Varför jag blev katolik och varför jag blev protestant igen
I höstas kunde vi läsa i de internationella kristna nyhetskanalerna om att den tidigare anglikanske biskopen av Rochester, England, dr Michael Nazir-Ali, upptagits som medlem i den Romerskt-katolska kyrkan och strax därefter vigts till katolsk präst inom det som kallas ” the Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham”, ett ordinariat inom den katolska kyrkan för anglikaner som vill bli katoliker.
Nazir-Ali är inte vem som helst. Han är född i Pakistan och har varit biskop både där och i England. Han har räknats som en av de högst rankande biskoparna inom Church of England, med många meriter på sin lista och kom vid ett tillfälle som nummer två i omröstningen om att bli ärkebiskop av Canterbury. Han har räknats till den evangelikala delen av kyrkan, inte de anglo-katolska, som ju annars står nära det katolska ordinariatet.
Som sådan biskop har Nazir-Ali på ett mycket tydligt sätt stått upp för den traditionella kristna tron i alla de frågor där den kommer i konflikt med tidsandan. Han har bland annat offentligt försvarat den traditionella kristna synen på äktenskap och sexualitet, och markerat tydligt när det gäller hbtq-frågor. Han har skrivit mycket om islam och kritiserat den brittiska mångfaldspolitiken samt både den politiska och den kyrkliga undfallenheten gentemot islamisk fundamentalism.
Som kristen från ett muslimskt land har han därmed onekligen varit en nagel i ögat på den liberalteologiskt sinnade delen av den anglikanska kyrkan och deras religionsteologi, vilket i kombination med det massmediala drev som ofta förekommer gentemot bibel- och bekännelstrogen kristendom förmodligen kostade honom posten som ärkebiskop, då han stod som sista utmanare gentemot den hbtq-vänlige Rowan Williams, när det begav sig.
Nazir-Ali anser nu att det inte längre är möjligt inom den anglikanska gemenskapen att försvara och upprätthålla denna traditionella kristna tro, utan han tror nu att det endast är möjligt inom den Romersk-katolska kyrkan som har ett läroämbete och en tydlig lära. Och därför har han blivit katolik. När han vid en intervju får frågan om det finns någon speciell person som påverkat honom extra mycket i denna process, så svarar han, påve Benedictus XVI.
Biskop Nazir-Ali är inte ensam om att ha gått denna väg – långtifrån. Och omständigheterna som bildar bakgrunden till de tankar som lett honom till detta livsval är långt ifrån unika. Det finns otaliga liknande exempel. Jag är ett av dem.
Från att ha vuxit upp inom pingströrelsen och ha jobbat sex år som pingstpastor och ett år som EFS-predikant, blev jag katolik år 2016. År 2019 hade dock min fortsatta vandring genom Bibeln och kyrkohistorien lett mig fram till insikten om att jag gjort ett stort misstag som blivit katolik. Jag valde då att hellre erkänna mitt misstag och återgå till min protestantiska bakgrund än att förbli inom den romersk-katolska kyrkan som en alltmer missnöjd och malplacerad konvertit.
Det finns många gemensamma nämnare mellan mig och otaliga andra före detta protestantiska pastorer och präster som gått den katolska vägen. Och jag är heller inte den ende som har återvänt till protestantismen.
Jag ska i några artiklar i denna tidskrift försöka resonera om dessa i huvudsak teologiska och kyrkohistoriska frågor. Förhoppningsvis, har mina erfarenheter gett mig insikter i detta som möjligen kan vara svårare att få om man inte gått denna väg. Förhoppningsvis kan det hjälpa andra som går i liknande funderingar.
