Bengt Ådahl – 13 frågor till Missionsprovinsens nye biskop

Håller vi oss till Herren Jesus och hans ord så splittrar man inte, även om vi blir beskyllda för det. Den 27/4 2019 vigdes Bengt Ådahl till biskop i Missionsprovinsen.
Skriven av: Gabriel Skilling
Publicerad: 27 maj, 2019

Bengt Ådahl föddes 1951 i Göteborg. Hans far var präst och han beskriver prästhemmet som ett gott hem med en god, varm och kristen atmosfär. De gemensamma morgon- och aftonbönerna samt den söndagliga gudstjänsten var det som inramade veckan och tillvaron. Redan i unga år växte prästkallelsen fram vilket gjorde att Bengt direkt efter gymnasiet började studera teologi i Lund. År 1975, då Bengt var 24 år, prästvigdes han i Göteborgs stift av biskop Bertil Gärtner. Samma år gifte han sig med Ann-Mari, som Bengt beskriver som sin närmaste medarbetare då hon varit ett stort stöd genom hela livet, och fortfarande är.

Jag ville snabbt komma ut och tjänstgöra, det kändes så angeläget för mig. Av alla de tusen saker som en präst förväntas göra har gudstjänsterna med förberedelse och genomförande med predikan och mässa varit det som betytt mest för mig; tillsammans med mötet av alla människor.

Som församlingspräst möter man väldigt mycket människor, inte minst vid barndop, konfirmation och sorgehus. Dessa två saker: gudstjänsten med liturgin och mötet med människorna ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Efter Bengts prästvigning var han två år i Älvsereds församling som kyrkoadjunkt. Efter tiden i Älvsered fick Bengt en komministertjänst i Limmared som han innehade mellan 1977 och 1986. Tiden i Limmared minns Bengt på ett speciellt sätt eftersom flera av deras fem barn föddes där.

De upplevde det som en bra tid för familjen och mentaliteten i Limmared var något som de uppskattade mycket. Den senaste tjänsten som Bengt hade var som kyrkoherde 32 år i Slättåkra-Kvibille församling. Han tillträde som kyrkoherde 1986 och stannade där till sin pensionering 2018.

1. Var det ett stort steg att efter 43 år i Svenska kyrkan bli biskop i Missionsprovinsen?

När Missionsprovinsen startade var jag inte med men jag var engagerad i den bekännelsetrogna rörelsen i allmänhet. Jag var, och är, dekan i Synoden. När min son skulle prästvigas inom Missionsprovinsen gladdes min fru och jag mycket och då aktualiserades frågan på ett nytt sätt, och vi pratade mycket om det. Jag har ju sett hur Svenska kyrkan utvecklats. Jag har sett hur de som bär på en prästkallelse, och som jag vet skulle bli bra präster, har blivit stoppade av Svenska kyrkan.

Jag har då alltmer börjat fundera: Vad kommer det att finnas för präster i Svenska kyrkan som ska undervisa våra barn och barnbarn? De som jag verkligen skulle ha förtroende för blir ju idag stoppade från att bli präster.

Samtidigt såg jag att det inom Missionsprovinsen kommer nya präster som är trogna mot Guds ord. Där kommer det nytt frisk blod. Detta fick mig att ta steget att gå med i Missionsprovinsens prästkollegium, så under några år var jag kyrkoherde i Svenska kyrkan och samtidigt med i Missionsprovinsens prästkollegium.

(Läs också: Mer murslev än svärd, om krisen i Svenska Kyrkan)

2. Vore det inte bättre att fortsätta verka i Svenska kyrkan och stötta de trogna prästerna som finns kvar?

Den lilla resten av bekännelsetrogna präster i Svenska kyrkan dör så småningom ut. Det Jesus förväntar sig av oss är att vi håller oss till hans ord. Det jag är rädd för i Svenska kyrkan är alla små, till synes omärkbara, kompromisser. Gör man tio små kompromisser och anpassningar så märks det inte så mycket för varje steg. Det man gör idag liknar ju så mycket det man gjorde igår. Ser man däremot tillbaka 5 år så kan däremot förändringen vara mycket stor.

Jag ser en risk att man anpassar ihjäl sig i Svenska kyrkan. Det är en livsfarlig väg för det kristna livet att anpassa sig till sådant som inte är rätt. Också de olika fromhetsriktningarna i Svenska kyrkan, hög-, låg- och gammalkyrkligheten, påverkas av den stora mainstreamlinjen i större eller mindre utsträckning. Men vi är kallade att vara trogna Herren och Hans ord.

3. Vilka reaktioner har du fått av att ta detta steg?

Både positiva och negativa. De flesta uppmuntrar mig och är glada, andra har varit mera avvaktande. Sedan jag blivit vald till biskop har jag fått många uppmuntrande ord.

4. Ligger det inte något i att man sviker kyrkan, det har ju likväl blivit en fraktion?

Håller vi oss till Herren Jesus och hans ord så splittrar man inte, även om vi blir beskyllda för det. Guds ord är det som förenar och ska förena. Det är de som lämnar Guds ord och anpassar sig som orsakar splittringen.

