Vi är ständigt omgivna av ord. Goda ord, tomma ord, mäktiga ord och meningslösa ord. Vi drunknar i flöden av ord från människor, i sociala medier, från poddar, tidskrifter, tidningar, från radio och TV. Överallt möter oss ord på ord, prat på prat, tjat på tjat, lite här och lite där, för att citera Predikarens bok.
Det talas i Bibeln om fåfängliga ord. Det betyder tomma ord. Som såpbubblor, fyllda bara av sin tomhet svävar de omkring tills de spricker och upplöses i intet. De har ingen bestående mening – ingenting blir kvar!
Men låt oss först konstatera vilken fantastisk gåva talförmågan är. Vi kan meddela oss med varandra. Vi kan uttrycka våra känslor och våra tankar, språket slår en bro mellan oss. Några ljudvågor i luften men med oerhörd kraft. Ett ord är ju egentligen bara några vibrationer i luften. Sedan ett ord uttalats och luften stillnat, är ordet i sig själv borta. Det finns ingenstans och är i sig själv ingenting. Det kan verka obetydligt och oväsentligt – men ändå vet också vi att ord kan vara mäktiga och fulla av innehåll. Ett ord, eller två kan förändra allt!
Ord kan vara glädjebudbärare. Vilken välsignelse och tröst kan inte ligga i ord av tröst och hopp och medlidande och kärlek. Hur kan inte ordet ”förlåt” förändra allt. Hur mycket kan inte orden i en god predikan, trösta, lära och förmana oss.
Men mitt i ordflödet dyker förbannelsens och hatets ord upp. ”Bara ord” är sannerligen inte ”bara ord.” Ord kan fördärva och bryta ner, såra, smutsa ner, förlöjliga, håna, häda och gyckla. Ord skapar fiendskap, bitterhet och strider.
När ett ord lämnat en människas mun lever det sitt eget liv. Många, många faller kraftlösa till marken – de var bara munväder, de dör i samma stund de föds. Men andra ord tecknas ned och lever kvar med oförminskad styrka och kraft i århundraden, ja årtusenden. De som uttalade dem är för länge sedan borta, men orden lever och kommer att leva så länge det finns människor som kan nås av dem.
Vi kan överväldigas av dem, men också känna avsky. Vi kan få tröst, hjälp och varning – vi kan få uppbyggelse och vägledning. All mänsklig erfarenhet är djupast sett – ord och ingenting annat!
Genom våra ord kan vi försvara varandra. Den som alla talar illa om får vi tala väl om. Där andra klenar skokräm på sin frånvarande nästa, får vi tvätta rent och tyda allt till det bästa. Vi blir väldigt glada när andra gör så när de talas om oss. För om folk missförstår oss och talar illa om oss, blir vi ledsna. Då är det skönt med goda vänner, som försöker ställa till rätta och modifiera.
Guds ord om våra ord
Vad säger då Guds ord om våra ord och hur vi ska styra vår tunga så att den inte blir allt för tung för oss eller vår nästa?
Utgångspunkten kan vi ta i det åttonde budet i tio Guds bud: Gud talade alla dessa ord: Jag är Herren, din Gud, Som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
I Lilla katekesen förklarar Martin Luther vad detta betyder:
Vi skall frukta och älska Gud så att vi inte förråder, baktalar, sprider lögner eller talar illa om vår nästa, utan urskuldar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.
Det är en glasklar utläggning av Gudsordet: Vi människor är alldeles för snabba i våra omdömen. Det är uppenbart att det budet hänger samman med Jesu ord och undervisning i Bergspredikan: Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. (Matt 7:1-2)
Det här ordet av Jesus har ofta blivit missförstått. Jesus talar på detta ställe om hur vi skall förhålla oss till varandra i vardagslivets umgänge och trassligheter. Han talar inte om samhällets domstolar och rättsskipning. Han säger inte att det är fel att läsa juridik och utbilda sig till domare och advokat eller vara nämndeman och döma folk. Jag har själv varit det i åtta år. Vi behöver lagar och vi behöver domstolar som hjälper oss att hålla samman i samhället och leva rätt med varandra.
Ordet döm inte betyder inte heller att vi ska vara okritiska mot varandra och blunda för det som är fel eller falskt och inte heller på att vi inte får ha synpunkter på någon annan människas beteende. Jesus själv fällde skarpa omdömen om hycklare (Matt 7:5). Han talar om att det finns människor som lever som hundar och svin (Matt 7:6). Det finns falska profeter som man skall akta sig för (Matt 7:15). Jesus vill i hela Bergspredikan uppöva vår förmåga att ha ett sunt omdöme och att vara kritiska, så att vi inte går på vad som helst (Matt 5:20, 46, 47, 6:2, 5, 7, 8, 16).
