Antikrist kommer till världen i syfte att göra den så paradisiskt skön att människorna glömmer himlen och den egna själen. Så kan man i en enda mening sammanfatta Antikrists mirakler (1897), Selma Lagerlöfs kanske minst lästa och mest missförstådda roman. Flera uttolkare och levnadstecknare vill göra gällande att romanen är ett försvar för socialismen och att den förespråkar en förening med kristendomen. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom varnar Lagerlöf för den politiska ideologins frälsningslära och dess uppvaktning av kristendomen.
Oavsett var man står politiskt, kan romanen för en kristen av idag fungera som ett avslöjande av strömningar som reducerar kristendomen till en kamp för klimat och sociala rättvisor – eller annat som har att göra med våra jordiska förehavanden. Den kan tjäna som en påminnelse om att skilja mellan politik och religion, mellan världsligt och andligt regemente.
Romanen tillkom under författarinnans vistelse på Sicilien när hon såg socialismen växa sig stark bland de fromma öborna. Förundrad iakttog hon bönder demonstrera med plakat på Kristus och Marx sida vid sida. Här såg hon socialistiska idéer uppgå i Jesu kärlekslära. Som den skarpögda åskådare hon var kunde hon konstatera att något väsentligt hade gått förlorat i denna tolkning av kristendomen. Det blev upprinnelsen till hennes andra roman, efter succén med Gösta Berlings saga.
Men hur skulle hon gestalta det? Ett uppslag till utförandet fick hon när hon besökte katedralen i Orvieto i Umbrien. Det sägs att hon häpnade inför Luca Signorellis (ca 1445-1523) berömda fresk som skildrar den yttersta tiden. Konstnären avbildar där Antikrist som en Jesus-kopia. Bakom honom står djävulen själv och viskar i örat. Varför i hela världen är Kristi motståndare så förrädiskt lik Kristus själv? Jo, när Satan vill så split och vinna anhängare skickar han någon som utger sig för att vara som Kristus, en pseudo-Jesus som predikar barmhärtighet och utför goda gärningar. Men det som på ytan verkar rättfärdigt är i själva verket falskt och drar människor i fördärvet. Signorelli målar följden av Antikrists lära: människor som bränns på bål.
Antikrists mirakler utgår från en siciliansk folksägen och tar sin början den allra första julnatten. Platsen är Rom. Kejsar Augustus är på väg till stadens heliga kulle Capitolium för att be gudarna om lov att uppföra ett tempel till sig själv. Sibyllan uppenbarar sig för kejsaren och visar honom den gud som skall tillbedjas på Capitolium: det nyfödda barnet i stallet i Betlehem. Efter denna uppenbarelse beslutar kejsaren att ett tempel skall resas åt gudabarnet. Kyrkan Aracoeli, ”himmelens altare”, byggs, den med de många trappstegen, som står där än idag. Intill kyrkan uppförs under medeltiden ett franciskanerkloster, vars munkar har som främsta uppgift att hålla borta Antikrist. I deras ägo finns (även i verkligheten) en skulptur av Jesusbarnet, Santo Bambino (”det heliga barnet”). I romanen blir en rik kvinna så förtjust i bilden att hon lägger beslag på den och sätter en kopia i dess ställe. Hon låter inrista ”Mitt rike är endast av denna världen” för att skilja den från den äkta skulpturen som bär inskriften av Jesu ord i Johannesevangeliet: ”Mitt rike är icke av denna världen”.
Stölden upptäcks. Det förfalskade Kristusbarnet kastas ut av munkarna och vandrar sedan genom världen och hamnar på Sicilien. Den dag då han kommer till byn Diamante ringer kyrkklockorna av sig själva. Den fattiga befolkningen kopplar dock inte samman varningssignalen med Antikrists ankomst, utan placerar den oäkta skulpturen i kyrkan, där den dyrkas under det att sjuka botas, fattiga blir rika och människor känner sig upprymda av frihet och framgång. Invånarna försätts i ett tillstånd av kollektiv strävan att förbättra de världsliga villkoren. Det är inget fel i sig, menar Lagerlöf, men det bör varken blandas ihop med den kristna läran eller ersätta den.
I den avförtrollade värld som formas i och med idolbildens ankomst till ön tillmäts det materiella all betydelse, eftersom människan har glömt bort att hon äger en själ. Författarinnan skräder inte orden när hon talar om den nya läran. Den är förrädisk, eftersom den liknar kristendomen, som liksom den ”älskar och försakar och lär och lider”. Den är förledande eftersom den lovar ett paradis här på jorden. Den är en ”antikristendom”, som hon själv uttrycker det.
I slutet av berättelsen kommer en franciskanermunk, pater Gondo, till Diamante. Med sorg och bestörtning betraktar han utvecklingen i byn. Han förstår att invånarna haft Antikrist bland sig och bannar dem: ”Ni är avgudadyrkare, men inte kristna! Ni tjänar denne, därför att han hjälper er. Men av helighetens ande finns intet hos er.” Folket försvarar sig med att de trott att de varit rättrogna och att gudabilden varit god och barmhärtig såsom Kristus.
Patern bränner belätet och reser till Rom för att rapportera händelsen till påven, som reagerar med ett resolut lugn. Han vet redan att Antikrist har kommit till världen i form av den folkrörelse ”som brinner av kärlek till nästan och hatar Gud”. Kyrkan har alltid vetat, säger han, att Antikrist skulle komma utrustad med Kristi dygder. Dock menar påven att Gondo gjort orätt då han bränt bilden.
Men hur skall då Antikrist bemötas? Någon förhandling eller försoning med honom får inte ske, menar påven. I stället uppmanar han till undervisning och icke-våld. Folkrörelsen, som fortfarande är ett barn, skall inte brännas utan behandlas kärleksfullt medan den ännu är i sin linda. Den skall föras till Jesu fötter så att den förstår att den bara är en efterbildning av Kristus, och så knäfallande erkänna honom som herre och mästare. Den skall ledas rätt – innan den har vuxit sig för stark. Det är den som måste sona sin bortvändhet från Gud. Endast därigenom kan den omvändas och uppge sina idéer.
Men trots att det oäkta Jesusbarnet har skapat förvirring och vänt bort människorna från Gud, finns likväl den äkta Santo Bambino kvar i gott förvar. Så länge det finns människor som vördar Ordet och bevarar Tron kan Antikrist upptäckas och avslöjas. Selma Lagerlöfs roman erinrar oss om vikten av att se upp för falska profeter och hålla oss till den sanne Kristus, den Kristus som säger ”Mitt rike är icke av denna världen”. Att kämpa för en god värld är gott, men ger oss inte frälsning. Paradiset uppnår vi inte här och nu genom mänsklig strävan. Guds rike, som inte är av denna världen, ges oss oförtjänt genom den himmelska nåden.
Texten är en omarbetad version av en artikel som tidigare publicerats i Axess magasin.