”Jesus, Mästare, förbarma Dig över oss.” (Luk 17:13) Det är den bönen de tio spetälska ber när dom nalkas Jesus och ropar in honom. Ordet mästare är inte bara en benämning om Jesus utan även ett tilltal till honom som han tar emot (Joh 13:13). Mästare – ett vackert ord vi kanske borde bruka oftare än vi gör när vi talar om och till Jesus.
De spetälska var utanför samhällets gemenskap och var tvungna att ropa ”Oren, oren” när de såg någon person, så att hon snabbt kunde avlägsna sig från dem. Dessa tio hade på något sätt hört talas om Jesus, fått förtroende för honom, och därför ropar de nu istället honom till sig med angelägen bön om förbarmande. Vi känner igen orden från Bartelomeus där han sitter vid vägkanten då Jesus kommer (Luk 18:38-39).
Denna bön har särskilt bevarats i kyrkans minne och blivit en del av dess liturgi. Själva ordet förbarmande betyder att Gud har ett hjärta i barmen för oss. En djup förståelse för hur vi har det såväl i det andliga som i det naturliga. Det finns i Guds ord en helhetssyn på människan som ande, själ och kropp (1 Tess 5:23). Genom hela Nya testamentet ser vi hur Jesus möter dessa olika behov hos människor.
Omvänt finns det en uppmuntran, för att inte säga uppdrag, för en Jesu lärjunge att visa andra barmhärtighet. ”Gå Du och gör som han.” (Luk 10:27) Att vara kristen betyder nämligen att vara en liten Kristus för andra. Säga det Jesus säger, vara det han är och göra det han gör. Att se och möta behov till människor och för Guds rikes utbredande i vår värld. Guds rike är Jesu budskap. Vi gör det inte minst genom dom personlighetsgåvor Herren lagt i våra liv. En del är duktiga på att möta känslomässiga behov, andra psykologiska behov, andra praktiska behov, andra intellektuella behov, andra möter andra slags behov (Rom 12:6-8).
ORDET BARMHÄRTIGHET HETER PÅ andra nordiska språk barmhjärtighet och uttrycker skarpare ordets valör.Vid de tillfällen då Jesus blir inropad med orden ”Jesus, förbarma Dig över oss (mig)” är han på väg mot sitt försonande lidande på korset för att ta världens synd på sig och för att på påskdagens morgon segra över synden, döden och djävulen.
Det är just för att han har ett hjärta för oss som han går den vägen. Det är därför han kommer oss till vägs genom sitt heliga ord och sina sakrament och där vi får ropa honom in i våra liv och in i våra behov. De tio som i texten vänder sig till Jesus med sin bön skickar han iväg till prästerna som på den tiden avgjorde vem som var spetälsk och inte. Jesu helande sker inte på en gång utan först när de sätter tro till hans ord och ger sig iväg sker undret gradvis. De inte bara hör utan gör. När Jesus helar de leprasjuka blir det en sinnebild av vad som sker i det andliga när Jesus helar från synden och återställer ursprunget så att människan inte längre är oren utan renad i Jesu blod.
Bara en av de tio som blir helade kommer tillbaka till Jesus. Något som särskilt lyfts fram av evangelisten som även betonar att mannen är en samarier. Detta folk stod i konflikt med judarna om platsen var man skulle tillbedja vilket tydligt framgår i berättelsen där Jesus bemöter den samariska kvinnan vid brunnen ( Joh 4:20-24). Jesus bryter mänskliga gränser vid ett par tillfällen i Nya testamentet även om uppdraget att gå ut till alla folk ännu inte är givet utan nu är inriktat på det judiska folket (Matt 15:24).
Jesus frågar den botade om de övriga inte blev botade och var de tog vägen. Något tydligt svar på den frågan finner vi dock inte i evangeliet. Men det betyder sannolikt inte att de inte skulle vara glada och tacksamma för hans ingripande. Tvärtom måste de känt en väldig glädje, befrielse och tacksamhet när de såg sjukdomens tecken vika från deras kroppar.