Ibland när jag pratade med Bibel- och bekännelsetrogna sammanhang i Svenska kyrkan så fanns hos vissa en tydlig skepsis mot Missionsprovinsen. Jag påminde då om att också bekännelsetrogna präster dör och att det är sannolikt att alla trogna präster inom Svenska kyrkan är borta inom 20-30 år. När då hela den ådran är död, kommer Missionsprovinsen att leva vidare. Där kommer det nytt friskt blod. Nya präster vigs.

Tyvärr har Svenska kyrkan fått en grundskada, som Titanic, och går mot sin undergång. Då spelar det ingen roll hur stor och vacker den är. Den går till botten ändå. Men Missionsprovinsen är som en liten livbåt. Där finns räddningen och fortsättningen. Där finns Guds Ord och Sakramenten. Där finns rätta ämbets­bärare. Där firas rätta gudstjänster. Det är bättre att vara i en liten livbåt som flyter, än i en stor båt som sjunker.

5. Hur har du själv märkt av den anpassningen när du var anställd i Svenska kyrkan?

Jag fick lära mig att vara vaksam. Min målsättning är att Jesus ska bli trodd, älskad och efterföljd och att hans ord ska gälla fullt ut. Ibland har jag mött sådana som velat tona ner det specifikt kristna i kyrkans verksamhet, så till den grad att det specifikt kristna har försvunnit.

Men min målsättning har alltid varit att den kristna profilen ska vara mycket tydlig och jag har fått verka fritt inom mitt ansvarsområde med undervisning och förkunnelse. Däremot har det ibland framkommit vissa spänningar mellan de olika synsätten, men jag har fått verka i stor frihet.

6. Hur har Svenska kyrkan reagerat på att du vigts till biskop i Missionsprovinsen?

Redan i höstas blev jag kallad till samtal på Göteborgs stift när jag blivit nominerad till biskopsvalet. Jag uppmanades att ansöka om att bli entledigad från rätten att utöva prästämbetet, om jag skulle bli vald till biskop i Missionsprovinsen. Jag svarade att jag inte kommer att skicka in någon sådan ansökan.

Domkapitlet har nu inlett ett tillsynsärende, som innebär att de skall pröva om jag skall ha kvar rätten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan eller inte.

7. Vad skulle det innebära för dig att förlora rätten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan?

Ingenting. Jag har nu blivit vigd till biskop i Missionsprovinsen och bär biskopsämbetet med allt vad det innebär, med frimodighet. I det finns inga inskränkningar. Jag kommer att fortsätta leda gudstjänster, förrätta dop, begravningar och liknande helt enligt Svenska kyrkans ordning. Det enda som skiljer är att jag kommer att fylla i en annan blankett i pärmen vid till exempel begravningar. Det blir i praktiken ett formellt finlir som blir skillnaden. De kan ju trots allt bara ta ifrån mig rätten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan, men biskopsämbetet kan de inte ta ifrån mig och inte prästämbetet heller.

8. Vad har du för ambitioner med din tid som biskop?

Detta är väldigt nytt för mig och jag hade inte planerat eller ens tänkt tanken att bli biskop. Det kom som en överraskning att mitt namn nämndes i nomineringssammanhangen. Att ha fått biskopsuppdraget är både överväldigande, spännande och skrämmande, roligt och inspirerande. Det känns stort och omvälvande och jag känner mig ödmjuk inför uppgiften. Att vara biskop innebär ju att vara ledare i Missionsprovinsen samt att vara dess företrädare. Jag vill inspirera genom att ha kontakt med prästerna och församlingarna i Missionsprovinsen. Jag vill besöka dem och lära känna dem och det kommer kännas stort att få komma ut i gudstjänster och predika och välsigna.

En sak som blir väldigt viktigt är att ta hand om våra prästkandidater så att vi får nya, dugliga , präster. Konkret handlar det om att se till att de genom utbildning står rustade inför vigningen och den följande tjänsten. Missionsprovinsen förvaltar Svenska kyrkans arv av klassisk kristendom och allmänkyrklig rikedom och vill göra det levande och räcka det vidare till vår tid. Vi lever i ett postkristet samhälle.

Många som fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan har tappat all kontakt med kyrkan och har ingen relation till henne. Jag hoppas att Missionsprovinsen verkligen får vara en missionsprovins, som inte bara riktar sig till de egna utan alltmer kan nå ut med budskapet om Kristus: helt enkel missionera i Sverige. Vi behöver starta många nya församlingar/koinonior i landet och uppmuntra till frimodighet hos bekännelsetrogna kristna och stärka dem, samtidigt som vi når ut till nya människor.

9. En vanlig kritik mot Missionsprovinsen är att den är för likriktad och smal. Hur ser du på det?

Missionsprovinsen hittar jag en stor bredd. Där finns gammalkyrkliga, högkyrkliga, lågkyrkliga, kyrkliga. Det som förenar oss är att vi vill hålla på Guds Ord i Bibeln. Sen måste vi skilja på att vara konservativ och bibeltrogen. Ibland så blandar man ihop detta till stor förvirring. Målet är att vi ska vara trogna mot Herren.

