Kan jag veta att jag är frälst

Kan jag egentligen vara säker på att jag är frälst? Måste jag bestämma mig eller måste jag förstå? Eller handlar det om att ha en ödmjuk hållning, inte så trygg att jag blir högmodig eller så osäker att jag ger upp?

”Med dumhet kämpar även gudarna förgäves” skriver den tyska dramatikern Friedrich Schiller.¹ Är Gud maktlös inte oss människor? När Gud lover oss något är han då beroende av oss och våra val för att löftet ska uppfyllas? Gud tvingar ingen, sägs det. Betyder det, trots att han är allsmäktig, att vi måste vilja eller i vart fall inte vara motsträviga? Är frälsningen en möjlighet som erbjuds oss och som vi kan välja?

Detta frågor relaterar till en debatt mellan Martin Luther och en av hans samtids främsta intellektuella, Erasmus av Rotterdam.² Efter att ha blivit utmanad av Erasmus försvarar Luther sina slutsatser i ”Den trälbundna viljan”:

Det är de kristnas enda stora tröst i alla motgångar, detta att veta att Gud inte ljuger utan orubbligt åstadkommer allt, och att ingenting kan måste eller förändra eller lägga hinder i vägen för hans vilja.³

Vad är då Guds vilja? Låt oss se närmare på Guds vilja och människans förhållande till den.

Guds uppenbarade vilja i lagen

Gud uppenbarade sin vilja för Mose på Sinai i de tio buden. De tre första gäller vårt förhållande till Gud och de resterande vårt förhållande till nästan. Till brott mot buden är det knutet hot om evig död. Men när vi lärt känna Guds vilja och har blivit Guds barn; är det då möjligt, genom ansträngningar och nåd, att vilja det Gud vill? Är det möjligt att lagen inte längre anklagar oss och att vi inte längre skräms av Guds dom?

Kanske är det bara verklig frid vi saknar. Vi klarar inte att följa Guds vilja så länge vi är omgivna av syndiga människor och hamnar i situationer, och tänker att, vi kunnat undvika om både vi och andra gjort de rätta valen. Om vi lyckas undvika de situationer som vi inte kan hantera, kan vi då inte klara av att komma oss upp till en sådan nivå att vi inte längre kommer under Guds anklagelser och dom och så blir i stånd att älska honom? Skulle vi då kunna se till att Guds vilja skedde på jorden liksom i himmelen och så bli befriad från det onda? (Matt 6:9-13)

Guds dolda vilja

Genom egna och andras fall kan vi erfara att brott mot Guds lag får omedelbara konsekvenser och det är naturligt att tänka att det är Guds straff för synden. Vi kan leva med det. Men hur tänker vi när vi drabbas tillsynes slumpmässigt av olyckor, sjukdom och liknande som också kan sluta tragiskt? Varför upplever denna smärta? Är det en följd av att Gud ger människans vilja inflytande, att han passivt låter ondskan breda ut sig? Då är det vårt fel när det händer något ont och vi kan hålla Gud utanför det hela. För hur skulle vi förhålla oss till Gud om han var involverad i det som är synd och inte själv handlade i samklang med sin egen lag?

Guds uppenbarade vilja har vi skrivet i våra hjärtan (Rom 2:15), så den känner vi till. Men när det gäller Guds dolda vilja är den, som vi förstår utifrån namnet, inte känd utan dold för oss.

Jag är Herren, och det finns ingen annan. Utom mig finns ingen Gud. Jag spänner bältet om ditt liv, fastän du inte känner mig, för att man ska förstå både i öster och väster att det inte finns någon utom mig. Jag är Herren, och det finns ingen annan. Jag formar ljuset och skapar mörkret, jag ger lycka och skapar olycka. Jag, Herren, gör allt detta. (Jes 45:5-7)

Det står att Gud skapar mörker och olycka. Passar det in i vårt gudsbild? Hur ska vi förhålla oss till detta och hur stämmer det med Jesu ord om att Gud är god (Mark 10:18)? Vi skall komma tillbaka till detta efter att vi har sett på människan i mötet med Guds vilja.

