Genom hela gamla testamentet talar profeterna till Guds folk och genom dem kallar Gud folket till omvändelse och bättring. Efter en lång period då folket varit utan profeter kom Johannes som den sista profeten i det gamla förbundet. Han predikade också omvändelse och bättring men han kunde också peka, inte bara med ord utan också med sin hand, på den utlovade Messias och säga: ”Se, Guds lamm som tar bort världens synd.”
Jesus säger också i dagens evangelium att ”allt vad profeterna och lagen sagt [har] varit förutsägelser”. Alla löften pekade alltså fram mot just denna historiska tid då Gud själv skulle födas in i sin skapelse och under sitt liv och genom sin död ochuppståndelse uppfylla alla sina löften till sitt folk, och till hela mänskligheten; vägen till Gud skulle åter öppnas genom att Jesus tog bort hindret. Därför tog han syndens straff och skuld i vårt ställe.
Budskapet från Johannes var därför inget främmande för folket, de hade väntat att en vägröjare skulle komma och de hade väntat på Messias. Att Messias skulle lida och dö var kanske däremot inte lika väntat. Likväl så sker nu allt det som de bett om, hoppats och trott på; men då vill de inte lyssna. Det tycks inte spela någon roll hur Johannes och Jesus gör. Folket hittar alltid något som de anser vara fel. De menade Johannes var besatt som inte åt och drack. Jesus, som gjorde just det, påstod de vara en frossare och drinkare.
På liknande sätt tenderar människor att förhålla sig till Gud och hans ord. Man vill inte lyssna. När man går genom svåra perioder kanske man mer eller mindre oreflekterat ber till Gud, men det stannar vid en envägskommunikation. Man vill få hjälp och man vill uttrycka sin nöd men man vill inte låta Gud tala. Också de som brukar lyssna till Guds ord kan agera på ett liknande sätt. Man önskar sig frid och lycka i livet och ber kanske också om förlåtelse till både Gud och människor, men man har kanske aldrig riktigt lyssnat på vad Gud verkligen säger. Man kanske tror sig känna Gud utan att göra det. Istället har man utifrån sina egna tankar och ideal format en bild av gud och så i realiteten gjort sig en avgud som är designad efter sina egna föreställningar.
”Hör du som har öron” är en uppmaning från Jesus som gäller också oss idag. Vi måste lyssna till vad Gud verkligen säger i sitt ord. Vi måste lyssna på profeterna, på Jesus och på apostlarna – ja, på allt Guds Ord!
Likväl möter det ofta stort motstånd i människan. När vi hör Johannes döparen tala så är det skarpa ord till folket. Han tonar inte ner och förminskar människornas synder och behov av omvändelse. Istället säger han exakt som det är. Han vet att de behöver höra sanningen. Utan omvändelse så går de förlorade och den som de ska följa och sätta sin tro och tillit till är Jesus.
Men folket, likt människor idag, gav antingen helt upp när lagens krav mötte dem, eller så slog överlevnadsinstinkten till så de mer eller mindre desperat försöker skydda sig genom att antingen ljuga för sig sig eller försöka ljuga inför Herren.
Försöker man rädda sig själv genom att framhäva sin tro eller sina gärningarna så skärps tonen ytterligare. Johannes sa till dem som menade sig hålla Guds lag, i vart fall så pass väl att det i kombination med sina goda gärningar kunde ha frid med Gud: ”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?” (Matt 3)
Alla människor måste komma till den punkten att man ger upp inför Herren. Synden, hur liten eller stor den än verkar måste belysas av Guds Ords ljus så att man inser att den utgör ett absolut hinder i gemenskapen med Den Helige. Inför honom som ”har sin kastskovel i handen och [som] ska rensa sin tröskplats” (Matt 3) är vi chanslösa. Det är verkligen ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Heb 10:31).
Men när vi kommit dit att vi ser vår synd och skuld så får vi också, i Guds Ord, se att Guds hand som är utsträckt mot oss inte är en knuten näve som vill krossa oss. Det är en öppen sårmärkt hand som sträcks ut med nåd, förlåtelse och upprättelse. Den handen får vi i tro gripa tag om lika fast och säkert som vi fast och säkert får ta emot brödet och vinet som räcks oss i nattvarden till syndernas förlåtelse. Nattvarden är ju till just för syndare som vänt om till Herren, de som bekänt sin synd och fått den förlåten.
Adventstiden är en förberedelsetid – en fastetid. Det ger oss en extra påminnelse om att rannsaka oss själva. Har vi lyssnat på vad Herren säger i sitt Ord? Har Guds lag fått avslöja synden i vårt liv så att vi har gett upp alla falska föreställningar om vår egen fromhet? Har Johannes maning om bättring och omvändelse blivit en realitet så att vi tar avstånd från våra skötesynder och öppet och ärligt bekänner också det som synd inför Herren? Tror vi på Frälsaren så att vi, oavsett hur illa det än är med vårt kristenliv, litar på att han är Guds lamm som tagit bort världens synd och därmed också min? Det säger Herren, ta honom på Ordet!