I ett samtal med prof. Anders Jarlert riktade han min uppmärksamhet på att det är ingen självklarhet att be Fader Vår med den inledning som vi är så vana vid: ”Fader vår, som är i himmelen” (1917 års översättning) eller ”Vår fader, du som är i himlen” (Bibel 2000). Bara för ett par generationer sedan riktade den bedjande sin bön till ”Fader vår, som är i himlarna”. Detta helt sonika beroende på översättningen i Karl XII:s bibel: ”som äst i himlom”, alltså pluralis i stället för nuvarande singularis.
Detta väckte min nyfikenhet att se efter litet närmare hur kyrka och bibelöversättare genom historien svarat på frågan: skall det vara pluralis eller singularis? Nu är jag ingen nytestamentlig exeget eller språkvetare. Lektorn, teol. mag. Katriina och TD. Björn Fyrlund har gett mig god hjälp. Jag gör inte anspråk på att det jag redovisar i denna artikel är till 100% korrekt, men mina observationer kan vara av intresse för en ”vanlig” bibelläsare, VDM eller inte, då det nu gäller något så centralt som Fader Vår.
När språkdräkten i och med tillkomsten av Bibel 2000 förnyades kom flera bönepunkter att sättas under lupp t.ex. den 4:e och den 6:e. Mycket litet diskuterades – i alla fall inte offentligt – själva inledningen. Prof. Anders Ekenberg skriver i en anteckning att det förvissa är skillnad mellan att här använda singularis i stället för pluralis, men att det i detta aktuella fall inte medför något problem. Vad som avses är ju helt klart.
Även om översättningen/tolkningen är helt adekvat mot innebörden av himlarna/himlen, kan jag inte låta bli att ställa mig frågande till av vilket skäl man frångår grundtexten. Och när det nu handlar om vad Jesus själv säger och vill att vi skall kopiera, så vad sade Jesus egentligen? Och om vi blir förvissade om vad Han sade, varför skall vi inte vara trogna det?
Nu något om den hebreiska bakgrunden. Det hebreiska ordet för svenskans himmel står i pluralis (dualis?), men språkmässigt finns en singularisform i bakgrunden. Gud skapade himlarna, haschamayim. (Gen 1:1). Men samma ord betyder också den existensform i vilken Gud är. Det är intressant att GT är så medvetet om hur man använder samma substantiv för två olika betydelser och bollar dem mot varandra. (En utförligare redovisning av detta får inte rum här). Med hebreiskan i ryggen går vi till arameiskan som Jesus talade. Av vad jag kan finna förhåller det sig med arameiskan som med hebreiskan. Många forskare vill tro att Matteus först skrev sitt evangelium på arameiska – än så länge en teori. Så jag får nöja mig med översättningar från grekiskan och till arameiska och Matt 6:9 har då följdriktigt pluralis. Och arameiskan är trogen mot sin förlaga när den två versar senare skall återge ”himmel och jord”, då singularis! Det får oss att förstå hur observant man är påskillnaden mellan den himmel som hör till denna skapelse och den himmel som uttrycker Guds existens. Vårt Novum har ju i vers 9 ”en ouranois” och i vers 11 ”ev ouranå”. Och tittar man efter i notapparaten att Didache (redan så tidigt som 100 år efter Jesus) kände osäkerhet och fann för gott att föredra singularis även i v 9.
Hieronymus’ Vulgata (omkr. skiftet 300/400) har den ablativa pluralformen ”in caelis”. Men Vulgata är inte konsekvent. Gen1 lyder: ”In principio creavit Deus caelum et terram”. En schematisk översikt av översättningarna världen över och fram till våra dagar ger vid handen samma ambivalens. Vad kan det bero på? Till det kommer att man ofta finner olika val av singularis och pluralis om det är fråga om bibelöversättning eller liturgisk text. Man kan ha pluralis i bibeln men i gudstjänsten singularis.
