som fängslade människor. Predikan innehöll alltid många bibelcitat, som han brukade slå upp och läsa direkt ur Bibeln. Många samlades för att höra honom, vilket väckte avund. Då han samtidigt kritiserade oomvända präster, anmäldes han för konsistoriet, som emellertid visade honom en för den tiden ovanlig hänsyn.
Trots stöd av kyrkoherden förflyttades Elfving dock från Fagerhult. När han då erbjöds att bli predikant hos guvernören i svenska Pommern, tog han dock den möjligheten. Han följde sedan med honom till Stockholm och blev predikant i Artillerikyrkan det sista året före sin död redan vid 27 års ålder 1772.
Han måste ha varit en osedvanligt karismatisk person. Trots endast några korta ungdomsår i församlingarna i Småland kom han att prägla fromhetslivet där ända in i vår tid. Ett urval av hans predikningar gavs senare ut som Christelig huspostilla som blev mycket läst. Intressant nog finns inget porträtt av honom bevarat, blev förmodligen aldrig målat, eftersom han gick bort så ung.
Väckelsen blev kyrkväckelse
Den tidiga pietismen var kyrkokritisk, men bröt inte med de evangeliska kyrkorna. Så blev fallet även i Sverige. Även om flera av väckelsens fäder fick utstå en hel del, när de och deras insatser behandlades i konsistorierna, kvarstod de troget som präster i kyrkan.
Den form pietismen tog påverkades också av statligt ingripande. Spener ville att lekmännen skulle samlas till ’konventiklar’ vid sidan av den offentliga gudstjänsten. Men 1726 utfärdades Konventikelplakatet, som förbjöd bönemöten utan präst närvarande, med undantag för husandakter. Först 1858 avskaffades det. Det hade då börjat bli pinsamt med att polis ingrep mot möten i den framväxande frikyrkligheten.
De av pietismen väckta prästerna förblev trogna lutheraner. När de andliga strömningarna i andra länder ledde till frikyrkor, blev det i vårt land en kyrkväckelse. I samverkan mellan ortodoxi och pietism växte så i Sverige ’nådens ordning’ fram. Det var tydligt att en människas andliga liv utvecklas i ordningen: kallelse, upplysning – först genom lagen, sedan genom evangeliet – och helgelse.
Nådens ordning som grund för predikan och själavård är ett viktigt bidrag till den världsvida kyrkans andliga tradition. Intressant nog har den betydande likheter med den andliga traditionen från Ignatius av Loyola. Det finns andliga insikter som sträcker sig över kyrkogränserna!
Det schartauanska Västsverige
Den av kyrkväckelsen fäder som fick mest spridd och förblivande betydelse är Henrik Schartau. Under en tid som informator i Kalmartrakten upplevde han på Fastlagssöndagen 1778 sin omvändelse, märkligt nog efter vad han beskriver som ”ett dåligt och vårdslösat skriftetal”. Han utformade sedan en predikostil, där den rätta läran utan känslosamhet noga utlades, men alltid tillämpades på ”de i synden sovande, de uppväckta och de omvända” i anslutning till nådens ordning.
Från 1785 var Schartau domkyrkokomminister i Lund, blev sedermera kontraktsprost. Många studenter inspirerades av honom, och han kom därför att få stort inflytande. Trots att de som unga präster mötte motstånd från de kyrkliga myndigheterna, fick han många efterföljare, särskilt i Göteborgs stift. Genom att de skickades runt till olika församlingar ’på konsistorie skjutskärra’, spred de väckelsen.
Det schartauanska fromhetslivet präglas av koncentration på Ordets bruk och på prästen som lärare, tveksamhet till annan kyrklig verksamhet än gudstjänsten och kallelsetrohet i det dagliga livet. Många av Schartaus predikningar finns utgivna liksom Bref i andliga ämnen. Han dog 1825.
