I SPT (22/2021) utvecklar Yngve Kalin varför Svenska kyrkan behöver en haverikommission som tar sikte på behovet att reformera kyrkoordningen. Kravet är inte nytt. Nytt är däremot att saken fångas upp av Jonas Eek i Kyrkans tidning (45/2021) som också vill se en reform av kyrkoordningen. Det haveri som Yngve Kalin framhåller är emellertid lika mycket dogmatiskt och pastoralteologiskt som kyrkorättsligt. Och det är på det läromässiga området där behovet av reformation är som allra störst och som mest omtvistat. En rad viktiga kyrkorättsliga reformer är redan helt uppenbara och skulle vara viktiga steg för att bereda vägen för en innehållslig reformation.
1) Gör kyrkoordningen tvingande. I realiteten är Svenska kyrkans styrande organ inte tvingade att följa kyrkoordningen. Hur absurt detta än kan låta så är det sant. Om de styrande organen fattar beslut som strider mot Svenska kyrkans lära eller kyrkoordningen så kan man under vissa omständigheter få dessa beslut upphävda av domkapitel eller överklagandenämnden. Men om man ändå väljer att genomdriva beslutet finns det ingen möjlighet att hindra dem! Kyrkostyrelsens beslut kan inte underkastas beslutsprövning över huvud taget. Detta är en direkt stötande ordning som bl.a. innebär att biskopen i Härnösand riskerade att sägas upp även om Överklagandenämnden upphävde stiftsstyrelsens beslut om uppsägning.
2) Inför indirekta val till kyrkomöte och stift samt revidera valprocessen till församlingarna. Kyrkovalet kostar 160 miljoner kronor. Det är mycket pengar för en kyrka med krympande ekonomiska resurser. Den formella motiveringen till att den nuvarande ordningen för val upprätthålls är att politikerna ska borga för kompetensförsörjningen. Erfarenheten säger däremot något annat. I realiteten är detta ett ytterst dyrt och undermåligt system. Med indirekta val till stift och kyrkomöte skulle valen kunna ske genom handuppräckning i samband med gudstjänst.
3) Anställningstrygghet för präster. Sedan kyrkans skiljande från staten då prästernas anställning gick från stiftet har uppsägningar av präst ökat lavinartat. Ofta sker det utan skäl som skulle hålla i arbetsdomstolen. Utvecklingen har med eftertryck inskärpt att det inte råder ett gemensamt ansvar mellan lekmän och ämbetsbärare. Det är den förtroendevalda minoriteten som har rätten att binda och lösa från anställning och betalar mer än gärna för att göra sig av med präster som de inte uppskattar. Under fyra undersökta år mellan 2014–2019 kunde DN konstatera att Svenska kyrkan betalat 155 miljoner i uppsägningslöner vid s.k. utköp. Detta är en kostnad som man helt kunnat undvika om prästerna varit anställda vid stiftet eller om varje beslut att säga upp en präst var tvunget att underkastas en fullständig prövning i domkapitlet. På samma sätt hade man kunnat återupprätta någon sorts balans i maktdelningen i församlingarna.
4) Gör det möjligt att avstänga förtroendevalda och tvångsförvalta församlingar. Det är helt uppenbart att det finns församlingar i Svenska kyrkan som blivit allvarligt dysfunktionella p.g.a. förtroendevaldas vanskötsel av sina uppdrag. Som det ser ut idag är det bästa man kan göra för att förhindra detta att genom församlingssammanslagning späda ut den skada som förtroendevalda kan skapa. Systemet är tänkt att bygga på att ansvaret utkrävs genom allmänna val. Men när de allmänna valen inte fungerar ansvarsutkrävande måste man införa en ordning för att stänga av förtroendevalda och sätta församlingar under tvångsförvaltning.
5) Utöka tillsynen av biskoparna. Svenska kyrkans biskopar står under tillsyn av Ansvarsnämnden för biskopar. Nämndens prövning är emellertid så begränsad att de endast kan välja mellan att fria eller obehörigförklara en biskop. Övrigt tillsyn sker, som det heter, kollegialt. I verkligheten betyder detta att biskoparna inte står under tillsyn av någon instans. Ansvarsnämnden fungerar som ett sorts kulfång som omöjliggör tillsyn av biskoparna. Detta är otillfredsställande, inte minst eftersom faktisk tillsyn är nödvändigt för att möta de missbruk som finns.
I verkligheten är detta revisionsförslag kanske en utopi. Men det är en önskedröm som skulle utgöra en nödvändig reform av kyrkans ordning. Reformer som skulle bana väg för en mycket viktigare reformation. Den som innebär att kyrkan skulle återvända till sin första kärlek; till Jesus Kristus och det liv som finns hos honom. För till sist är Svenska kyrkans haveri ett uttryck för att man kompromissat med sig själv på den helt avgörande punkten; rättfärdiggörelsen genom tron allena och det sakramentala liv som erbjuds i kyrkans vardagsliv. Den tomhet som detta lämnar efter sig är det största skälet till att en haverikommission behövs. Återupptäckten av vad detta faktiskt innebär är det enda som kan väcka de döda till liv; en sanning som också gäller för Svenska kyrkan.