Utan att hemfalla åt något drag av panteism eller deism vittnar Bibeln samfällt och med eftertryck om Guds storhet. Han är och endast Han är. Ingen och inget är likt Honom. Hans rike saknar gränser och alla försök att kartlägga eller lokalisera faller på sitt eget grepp. Ändå kan vi notera att det finns ett slags riktning: uppifrån och ned och vice versa. Vid Jesu himmelsfärd såg lärjungarna hur Jesus lyftes upp i höjden för att nämna ett bland flera ställen. Och Jesu självvittnesbörd går inte att ta miste på. ”Den som kommer ovanifrån…” ( Joh 3:31, ”Ni hör hemma här nere, jag är ovanifrån” (Joh 6:23).
Om nu detta är NT:s huvudperspektiv att Gud, Fadern, Sonen och Anden, hör till det som vi kan benämna ”ovan” medan vi är här ”nere”, ger det oss anledning att vara fria i vårt val av singularis eller pluralis för det som är därovan? Det vore att göra det litet för lätt för sig att svara ja på den frågan. NT som helhet är ju tydlig i sitt användande av orden. Himlarna och himmel kan stå för det skapade, det som skall gå under, och himlarna och himlen kan betyda Guds existens och Guds värld, som varar i evighet. I det sammanhang orden används råder ingen tvekan om vad som avses. Himmel och himlar skall förgås, medan det som är förvarat i himlen varar i evighet. Nya himlar och en ny jord utlovas. I detta sammanhang kan vi också lägga märke till att Paulus – med ett drag av påverkan från den judiska mystiken? – talar om att han blev uppryckt till tredje himlen, ett paradisiskt tillstånd, oåtkomligt för förnuftet (2 Kor 12:2).
Bibel 2000 anser sig fri att använda himmel/himlar utan att känna sig bunden av den text man översätter. I rubriken till denna artikel citerar jag 1917. Hade jag valt Bibel 2000 hade den lytt: ”Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig icke…”. Därmed har man gått sin egen väg och konstruerat en ordningsföljd av substantiven vilken saknar grund i hebreiskan.
Går vi så till reformationsårhundradet finner vi ingen enhetlighet. Erasmus med Textus Receptus har pluralis och då förvånar det att Martin Luther som är så nära lierad med Erasmus korthugget börjar sitt Fader Vår. ”Unser Vater im Himmel”. Detta imponerar inte på de svenska reformatorerna som från Gustav Vasas bibel och fram till 1917 stakar ut vägen hur Fader Vår skall börja: ”i himlarna – i himblomen”.
Vår finländska systerkyrka håller fast vid pluralformen intill denna dag: ”Isä meidän, joka olet taivaissa” . Himlarna (taivaissa) står i ett s.k. lokalkasus inessiv motsvarande ablativ.
Hos danskarna heter det: ”Fadervor, du som er i himlene!”
Att de grekiska texterna som återspeglas i Chrysostomos och Basilius (300-talet) har pluralis ”en ouranois” förvånar väl inte, men däremot att när den ortodoxa kyrkan översätter till gudstjänstordningar på t.ex. engelska och andra europeiska språk byts pluralis ut mot singularis.
Om mitt intryck av situationen i den brokiga 1900-tals floran av bibelöversättningar motsvarar verkligheten, så finns det en trend att ”återgå” till pluralis. Detta gäller då främst de översättningar som sett dagens ljus i en miljö präglad av evangelikal påverkan och ibland av en demonstrativ vilja att så konsekvent som möjligt vara bokstavstrogen.
Vad kan denna genomgång ha för betydelse för bibelläsare idag?
Först kan det varan nyttigt att skärpa uppmärksamheten på en översättnings tillförlitlighet att i görligaste mån spegla grundtexten. Och gäller det Jesu egna ord bör man vara särskilt vaksam. Kan hans ord i en form som t.ex. Matteus här återger ha en betydelse som vi tidigare inte menat oss böra observera. Då innebär ju en sådan här genomgång ett incitament till förnyad glädje i bibelläsningen. Vi har alltid något nytt att lära, hur vana bibelläsare vi än menar oss vara.
Detta är en spännande sida av Guds ord som följer oss genom århundraden, att Jesu ord alltid har en aktualitet. Vi kan dra nytta av att leva i rymdåldern med ett ”växande” universum. Vi behöver träna hjärnan i det ofattbara. Vi får be till Gud som är vår Fader i de himlar som vi ännu inte har kunskap om, men om vilka vi vet att Han är i dem.