Efter Magdalena Anderssons regeringsbildning fick flera ministrar löpa mediala gatlopp med avslöjandena av händelser av minst sagt varierande allvarlighets- grad. Sådana granskningarna verkar oftare vara motiverade av sensationslystnad än av omsorg om medborgarnas rätt till insyn i makthavarnas handel och vandel. Men det är ändå rätt att ministrarna granskas. Hanteringen av ministrarnas skelett i garderoben skiljer sig kraftigt från den mediala hanteringen av Svenska kyrkans biskopars sorgfälligt utförda garderobsbegravningar. Under hösten sipprade det sakta fram uppgifter om att det inkommit tre anmälningar till Ansvarsnämnden för biskopar som samtliga gällde biskopen i Visby stift; Thomas Petersson. Det rör sig om en anmälan från ett antal av öns kyrkoherdar, en anmälan från biskopen själv och en anmälan från en enskild. I ärendena har biskopen hörts av nämnden som i sin tur förelagt biskopsmötet för Svenska kyrkan att yttra sig om anklagelserna. Hur lyder då anklagelserna? Ja, den saken känner bara ryktesspridare och de inblandade själva. Själva processen och vad som framkommit där i form av anmälningar och yttranden är nämligen hemliga.
Den saken är anmärkningsvärd av två anledningar. För det första är ansvarsnämndens granskningar att betrakta som en rättegång. Det handlar om en myndighetsutövning som ersätter en domstolsprövning av biskopens anställning. Genom Överklagandenämndens beslut angående uppsägningen av Härnösands stifts biskop vet vi att detta är den enda rättsliga prövning som kan skilja en biskop från sin anställning. Ärenden i ansvars- nämnden är alltså rättegångar som Svenska kyrkan bedriver på statens uppdrag och som är bindande både för kyrkan och den enskilde. För det andra är det en grundläggande rättsprincip att alla rättegångar ska vara offentliga så långt som det är möjligt. Domar och beslut från sådana rättegångar ska också de vara offentliga så länge hemligheten är nödvändig med hänsyn till parternas privatliv eller då offentligheten ”skadar rättvisans intresse”.
Strikt taget kan vi inget veta om anklagelsernas allvar och biskopens eventuella skuld. Även om biskopen ska betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad är anklagelserna allvarliga. Detta vet vi eftersom nämnden överväger att utdöma en påföljd mot biskopen. Om så inte vore fallet hade man inte behövt vända sig till biskopsmötet för att inhämta ett yttrande. Att detta är allvarligt beror på att nämndens beslutsfattande är begränsat till att antingen fria eller obehörigförklara biskopen. Just denna sak gör också hemlighets- makeriet desto allvarligare. Kan det någonsin vara rimligt att det ska råda sekretess för anklagelser om ämbetsbrott där en del pekar mot att biskopen kan komma att obehörig- förklaras? I själva verket är intresset för offentlighet och öppenhet kanske aldrig så stort som i detta fall.
Vad rättegångarna mot biskopen än handlar om kan vi med stor säkerhet säga att det han anklagats för det handlar om brott mot vigningslöftena, brott mot tystnadsplikten eller att han genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avse- värd mån ha skadat det anseende en biskop bör ha. Trots biskopens rätt att betraktas som oskyldig är själva fenomenet att så allvarliga anklagelser mot en biskop kan hemlighållas både orimligt och skadligt för förtroende för kyrkan. Skulle beslutet hemlighållas är det en skandal. Oavsett om han skulle frias eller obehörigförklaras skulle det kasta en skugga över både Thomas Petersson, ansvarsnämnden och kyrkoordningen.
Psalmen 90 i 1986 års psalmboks inleds och avslutas med orden: : [b]lott i det öppna har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du. Vad man än kan säga om psalmen i övrigt så har den i vart fall sin tillämpning på delar av kyrkans liv. Det gäller det som hör läran till, det som hör till kyrkans beslutsfattande och det som hör till kyrkans dömande verksamhet. De frågor som gäller läran måste varje kristen i allmänhet och varje präst eller biskop i synnerhet vara beredda att redogöra för och försvara helt öppet. Likaså måste kyrkans gemensamma beslutsfattande vara tillgängligt och öppet för alla kristna efter- som kyrkans beslutsfattare bara har den rätt de fått antingen av Gud eller människor. De måste därför ständigt vara beredda att avlägga räkenskap för sin kallelse.
Gotland ligger på öppet hav, men det kyrkliga livet på ön är inte styrt av en sådan öppen- het att den kan gå annat öde till mötes än att kvävas och förtvinas. Tvärtom ger de senaste årens kyrkliga haverier det samlade intrycket hos de fastlandskristna att det vore bättre att låta stiftet uppgå i Linköpings stift.