Det andliga livet på Västkusten påverkades också av Lars Linderot, som verkade i norra Halland i början av 1800-talet. Han växte upp i fattiga förhållanden men fick möjlighet att studera i Lund och blev präst. Efter några år vid Göteborgs domkyrka kom han till Tölö som komminister.
Han stod på traditionellt kyrklig grund, men blev en allvarlig doms- och botpredikant, som dramatiskt skildrade helvetets kval och djävulens list som bakgrund för sin uppmaning till omvändelse. Han kunde t.ex. beskriva hur vid den yttersta domen också de annars stumma fiskarna gav upp jämmerskrin, vilket naturligtvis gjorde intryck på fiskarbefolkningen. Ett tillstånd av uppskakande ånger var nödvändig för frälsningen. Om jordelivet hade han inte mycket positivt att säga.
Hans Högmessopredikningar utgavs efter hans död och blev stilbildande och mycket lästa. Hans enkelriktade domspredikan föranledde dock viss reservation från schartauansk sida. Han diktade också psalmer, som utgavs. Två av dem finns i den nuv. psalmboken: ”Ingen hinner fram till den eviga ron” (sv.ps. 265) och ”Säg mig den vägen som drager till livet” (sv.ps. 266). Han dog 1811.
Skara stift
En som satte väckelsen på kartan i Skara stift är Jacob Otto Hoof. Efter prästvigning i Lund och studier i Greifswald i Tyskland kom han 1804 till Svenljunga i södra Västergötland, där han med tiden blev komminister. Han bodde på hustruns gård Floghult i Holsljunga och levde först ett vidlyftigt liv, vilket ledde till att han anmäldes för domkapitlet. 1808 genomgick han en omvändelsekris med visioner och blev sedan botpredikant.
Hans predikan var präglad av gammalpietismens allvarliga helgelsesträvan, men hade inslag av herrnhutisk blod- och försoningsmystik. ”Under Lagens hammare måste hjärtat krossas förrän Jesu blod kan bevisa sin läkande och renande kraft”. Han stod på ortodox luthersk grund men var samtidigt påverkad av katolska försakelseideal och fördömde världsliga nöjen. Han predikade utan manuskript med ett drastiskt och målande språk. Människor kom miltals ifrån för att höra honom, och han väckte starkt motstånd på ledande kyrkligt håll.
’Hoofianer’, hans anhängare främst i södra Västergötland och Småland, levde med sträng söndagshelgd och bar enkla kläder. Rörelsen undanträngdes efter några årtionden av schartaunismen. Predikningar nedtecknades av åhörare och gavs efter hans godkännande ut, hans Högmässopredikningar blev mycket spridd. Han dog 1839.
Till väckelsen anslöt sig Mårten Landahl. Han kom från en prästsläkt, och började först studera medicin, men blev sedan själv blev präst. Efter en svår andlig kris tog han starka intryck av Hoof och senare av Schartau och blev av stor betydelse för den kyrkliga väckelsen i Skara stift.
När många kom för att lyssna till honom, väckte det motstånd bland kollegor och stiftsledning. Som komminister i Flistad norr om Skövde blev han anklagad för att ha vägrat att ge nattvard åt dem han fann ovärdiga, och för att han ”predikade utan koncept, samlade stora åhörarskaror samt åstadkom oordning”. Det ledde till att han en tid blev suspenderad. Hans befordran dröjde, och när han slutligen blev kyrkoherde, var det i ett av stiftets fattigaste pastorat, Eriksberg i Herrljungatrakten.
Landahls predikan var inte särskilt folklig, men trots det ganska invecklade språket ”träffade han månget hjärtas djupaste behov”. Han blev känd långt utanför stiftet, och under veckorna var det ofta fullt med rådfrågande människor i prästgården. Han dog 1858, dagen innan han skulle provpredika i Bitterna, där han också ligger begravd.