Människan och Guds vilja

Melanchton skriver också:

[s]å länge människosjälen har ro och frid och inte känner Guds vrede eller dom kan den inbilla sig att den vill älska Gud och att de vill göra det goda för Guds skull.⁴

Men hur länge har vi frid och ro? Vi faller snabbt i synd ”med tankar, ord och gärningar” och känner det onda begäret i våra hjärtan. Och vi försöker i det längsta att hålla Gud utanför våra fall och vårt raseri mot den orättfärdighet som vi upplever. Om vi försöker igen så kanske det går bättre nästa gång. Kanske kommer vi då att lösa problemet så att lagen blir vår vägledning i stället för vara anklagande.

Men det blir inte lättare i mötet med Guds dolda vilja, att han är den som skapar mörker och olycka. För att inte tala om själva frälsningen, det laglösa evangeliet. Var blir människans hat mot Gud tydligare än i lidandehistorien och korsfästelsen av Jesus?⁵

Jeremia skriver:

Herre, är det inte trohet dina ögon söker? Du slog dem, men de kände ingen smärta. Du gjorde slut på dem, men de vägrade att ta emot tillrättavisning. De gjorde sina pannor hårdare än klippan och vägrade omvända sig. (Jer 5:3)

Och Paulus citerar Davids psalm, 14, och skriver: ”Ingen finns som förstår, ingen som söker Gud.”

Mika säger:

Den bäste bland dem är som ett törnsnår, den ärligaste värre än en törnhäck. (Mik 7:4)⁶

Och Asaf:

När mitt hjärta var bittert och det stack i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, jag var som ett djur inför dig. (Ps 73:21-22)

Och tillsist Jesus:

Och detta är domen: ljuset kom in i världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. (Joh 3:19)

Luther observerar att:

Skriften /- – -/ tecknar människan sådan att hon inte endast är bunden, eländig, fångad, sjuk, död, utan också på grund av det verk som Satan, fursten, utverkar tillkommer blindheten till de övriga eländena så att hon tror att hon är fri, lycklig, obunden, mäktig, frisk, levande.⁷

Trots att lagen enligt Luther ”är den mest hälsobringande levnadsregeln som finns…” och att Paulus säger att ”då erkänner jag att lagen är god.” (Rom 7:16) så säger Luther att den ”kan inte föra en människa till rättfärdighet utan snarare är ett hinder i sådant hänseende”,⁸ och Paulus ”Dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli större” (Rom 5:20). Philipp Melanchthon präntar in detta genom att säga ”[s]å länge han förskräcker oss och tycks kasta oss i den eviga döden kan inte den mänskliga naturen väcka upp sig själv till att älska den vrede, dömande och straffande Gud.”⁹

När vi möter allt detta kan vi frästas till att anklaga Gud. Men skriften lär oss att det är ännu värre:

Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? (Rom 9:20)

Men här får vi hjälp av reformatorn genom att han gör en distinktion som är av avgörande vikt för själavården.

Den förkunnade Guden

När det gäller det vi kan kalla Guds dolda vilja lär han oss att göra ”skillnad på den dolde Guden och den förkunnade Guden, det vill säga: på Guds ord och Gud själv.”¹⁰

Luther säger:

Gud i sitt majestät och i sitt väsen skall man…låta vara, för så har vi ingenting med honom att göra, och så har han inte heller önskat att vi ska ha något med honom att göra.

Söker vi Gud där han förbjudit oss att söka honom finner vi Gud Men till döds och inte till frälsning, likdom Adam och Eva fick erfara. ”Men i den mån han är klädd och framträder i sitt ord”, säger Luther vidare, ”där han erbjudit sig själv till oss har vi med honom att göra…Gud förkunnas så att han är angelägen om att synd och död ska tas bort så att vi blir frälsta.”¹¹

Detta betyder att vi ska skynda oss till Gud såsom han förkunnas, inte bara när vi möter det onda och oförståeliga, utan också när lagen med rätta dömmer oss. Så var finner vi Gud klädd i sitt ord som tar bort synd och död?