Skillnaden ligger att denne ger sig tid att vända tillbaka till Jesus och uttrycka sin tacksamhet. När människor gör något för oss hur viktigt är det då inte att tacka för deras insats och inte bara ”försvinna”. Mannen som nu kommer inför Jesus får en fördjupad syn på vem denne Jesus är. Genom att gå tillbaka steg han in i en ny närhet till Jesus. Från hans mun får han nu höra orden ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt Dig.”
Genom vad Jesus gjort för oss får vi vandra tacksamhetens väg som denne gjorde. Det får vi göra även då vi inte är på ”andligt högtryck” därför att han är den han är, värd vår lovsång och tillbedjan. Jag läste ett starkt vittnesbörd i ”Världen Idag” från en kristen kvinna som för sin tros skull varit fängslad i Eritrea i två år i en container i öknen: ”Att lovsjunga handlar inte om våra känslor, vi lovsjunger Gud för att han är skaparen.” Hon citerar Nya testamentet: ”Lovsjung Gud i livets alla omständigheter. ”(1 Tess 5:16-18) Så ber hon i containern: ”Tack för kyla, tack för värme, tack för insekter. Oavsett min ficka är full eller tom, oavsett det är varmt eller kallt prisar jag Dig.”
SJÄLVKLART FÅR VI TACKA honom för allt han gjort för oss och allt han gett oss både i det naturliga och i det andliga också när vår känslor är med oss. Sådant vi på ett allmänt sätt delar med allt Guds folk – frälsningen och trons gåva – men inte minst för sådant vi personligen vill tacka honom för.
Bibeltexten lär oss att uttrycka och ge gestalt åt tacksamhet – inte bara känna tacksamhet. I Sverige tar vi så lätt allting för givet och självklart men det är faktiskt inte det. Varför tar vi det för självklart att i vårt land det ska råda ständig fred och att vi har mat och förnödenheter i närmsta mataffär? Också i det andliga kan vi bli så vana och lomhörda, att det Gud gjort för oss i Kristus blir på ett farligt sätt allt för givet och självklart.
Givetvis går det inte att kommendera fram tacksamhet och lovsång. Då är det inte längre evangelium utan lag utan hjärtats deltagande. Bara ett yttre inlärt beteende utan hjärta och själ. Nej, detta med lovsång och tacksägelse får växa fram inifrån på djupet som ett gensvar till Guds väldiga gärningar.
Om vi överväldigas av Guds godhet, vandrar på tacksägelsens och lovsångens väg, kommer vi närmare Gud. Kanhända vi behöver träna oss i tacksägelse. Torsten Åhman, känd förkunnare, har berättat att han varje dag innan frukost skrev ner i en anteckningsbok vad han ville tacka Gud för. Vi får tacka för det enkla och vardagliga likväl som för tydliga gudsingripanden i våra eller andras liv när vi bett: ”Jesus Mästare, förbarma Dig över oss” eller med andra ord i samma andemening.
”MED HÖG RÖST PRISADE han Gud.” Han tog stegen tillbaka till Jesus för att träda in i hans närhet. Sedan tackar han Jesus. Han ger honom den ära som bara han är värd. Jesus välsignar honom tillbaka med sina ord. Inför mästaren sker denna gudomliga växelverkan. Vi välsignar honom så välsignar han oss att gå ut att i hans namn för att välsigna andra i att möta behov och så ha ett hjärta för andra uttryckt i öra, i öga, fot, mun eller hand. Guds folk känner inte bara tacksamhet utan uttrycker den såväl i den sjungna lovsången likväl som i livets lovsång. Som Svensk kristenhets mest sjungna psalm uttrycker och ber:
Jag vill ge Dig o Herre min lovsång, jag vill tacka med skönaste ord för din kärlek och nåd som är gränslös, jag vill tacka för allt gott Du gjort.
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig där var ton skall en hyllning Dig bära och i dagar och glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till Din ära.
Sv.ps. 702:1