I Bergspredikan avskaffar Jesus alltså inte samhällets domstolar. Och han förbjuder oss inte att vara sakligt kritiska. Vad vill han då varna oss för? Han vill varna oss för detta: Sätt inte dig själv på tronen eller som någon uttryckt det. Fall inte Gud i ämbetet. Stig ned från den upphöjda plats, där du sitter och dömer och bedömer och fördömer allt och alla. På domarsätet skall Gud sitta. Du får inte inta hans plats. Att med tvärsäkra ord fälla domar över en medmänniska är att sätta sig i Guds ställe (Rom 14:1-12). Ingen människa kan döma över en annan människa. Vi kan inte läsa i hennes tankar och veta vad som finns i hennes innersta. Människan är inte Gud. Att spela domare är att gripa in i Guds arbete och föregripa den stora räkenskapens dag. Och det är detta som Jesus påminner oss om i avslutningen… så blir ni inte dömda.
Om vi överlåter domen åt Gud så blir vi inte dömda. För med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er, fortsätter Jesus (Matt 7:2).
Vi påverkar alltså själva vilken måttstock Gud skall döma oss på den stora räkenskapens dag. Man skulle kunna spetsa till det och säga. Han går efter de kriterier som vi själva satt.
Om du är upptagen av och ständigt registrerar din nästas fel, så kommer Gud att registrera dina. Om du fördömer din nästa kan Gud fördöma dig. Om din måttstock har varit att få ut millimeterrättvisa i en konflikt, skall Gud ta fram den måttstocken på domens dag.
Jesus uppmanar oss naturligtvis inte att blunda för det som är vrångt och skevt. Han uppmanar oss inte att vara okritiska och strunta i det som gått snett. Han uppmanar oss att ta itu med det utifrån erfarenheten av att själv vara den som behöver mycken barmhärtighet. Det är inte jag som får rätt och det är inte den andre som får rätt, utan det är Gud och ingen annan som har all rätt.
Jag stiger ned från domarsätet. Jag ställer mig bredvid min broder och syster, och säger: Förlåt oss …
Att frukta och älska Gud
Alla förklaringar till buden börjar med orden: Vi skall frukta och älska Gud …
Det gäller att ställa in sin inre mottagarapparat på den himmelska våglängden. Det är där vår käre himmelske Fader talar. Han som älskat oss så högt att han sände sin Son för att rädda oss.
Vi måste lära oss att säga nej till alla andra ”gudar” som rycker i oss och sliter i oss. Jag får bäva, förundras, häpna, vörda, respektera, räkna med honom, älska honom, och lyssna på hans ord: Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga. (1 Joh 5:3)
När vi söker oss dit och lever i Guds kärlek, fyller han på vår inre bägare med kärlek. Det påverkar hela vårt sätt att vara tillsammans med varandra, vad vi gör och säger om och till varandra. Vad hjärtat är fullt av det talar munnen, säger Jesus (Matt 12:34) och aposteln förklarar hur vårt inre kan förändras: Låt er uppfyllas av Anden så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. (Ef 5:18-19)
Vi skall frukta och älska Gud så att vi icke beljuger, förråder, baktalar eller talar illa om vår nästa, står det i katekesen.
Om jag trängt undan Gud ur mitt vardagsliv, tränger jag undan min nästa också. Jag tar mig friheter mot min nästa. Jag sätter mig på domarsätet och dömer och bedömer min nästa ovanifrån. Risken är att jag beljuger och för vidare lögner …
Några testfrågor
Därför finns det anledning att lära sig tänka så här när vi talar om en medmänniska:
Är det sant, det jag för vidare? Och om det är sant. Är det nödvändigt att säga det? Är det kärleksfullt? Har jag själv det rätt ställt med Gud med avseende på det jag säger? Kan jag bevara en hemlighet?
Denna bön är att viktig att ofta bedja: Herre, sätt en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr. Låt ej mitt hjärta vika av till något ont. (Ps 141:3-4)
Det vi tänker och säger om andra människor hänger ihop med vad som fyller vårt inre. Vi behöver bli fyllda av Jesu kärlek. Så tar jag ansvar för min nästa och tänker och talar väl om honom och försöker tyda allt till det bästa. (Jak 3:1-12)
Bara ord är sannerligen inte bara ord. Hur vi talar och vad vi säger avslöjar vem vi vill vara.