Guds vilja i evangeliet och nådens medel

Skillnaden mellan Gud som dold och förkunnad ser vi redan i Edens lustgård. I föreläsningarna över 1 Mosebok kommenterar Luther kapitel 2:3 och säger att Gud på den sjunde dagen lär Adam hur han ska tillbe Gud, och han förbjuder honom att äta av kunskapens träd. Luther säger att syftet med den sjunde dagen är att Guds Ord ska förkunnas och höras.¹² Det vill säga att Adam ska söka Gud just där som han sagt att han låter sig finnas. Man kan säga att Gud döljer sig för oss på ett sätt som gör att vi inte kan finna honom och på ett annat sätt så att vi kan finna honom, där han uppenbarar sig för oss. Där ger han sig själv till oss i sitt löfte. Ja, Gud ger faktiskt sig själv både till liv och till salighet. Paulus säger att Gud har gett oss ”allt i himlen och på jorden” och att han ger oss ”allt med honom” (Rom 8:32).

Luther skriver kraftfullt om detta i sin skrift ”Om Kristi nattverd”:

Det är de tre personerna och den ende Guden som har gett sig själv till oss alla, helt och fullt, med allt han är och har. Fadern ger sig själv till oss med himmel och jord och alla skapelser för att det ska vara tjänliga och nyttiga. Men denna gåvan blev mörklagt och obruklig genom Adams fall. Därför gav också Sonen sig själv till oss, skänkte oss alla sina gärningar, sitt lidande, visdom och rättfärdighet och försonade oss med Fadern för att vi på nytt skulle bli levande och rättfärdiga och få om, och del i, Fadern och hans gåvor. Men då denna nåd inte kunde vara till gagn för någon eftersom den förblev hemlig och dold och inte kunde komma till oss, kommer också Den Helige Ande och ger sig själv helt och fullt till oss. Den lär oss förstå vilken välgärning Kristus har gjort mot oss, hjälper oss att ta emot och bevara den, bruka den så att det blir till gagn och ge den vidare, öka och främja den. Det gör den både i det inre och yttre: i det inre genom tron och andra andliga gåvor; i det yttre däremot, genom evangeliet, dopet och altarets sakrament. Detta är de tre medel eller sätten den använder för att komma till oss, inpränta i oss Kristi lidande och göra saligheten verksam.”¹³

Här understryks det Lukas säger om att det är i honom som det är ”… vi lever och rör oss och är till…” (Apg 17:28a), både som skapade och pånyttfödda. I nådemedlet har vi Gud klädd, som Luther säger, där han kommer till oss genom sitt löfte och ger sig själv till oss, till liv och salighet. Allt vi har, har vi fått av nåd (1 Kor 4:7).

Varken skapelse eller nyskapelse – pånyttfödelse – sker genom att en process initieras eller genom att det ges information som leder vidare till någonting annat. Nej, Ordet som ljuder är själva saken. Det som sägs är det som ges.

”Han sade och det blev till, han befallde och det stod där.” (Ps 33:9)

Det är naturligt för oss att tänka att vi måste göra något men Luther lär oss att varken viljan – och självklart därför inte heller förståndet eller känslan – är det ”neutrala mittemellan tinget” som skulle kunna sätta oss i förbindelse med Guds frälsning. Kristus säger själv att han ”är vägen, sanningen och livet.” (Joh 14:6) Detta är kategoriskt, det vill säga att allt som inte ”är Kristus eller är i Kristus” är ”vi villospår, lögn och död”.¹⁴

Så när Guds löfte i dopet ljuder så ges det, där och då, ”… syndernas förlåtelse, hela Kristus och den Helige Ande med hans gåvor”.¹⁵ Genom Guds löfte, gett oss i kyrkans sakrament,¹⁶ skapas och upprätthålls tron. ”Tror du det, så har du det.”¹⁷ säger Luther.

Det är detta som är gudstjänst och liturgi.¹⁸ Här kallar Gud oss ”efter sin fria vilja” (Rom 8:28), och så blir Guds förut-bestämmelse känd för oss (v. 30). Anden gör här ”saligheten verksam”, som Luther skrev här ovanför. Guds vilja är alltså inte begränsat till Guds lag, den är också uppenbarad för oss i evangeliet! Och det är evangeliet, inte lagen, som får sista Ordet om oss!

Livet skapas och vårdas uteslutande utanför oss själva genom att Gud sänder oss en förkunnare (Rom 10:13ff). ”Samvetena kan bara få frid om de hör Guds röst som tydligt lovar oss syndernas förlåtelse.”¹⁹ säger Melanchthon.

Guds allmakt och människans frihet

Hur är det med mig och min integritet – Gud tvingar väl ingen som inte vill? Och jag måste väl åtminstone acceptera evangeliet eller ha möjlighet att avvisa det? Bakom dessa desperata invändningar från den gamle Adam ligger en falsk föreställning om att människan står i en neutral position inför sin skapare och kan välja – utan att behöva dö.

