Detta handlar om vatten i en brunn, vid Sykar i Samarien. Landskapet Samarien hade dåligt rykte bland judarna. När man inte gillade Jesus, så kallade man honom samarit, det betydde religiös galning. Den historiska bakgrunden finns i Andra Kungaboken, där det står att kungen i Assyrien lät främmande folk bosätta sig i landet. Men de fruktade inte Gud. Då fick de sig tillsänt en präst som lärde dem det, men då blev det som det står, att: ”Så fruktade de visserligen Herren, men de tjänade dessutom sina egna gudar.”
Därför ville judarna inte ha att göra med samarierna. Trots att samarierna övergett sina gamla gudar, så höll de sig inte till Jerusalem och templet, och erkände av Bibeln bara Moseböckerna och Josua. Det finns än idag sådana samarier på ett par ställen. Fast nu skall vi gå vidare till vad samtalet handlade om, alltså:
Vatten
1. Vanligt vatten
Det fanns i källan. Än idag lär man kunna dricka ur brunnen. Det är klart, att vattnet här är en bild för något annat. Men låt oss stanna lite vid det vanliga vattnet! Vatten är viktigt. Vi måste ha vatten att dricka, ja, vi består till och med mest av vatten. Vi gör oss också rena med vatten. Livets ursprung är i vattnet. Men också hos Gud. Profeten Jeremia kallar Gud för ”källan med det friska vattnet”, till skillnad från avgudarna, som är ”usla brunnar”.
Nu kan en människa säga, att ”varför kunde de inte få behålla sina egna gudar? ” Vi har svaret här. Det finns bara en Gud som ger liv. En enda som är himlens och jordens Skapare, lika visst som vi har en enda sorts vatten att dricka. Lika lite som vi kan ersätta vatten med någon annan vätska, som sprit eller kvicksilver, lika lite lönar det sig med andra gudar än Skaparen. Och när vi döper någon till tro på Gud, som uppfann vattnet, så gör vi det först i Faderns, det vill säga Skaparens, namn.
Fast vi bör sträcka oss längre, än att bara tro att det finns en enda Gud. Vi skall se lite grand varför.
2. Dött vatten
Dött vatten kan vara vad vatten som helst, kan det tyckas. Rent vatten är dött vatten. Vatten kan också bli dött genom gifter, så det inte duger att leva av. Men Jesus talar om något annat. Han säger: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Jesus talar om något som kan vara kvar, när man dör. Något som man bara behöver ta emot en gång för alla. Så är det med dopet. Det är en engångshandling, som är avsedd att gälla för evigt. Vi har fått vad vi behöver, men en annan sak är om vi utnyttjar förmånen att vara döpt. Annars blir vi som de som tror på Gud men inte känner honom. För Jesus sade till kvinnan vid brunnen: ”Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det som vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna.”
Det hjälper föga i längden att tro på Guds existens, och be till honom, om man inte vill lära känna honom. Veta hur Gud är och vad Gud vill. Den kunskapen har vi fått från juden Jesus. Och då måste vi lämna det som inte gav liv, det döda vattnet. Inte bara avgudar, utan också famlandet efter den okände i himlen. Han har stigit ner till jorden för oss! Jesus är hans namn. Han dog till försoning för våra synder, och lever för att ge oss liv igen. Därför döper vi också i Sonens, Jesu Kristi namn. Då kommer:
3. Levande vatten
Jesus sade: ”Alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i Ande och Sanning”.
Sanningen är ett namn på Sonen. Han säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Anden är den Helige Ande. Och vattnet är ibland en bild för den Helige Ande. Så måste det vara i denna berättelse också, för i samma bibelbok står det att Jesus sade: ”Om någon törstar, skall strömmar av levande vatten flyta fram, såsom Skriften säger. Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle få, ty Ande var då ännu inte given”. Den Helige Ande är alltså det friska vattnet. Genom Helig Ande har Gud förvandlat oss, så vi blivit inställda på att söka himmelrikets hemligheter, i stället för att gräva ner oss i jordelivets problem.
När vi döptes i vatten, så sköljde den Helige Ande över oss. Men fick han stanna? Tog vi vara på Guds gåva? Tillber vi Fadern i Anden och Sonen?
Den samariska kvinnan sprang in i staden och berättade. Och när Jesus uppstått från de döda, kom missionärer till Samarien och många lät döpa sig. Sedan kom apostlarna och lade händerna på dem, och de fick andliga gåvor. Det är inte var mans uppgift, men kvinnan vid brunnen är ett föredöme för alla. Nästan alla kan berätta något om Jesus. Om inte, så är det tid att lära känna honom, ta sig en pratstund vid brunnen, lyssna där Anden visar att Jesus är känd, och be om vatten där det finns tecken på evigt liv i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.