Vi måste också vara på vår vakt mot selektiv bibeltrohet, för den är farlig. Väljer man bara ut vissa frågor som exempelvis äktenskapsfrågan, abortfrågan och ämbetsfrågan, men sätter andra frågor inom parentes, är man inte trovärdig. Självklart skall vi vara bibeltrogna i ämbetsfrågan, äktenskapsfrågan och abortfrågan, men också i andra frågor där Bibelordet ger klara besked.

Vi måste också akta oss för att döma andra, vi måste vara öppna mot de som har en annan hållning än vad vi har. Likväl måste vi vara tydliga med var vi står, vad vi lär och bekänner. Något som alltid måste finnas med i allt pastoralt arbete är syndernas förlåtelse. Människor kan göra fel, men det finns förlåtelse att få. Då måste vi tillämpa det och få människor in på rätta vägar.

10. Vad ser du för risker och möjligheter med Missionsprovinsen?

Överallt där det finns människor finns det risker eftersom människor är bristfulla. Vissa saker kan sned­betonas, det kan uppkomma konflikt, ja, egentligen kan vad som helst hända där det finns människor.

Det jag hoppas är att Missionsprovinsen ska få ett gott rykte. Att människor ska veta att vi har ambitionen att vara trogna mot Guds ord. Jag vill att människor ska veta att man inom Missionsprovinsen kan fira gudstjänst där Guds ord predikas och sakramenten rätt förvaltas. Jag hoppas att människor ser Missionsprovinsen som ett livskraftigt alternativ. Jag hoppas också att det ska bli en tillväxt, att nya koinonior och församlingar startas upp. Jag hoppas att de församlingar och koinonior, som nu finns, ska kunna berika varandra, också de med lite olika inriktningar. Vi får lära av varandra och älska varandra. Inte köra över varandra.

11. Hur ser du som biskop på detta med bredd kontra likriktning?

Det finns en paradox i den kyrkliga världen. Det gäller då församlingarnas frihet och den kyrkliga ledningen. En biskops uppgift är att hålla samman och leda. Biskopen ska vara ett enhetens tecken och ska se till att man enas kring Herren och Hans ord. Man måste då tillåta en bredd, men samtidigt vara observant så att församlingar eller präster inte svävar ut i marginalen. Där har biskopen ett enande uppdrag att hålla ihop och leda fårahjorden.

Som det är nu, ser det lovande ut. Vi har bra präster och mycket lekfolk, som gör viktiga insatser. Men man måste ändå vara observant och se till så att saker inte sticker iväg. Som biskop så ska man försöka ena genom att samla kring Kristus.

Vi får inte heller glömma att vi står i en rik tradition genom den allmänkyrkliga och den lutherska traditionen. Luther hade inte som ambition att skapa en ny kyrka utan att göra en reformation. Alltså återforma kyrkan. Vi kan därför se tillbaka på traditionen och där finns väldigt många rikedomar att hämta. Vi kan se i kyrkans liv att avarter finns, men oftast har samma avart redan funnits tidigare. Då ska vi också i kyrkans traditionsrika historia se tillbaka på hur kyrkan hanterat de situationerna och lära oss av det.

Guds Ord står alltid högst och har prioritet över traditionen. När dessa två förs samman, finns det oerhört mycket att ösa ur den kyrkliga traditionen. Genom att ta tillvara på det i traditionen som stämmer överens med Skriften så är det lättare att hålla sig på den goda vägen.

12. Vad säger familjen om att du, istället för att gå i pension, nu blivit biskop?

Jag har nu varit gift med Ann-Mari sedan 1975 och vi har fem vuxna barn och tolv barnbarn.

Barnen var de första att gratulera mig på olika sätt. De har alla stöttat mig till hundra procent. Vid min biskopsvigning var alla barnen med. Ann-Mari är mitt största stöd. Hon är min viktigaste medarbetare. Detta är något som vi gör tillsammans. I bön och gudstjänst delar vi den kristna tron. Det är ett stort stöd. Vi kan bolla tankar och jag vet att hon ber för mig och med mig. Hon är ofta med när jag reser.

Alla barnen har glatt sig åt att jag blivit biskop. Det är klart att detta kommer att ta mycket av min tid, men de stöttar detta helt och självklart ser vi till att träffas så ofta det går.

13. Slutligen, vad har du för valspråk?

Mitt valspråk är: Se på Jesus (Hebreerbrevet 12:2).

Jag valde mitt valspråk ”Se på Jesus” eftersom det sätter fokus på centrum. Jag vill att kyrkan ska ha fokus på Jesus och Hans ord och relationen till honom. Så vill jag själv ha det i mitt liv, men jag vill också att det ska vara så för kyrkan. Jag vill ha det som en ledstjärna. Jag ser exempel där Jesus Kristus har kommit ut i marginalen i kyrkans liv och då blir det så tomt, så fel och så själlöst.

Men där Jesus Kristus är i centrum, där man älskar honom, tror på honom och följer honom är det liv. Därför vill jag att detta ska gälla för vårt eget liv men också för Missionsprovinsen. Det blir som en programsignal, som säger var vi ska vara.

0 kommentarer