Bakgrunden till den process som i många fall leder fram till att man väljer att bli katolik är för väldigt många ganska likartad. Den är att man upplever att man befinner sig i en situation där fundamenten för den bibliska, kristna trons försvar och upprätthållande kraftigt vacklar. Och det är min personliga och ej vetenskapliga bedömning, att det är en erfarenhet som delas av majoriteten av de icke-liberalteologiska kristna ledare som blir katoliker Det kan vara så att man har kämpat och tagit många strider för den bibliska tron, men att man upplever att man saknar tillräckligt med stöd i detta eller att det inte finns någon fast institutionell grund att stå på. Situationen kan se något olika ut beroende på vilken samfundsbakgrund man har, men grundläggande är det ganska lika.
Så var det för mig personligen. Jag hade bland annat tagit mina strider mot allsköns liberalteologiska tendenser inom kristenheten i mina sammanhang (frikyrkligheten och EFS), bland annat om den kristna synen på äktenskap och relationer, och bekämpat försöken till underminering och förändring av kristen lära och praxis på dessa områden. Samtidigt upplevde jag att även om många kollegor höll med mig i det tysta, så var jag ensam ”på barrikaderna”. De flesta verkar helt enkelt rädda för att säga vad de tycker offentligt. En del kanske också har börjat vackla i övertygelsen.
När man kämpat med sådana frågor och märker att hänvisningar till Skriftens högsta auktoritet i allt som rör vår lära och praxis inte fungerar, därför att ”man kan ju alltid tolka på ett annat sätt”. När somliga tycks göra vad som helst för att ”läsa Bibeln på ett nytt sätt”, för att kunna omtolka den så att den ska passa tidsandan; och när man märker att det inte finns någon institutionell ledning eller fast mark att stå på i denna kamp, då är det lätt att förtvivla och tappa hoppet. I den situationen är det lätt att lockas av tonerna från de romersk-katolska apologeterna. När de säger att Skriften allena ”inte fungerar” eller att läran om Skriften allena inte ens kan beläggas i Skriften. När de målar upp bilden av den protestantiska splittringen och oenigheten i de otaliga och tusentals – som de säger – samfunden. När de i motsats till det målar upp en bild katolsk enighet under ett läroämbete som kan fungera som en sista instans och sätta ner foten i alla tolkningsfrågor om Skriften och läran när det behövs. När de hänvisar till allt annat som eventuellt kan locka, vare sig det är liturgin, historiska rötter, hierarkin, sakramenten, bredden på fromhetstraditioner eller estetiska värden eller annat man kan tilltalas av. När detta målas upp är det lätt att i sin hopplöshet och uppgivenhet börja fundera på om man kanske inte hittills i sitt liv, trots allt, har missbedömt Rom. Vi lever ju ändå i en ny ekumenisk tid. Och vi har väl ändå betydligt mer gemensamt med katolikerna än vad vi har som skiljer oss åt? Kanske är det mesta av kritiken mot Rom gamla historiska missförstånd och förlegade stridigheter? Kanske är det nu tid för att återgå till Rom?
Det här fick mig att börja läsa böcker av katolska apologeter av olika slag, som förklarade och försvarade den katolska tron. De flesta av dessa författare var personer som själva hade en liknade bakgrund som jag, sådana som varit pastorer eller präster i något protestantiskt samfund. Jag tittade också på många filmer på Youtube från programserien Journey Home, som sänds av det katolska TV-bolaget EWTN. I den serien blir olika personer som i vuxen ålder konverterat till katolsk tro intervjuade och får ge sin livsberättelse. Ofta är de före detta protestantiska präster och pastorer. Ulf Ekman är till exempel en av dem som intervjuats. Programledaren är själv en före detta reformert pastor.
EWTN är ett mediabolag som är startat av och drivs av mycket traditionella och konservativa katoliker, inte extrema åt något håll, utan helt enkelt bibel- och bekännelsetrogna, som man skulle säga i svenskkyrkliga sammanhang.
Det betyder att detta mediabolag och i synnerhet denna programserie inte på något sätt är influerat av modernism eller befrielseteologi. Här finns inte någon tendens till vilja förändra lära eller praxis vad gäller hbtq-frågor. Här älskar man särskilt den förre påven Benedictus XVI för hans gedigna teologi. Man uppskattar Johannes Paulus II:s och Benedictus XVI:s kamp för att bringa in ordning och reda och sunt teologiskt tänkande efter den oreda och det kaosartade tillstånd som uppstod efter det Andra Vatikankonciliet.