Det fromma Småland
I Småland bär kyrkligheten ett arv från S:t Sigfrid, tydligast i Värend, området kring Växjö. Senare fick det området också några väckelsefäder. Anders Elfving på 1700-talet är redan nämnd. I början av 1800-talet träder Peter Lorenz Sellergren fram. Han levde redan under studenttiden i Lund ett utsvävande liv, och som präst blev hans alkoholism blev värre. När han 1812 hade blivit komminister i Hälleberga nordväst om Nybro, blev han akut alkoholförgiftad och tvingades ta tjänstledigt. Han genomgick då en andlig kris och blev botad och kunde återvända till sin prästtjänst.
Tillsammans med Schartau blev Sellergren centralgestalt i 1800-talets kyrkliga väckelse i södra Sverige. Han har kallats ”en kyrkofader i en kaplansstuga”. Hans Brev i andeliga ämnen har fått stor betydelse. Han dog 1843.
Något senare kom Pehr Nyman, i Värend. Som ung präst påverkades han av Hoof och var senare adjunkt hos Sellergren. Han blev så själv en kraftfull predikant med ett folkligt, till att börja med opolerat framställningssätt. Hans drastiska fördömanden av all slags världslighet förde honom ofta i konflikt med åhörare och kyrkliga myndigheter, och han var en tid suspenderad.
Efter en tids uppseendeväckande verksamhet i Stockholm kom han till Vemmerlöv i sydöstra Skåne, men återvände sedan till sitt hemstift som kyrkoherde i Stenbrohult och sedan i Urshult, söder om Växjö. Stora skaror samlades för att i timmar fängslas av hans predikningar och bibelutläggningar.
Nyman var mycket kritisk mot den framväxande frikyrkligheten och har i hög grad bidragit till att ge Kronoberg dess in i våra dagar fasta kyrkliga sed. Han dog 1856. Efter hans död gavs bl.a. Spridda predikningar ut och blev mycket läst.
Unik karaktär i norr
I Norrland växte genom tiderna olika läsarrörelser fram. I Tornedalen fick kyrkväckelsen sedan sin särskilda form genom Lars Levi Laestadius. Han var född i Arjeplog och studerade i Uppsala först botanik, ett intresse som han behöll hela livet och vann internationellt erkännande för. (Han fick franska Hederslegionen som tack för bistånd till en fransk expedition på Nordkalotten.) Men sedan läste han teologi och blev efter en tid kyrkoherde i Karesuando.
På 1840-talet kom han i en andlig kris och mötte då i Åsele sameflickan Maria, som ledde honom in i evangelisk fromhet. Han kom sedan att på ett mycket speciellt sätt förkunna både sträng lag och askes och överflödande förlåtelse och nåd. Det ledde till en väckelse, som också kunde ta sig uttryck i liikutuksia, höga rop och extatiska rörelser vid mötena.
Rörelsen, ’laestadianismen’, spred sig över hela Nordkalotten och är fortfarande i hög grad levande där, om än uppdelad i olika riktningar. Den kom att i grunden förändra livsföringen för en befolkning tidigare präglad av moraliskt förfall. Väckelsen har varit kyrkotrogen och därför inte haft egen sakramentsförvaltning, men är samtidigt starkt kritisk mot en oandlig kyrka och bygger sin verksamhet huvudsakligen på lekmannapredikanter.
En inblick i Laestadius andliga erfarenhet och särpräglade mystik får man särskilt i hans bok Dårhushjonet. Han slutade sitt liv som kyrkoherde i Pajala, där han dog 1861.
*
Här har presenterats några av kyrkväckelsens viktiga fäder. De är alla präster, så därför finns inga kvinnor med. Men de träder fram, när den lågkyrkliga väckelsen med större plats för lekmännen tar form under 1800-talet, den som bl.a. leder till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Där finner vi t.ex. Lina Sandell, Betty Ehrenborg-Posse och prinsessan Eugenie.
Och när det blir tydligt att kyrkan både behöver och bör ha diakonissor är det kvinnor som tar initiativet – Marie Cederschiöld för Ersta i Stockholm och Ebba Boström för Samariterhemmet i Uppsala. Deras porträtt får tecknas i en annan artikel.