Vid sin partistämma har Centerpartiet rivit upp ett beslut från 2019 att verka för förbud mot all religiös grundad omskärelse av pojkar. Det nya beslutet som drevs igenom med siffrorna 250 för och 211 mot partiledningens förslag, hänvisar till religionsfriheten. Här tycks Centerpartiet ha återfunnit sin etiska kompass. Sedvänjan med omskärelse vet vi ju är grundad i Torah (Gamla testamentet) för judar som tecknet på att barn av manskön tillhör förbundsfolket med de löften och bud som är knutna till detta förbund. Om judiska trosbekännare ska kunna leva i ett land och där kunna föra sin kultur och sin religion vidare måste omskärelse vara laglig. Islam kom att omkring tvåtusen år senare ta med sig omskärelse för pojkar som en religiöst grundad tradition.
Centerpartiets ledning har säkert lyssnat på kritik från specialister på internationell rätt. I barnkonventionen värnas föräldrars rätt att förmedla sin religion och kultur till sina barn ibland andra artikel 30:
I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör ett urfolk ska ett barn som tillhör en sådan minoritet eller ett sådant urfolk inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.
Miljarder män lever idag omskurna utan att driva några processer för att stoppa denna spridda sedvänja som ju också är rätt vanlig bland kristna familjer i USA – i huvudsak av medicinska skäl. Därför kan knappast omskärelse av pojkar – rätt utförd – räknas till religiösa bruk som samhället har anledning att skydda barn ifrån.
Frågan om omskärelse är i stor utsträckning en fråga om vilket folk vi tillhör – alltså en etnisk fråga. Efter Centerpartiets beslut kunde man bl a från kretsar bland Sverigedemokrater se mycket kritiska utfall mot Centerpartiet och mot omskärelse som företeelse. Eftersom omskärelse inte är en del av en svensk etnisk tradition och eftersom de små pojkarna inte kan värja sig mot att få en liten del av sin hud avlägsnad beskrivs omskärelse närmast som ett övergrepp. I opinionen mot manlig omskärelse finns två attityder som särskilt oroar: 1) De sedvänjor som inte har varit vanliga i Sverige men som är grundade i vad två världsreligioners heliga texter påbjuder, bagatelliseras eller föraktas. 2) Den ringa inverkan på kroppen som omskärelse innebär avvisas kraftigt samtidigt som man inte avvisar abort som ju direkt dödar ofödda barn.
Vill man i Sverige forma en konservativ politisk allians så måste varje kristen väljare förstå att i frågan om omskärelse går en gräns mellan en konservatism grundad på det stora idéarvet från Jerusalem och Athen å ena sidan och å den andra en nyhednisk populistisk främlingsfientlighet. Säkert finns det tänkare också bland Sverigdemokrater som förstår att välja rätt sida här.
Som kristen måste man förstå att möjligheterna att bedriva kristen fostran och forma ett fritt församlingsliv bara kan grundas på samma rättigheter för andra religioner. Frihet och tolerans är förhållningssätt som är helt nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.
I enlighet med den friheten måste kristna också får vara fria att kritisera omskärelse av religiösa skäl. ”Hör nu vad jag säger er, jag Paulus. Om ni låter omskära er, så får ni inge nytta av Kristus” (Gal 5:2). I enlighet med den bibelversen vittnar förstås den kristna församlingen om värdet av dopets sakrament. Därför bedrivs mission och evangelisation bland människor av alla folk. Där den kristna tron går segrande fram brukar också omskärelse upphöra. En kristen som älskar sina medmänniskor är samtidigt beredd att värna deras rätt att inte bli kristna och om de så vill fortsätta att omskära sina söner.