Men som vi konstaterade i förra artikeln är inte något ”rätt val” inom vår räckvidd.²⁰ Vår kött hatar evangelium (Joh 6:60b). Vägen till frälsning är därför dramatisk²¹ (Matt 10:34) och innebär död. Den som är död kan ju inte bidra (Joh 11:14 & 43).

Låt oss se på några bibelställen:

I honom blev ni också omskurna, inte med människohand utan med Kristi omskärelse, när ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom i dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som uppväckte honom från de döda. (Kol 2:11-12)

Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. (Hes 36:26)

Jag har hört hur Efraim klagar:
”Du har tuktat mig, jag har blivit tuktad som en otämd kalv. Omvänd mig, så blir jag omvänd! För du är Herren min Gud.” (Jer 31:18)

När mitt hjärta var bittert och det stack i mitt inre, då var jag oförnuftig och förstod ingenting, jag var som ett djur inför dig. Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. (Ps 73:21-23)

I dessa verser blir det mycket tydligt vem som handlar och vem som är föremål för handlingarna. Vi ser att människans aktivitet består i motstånd!²² Vår bundna viljas motstånd och djävulens makt över oss hindrar likväl inte Gud. Han binder ”den starke” (Mark 3:27) och gör fångarna fria på liknande sätt som vid Israels befrielse från Babel:

Först nu har de skapats, inte förr. Du har inte hört om dem förrän i dag, för att du inte skulle kunna säga: ”Det visste jag redan.” Du fick varken höra eller veta det, på den tiden var dina öron inte öppnade. Jag visste ju hur trolös du var, att du kallades syndare från moderlivet. Men för mitt namns skull håller jag tillbaka min vrede, för min äras skull är jag tålmodig så att du inte blir utrotad. Se, jag har luttrat dig, men inte fått något silver. Jag har prövat dig i lidandets ugn. För min egen skull, för min egen skull gör jag det, för hur skulle jag kunna låta mitt namn bli ohelgat? Jag ger inte min ära åt någon annan. Hör på mig, Jakob, du Israel som jag har kallat. Jag Är. Jag är den förste, jag är också den siste. Min hand har lagt jordens grund, min högra hand har spänt ut himlen. Jag kallade på dem, då stod de där. (Jes 48:7-13)

Gud är allsmäktig och som dessa verser visar ligger frälsningen helt och fullt i hans hand från början till slut. Frånomvändelsen tills dess att vi är hemma i himlen, allt endast till Guds ära. Gud är också allvetande (Ps 139).

Luther säger:

Guds vilja är verksam och ingen kan hindra att den sker eftersom den är själva kraften i Guds väsen. / – – – / [Det är] obestridligt att allt vi gör, allt som händer, även om det för oss verkar vara föränderligt och att det sker slumpmässigt, så sker det ändå i verkligheten av nödvändighet och är oföränderligt, så länge du tar hänsyn till Guds vilja.²³

Om vi skulle ha ett ord med i laget, ha ”fri vilja”, måste Gud avstå från sin allmakt och förhålla sig passiv. Han skulle då behöva vänta och se vad människan skulle företa sig, och eventuellt dela äran med den som skulle klara av att bli vän med lagen och söka Gud. Men det skulle bara vara en dröm eftersom en lag som inte anklagar är en falsk lag, säger Luther, och liknar det med ett fabeldjur.²⁴ Nej, det skulle vara en mardröm eftersom det då vore upp till oss själva. Vi skulle aldrig kunna vara säkra på hur vi hade det, vi skulle aldrig få visshet.²⁵

Vår frälsning och frälsningsvisshet grundar sig därför på Guds löfte, allmakt och allvetenhet. Som Luther skriver:

Ty om du tvivlar på eller föraktar kunskapen om att Gud förutser och vill allt, inte av en tillfällighet, utan av nödvändighet och oföränderligt, hur kan du då tro på hans löften, fast förtrösta på dem och trygga dig till dem?²⁶

Vad är då Guds löfte?

Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Far. Och på er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. (Matt 10:29-31)

Avslutning

Vi inledde med att fråga huruvida det är bra att äga frälsningsvisshet eller om man istället skulle försöka ha den rätta balansen mellan högmod och förtvivlan. Vara så pass osäker på vad Gud tänker om oss så att vi drivs framåt och inte somnar in. Men Gud döljer sig inte för oss för att vi ska söka honom, för att bli efterfrågad.

Tvärtom förbjuder han oss att söka honom där han inte uppenbarar sig för oss, till frälsning. Gud uppenbarar sig för oss och ger sig själv till oss så att vi kan gripa honom och vara vissa om att han är där just för vår skull. Så även om lagen har dömt oss vill han att vi ska veta vad han tänker om oss.

Därför samlar han oss omkring kyrkans sakrament. Löftet om nåd som vi får i nådemedlen är inte bara prästens uttryckssätt, det är Gud själv som talar till oss.

Den Helige Ande är ingen skeptiker och det är inte tvivel eller fördömanden som han har skrivit i våra hjärtan, utan löften som är vissare och fastare än själva livet och alla erfarenheter.²⁷

Detta eviga liv har Gud, som inte kan ljuga, utlovat från evig tid. (Tit 1:2)²⁸

När löftet är av en sådan karaktär – gett av honom som har skapat och upprätthåller jorden med sitt Ord, han som har all makt, vet allt, och den ”som verkar allt i alla” (1 Kor 12:6) – så är det säkert! Och då har också tron som skapats genom detta löfte full visshet – oavsett vad vi känner!

Kyrkan är inte ett medel till att uppnå en specifik agenda, utan är ett mål där Gud genomför sitt verk med oss (2 Mos 14:14), och vi svarar med tacksägelse och lovprisning.²⁹ Evangeliet är inte en motivationsfaktor till att uppfylla lagen, utan en gåva: Dina synder är dig förlåtna för Jesu Kristi skull!

I nådemedlen får vi Guds rättfärdighet:

Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. (Rom 3:21-24)

Guds rättfärdighet är allomfattande. När vi har dött med Kristus och lever med honom (Rom 6:8) är vi helt rättfärdiga. Guds nåd är alltså inte så som vi tänker om allting annat; en begränsad tillgång, utan den är ”överflödade” (1 Tim 1:14). Vi har då fått allt, det flödar över (Ps 23:5) och det finns inget mer att åstadkomma.

På detta sätt är vi frigjorda från att vara vårt eget projekt – ofta på bekostnad av andra. Fria till att ge oss själva för vår nästa som behöver oss (Rom 12:1).

Men detta sker inte utan kamp. Så länge vi är här på jorden har vi både köttet och den nya människan och den förstnämnda ger inte upp förrän dopet är fullbordat (Luk 12:50). Gud handlar med oss genom sitt Ord i lag och evangelium, till död och nytt liv (1 Sam 2:6). Luther säger i Heidelbergdisputationen om korsets teologi:

Så leder Guds främmande gärningar till sist fram till hans egentliga gärning; nämligen när han gör en människa till syndare för att göra henne rättfärdig.³⁰

På ett annat ställe säger Luther till och med att vi upplever Gud som djävulen.³¹ Vi klarar inte alltid av att se vad som är vad och vem som är vem eller att se någon mening, inte ens efteråt. Trösten i allt detta är att vi har en fökunnad Gud som kommer till oss i nådens medel. Där lovar han oss frälsning.

Israels folk fick lära sig att Guds löften genom Mose var fasta trots att farao kraftigt motsatte sig det. På samma sätt står Guds löfte genom hans tjänare fast även om djävulen gör allt för att hindra det. Detta löfte håller också inför det obegripliga (Ps 46:2) och i stället för att försöka att hålla Gud utanför eller anklaga honom, så får vi göra som Elia i Sarefat (1 Kung 17:20) eller Jakob vid Jabbok (1 Mos 32:26ff ).

Guds löfte står fast även om allt annat i oss motsäger det. Därför kan vi vara säkra och säga med Job:

Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. (Job 19:25)

Vi såg tidigare att fri vilja betyder ovisshet. Och ”…vad är mer nerslående än osäkerhet?” frågar Luther i inledningen av sin skrift om viljan. Mot slutet bekänner han frimodigt:

Men när Gud nu har flyttat min frälsning bort från mitt eget självbestämmande och tagit över den i sin och har lovat att ta hand om mig, inte på grund av min egen insats eller prestation, utan på grund av sin nåd och barmhärtighet, är jag trygg och säker på att han är att lita på och inte ljuger för mig, och att han är stark och stor nog till att inga demoner och inga motkrafter kommer att vara i stånd att övermanna honom eller röva mig bort ifrån honom. ”Ingen ska rycka dem ur min hand” säger han, för ”Min Far som gett mig dem är större än allt” ( Joh 10:28f ).³²

Det är inte vi som har ”gjort Jesus till kungar i våra liv”, utan:

”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.” (Kol 1:13)³³

Publicerad i samarbete med Foross.no
Översatt av Gabriel Skilling

Slutnoter

1. «Mit der Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens.» (https://www.friedrich-schiller-archiv.de/jungfrau-vonorleans-text/3-akt-jungfrau-von-orleans/3-aufzug-6-auftritt/)
2. «Om den trellbundne viljen» i «Martin Luther Verker i Utvalg» band IV, Inge Lønning, s. 180f / DELKs gjenutgivelse, s. 68f
3. «Om den trellbundne viljen» s. 138 / DELKs gjenutgivelse, s. 26
4. Ap. IV 8f, «Konkordieboken», Jens Olav Mæland (red.), s. 72
5. Se också Stefanus martyrium i Apg 6:8ff
6. Luther kommenterar detta i «Om den trellbundne viljen» s. 147 / DELK s. 35
7. «Om den trellbundne viljen» s. 207 / DELK s. 95
8. Första tesen från «Disputasjonen i Heidelberg» i Martin Luther – Verker i utvalg, band I, Inge Lønning och Tarald Rasmussen, s. 282
9. Ap. IV 36, «Konkordieboken», s. 76
10. «Om den trellbundne viljen» s. 215f / DELK s. 103f
11. «Om den trellbundne viljen» s. 215 / DELK s. 103
12. «Lectures on Genesis» i «Luther’s Works» Vol. 1, Jaroslav Pelikan (red.) s. 81
13. «Om Kristi nattverd» i «Martin Luther – Verker i utvalg», band V, Sigurd Hjelde, Ingen Lønning och Tarald Rasmussen, s. 227. Se också SK II,64, «Konkordieboken» s. 350
14. «Om den trellbundne viljen» s. 341 / DELK s. 229
15. Martin Luther i «Store katekisme», «Om Dåpen» 41, «Konkordieboken» s. 369
16. Ap. XIII 4, «Konkordieboken», s. 167
17. «Om et kristenmenneskes frihed», i «Martin Luther – Skrifter i udvalg», Inger Margrethe Kofod-Svendsen (overs.), s. 74. Se också «Om den kristne frihet» i «Martin Luther – Verker i utvalg», band II, Ingen Lønning och Tarald Rasmussen, s. 208 och «Et kristenmenneskes frihet», DELK, s. 20
18. Den Augsburgske bekjennelse V 1, «Konkordieboken» s. 31 och Ap. XXIV 80, ibid. s. 215
19. Ap. IV 257, «Konkordieboken» s. 106
20. Se också «Om den trellbundne viljen» s. 180f / DELK
21. «Om den trellbundne viljen» s. 144f / DELK s. 32f
22. Se också «Om den trellbundne viljen» s. 180f / DELK
23. Luther, «Om den trellbundne viljen» s. 134 / DELK s.
24. Luther, «Solus Decalogus Est Aeternus: Martin Luther’s Complete Antinomian Theses and Disputations» s. 375.Sml. Ap. IV 128, «Konkordieboken», s. 88: «loven anklager oss alltid, viser alltid at Gud er vred.»
25. «Om den trellbundne viljen» s. 346f / DELK s. 234f
26. «Om den trellbundne viljen» s. 137 / DELK s. 25
27. «Om den trellbundne viljen» s. 125 / DELK s. 13
28. Se också Heb 6:13-20
29. «Luther’s Works» Vol. 51, Helmut T. Lehmann (red.) s. 333
30. Martin Luther – Verker i utvalg, band I, Inge Lønning och Tarald Rasmussen, s. 289
31. «Psalm 117» i «Luther’s Works» Vol. 14, Jaroslav Pelikan (red.) s. 29 och 31
32. «Om den trellbundne viljen» s. 123 och 347 / DELK s. 11 och 235
33. Se också Jes 43:1