Och om jag spetsar till det och överdriver lite, så kan man säga att alla före detta protestantiska präster och pastorer som intervjuas i serien Journey Home har lidit svårt av den protestantiska splittringen, precis som jag gjorde vid den tiden. Alla har upplevt att Skriften allena ”inte fungerar”, som jag gjorde vid den tiden. Och alla har känt att de kommit hem när de konverterade och blev katoliker. Och alla talar i varma ordalag om särskilt Benedictus XVI.
För mig var det i denna situation lätt att lyssna och tycka att det verkade så bra med tanken på ett påveämbete eller läroämbete som kan sätta ned foten när diskussionerna gått tillräckligt långt. Det var lätt att längta efter den institutionella enhet och historiska kontinuitet som fanns eller finns i den Katolska kyrkan. Det var lätt att börja anamma tanken på att det finns mer av uppenbarelse än bara Bibeln. Apostlarna skrev ju inte bara, de predikade också och lärde människor olika sätt att göra saker rent praktiskt. Det är lätt att utifrån röran i protestantiska sammanhang börja tänka att det behövs något mer. Och då är det lätt att lockas av påveämbetes långa historiska hävd.
Och den katolska värld jag mötte och som jag läste om i dessa böcker eller såg i denna programserie var inte den Katolska kyrkan i dess helhet, utan en from, teologiskt och traditionsmässigt konservativ katolicism som stod fast i Benedictus XVI:s anda, där liberalteologi och modernism är främmande element. En katolsk värld som är konservativ och traditionell, men samtidigt ekumeniskt vänlig i Andra Vatikankonciliets anda.
Men i den här processen utgick jag också från vissa andra antaganden som jag nu vid närmare eftertanke inser inte är helt oproblematiska.
Jag tänkte ungefär så här:
Katoliker och protestanter har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Alla vi kristna, katoliker, ortodoxa, protestanter har den nicenska trosbekännelsen och tron som vår gemensamma grund och det är långt viktigare och rör mer fundamentala läror än allt annat som skiljer oss åt. Och till det hör också vår gemensamma kamp för det kristna äktenskapet mellan man och kvinna enbart, och kampen mot abort.
Denna uppfattning förstärktes också när jag läste i den katolska katekesen och tyckte att en väldigt stor del av den faktiskt ordagrant skulle kunna accepteras av vilken bibeltroende protestant som helst.
Jag tänkte också att vi lever i en ny tid nu. Vi lever inte på 1500-talet, när båda sidorna i konflikten, både katoliker och protestanter, tog myndigheterna till hjälp och landsförvisade eller avrättade meningsmotståndarna. Den katolska kyrkan har ändrat sitt sätt att se på andra kristna, från den aggressivt fördömande hållning man hade på 1500-talet då man förklarade alla som sade emot den romersk-katolska läran för anathema, förbannade, till Andra Vatikankonciliets ödmjuka, toleranta tal om att andra kristna är separerade syskon i andra kyrkor och kyrkliga gemenskaper. De skarpa motsättningarnas tid är förbi.
Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelse genom tron som lutheraner och katoliker hade skrivit under 1999 visade också att man nu hade nått en samsyn när det gäller rättfärdiggörelsen. Man hade nu förstått att man förr, under 1500- och 1600-talen i väldigt stor utsträckning hade talat förbi varandra. Nu kan man samtala, nu kan man bilägga gamla tvister, nu väntar en ny ekumenisk framtid.
Ovanstående antaganden, som jag då trodde var självklara, gjorde mig mer öppen för den romersk-katolska apologetiken än vad jag borde ha varit. Och jag kan nu se hur problematiska och långtifrån självklara dessa antaganden är.
Den italienske evangelikala teologen och pastorn i Rom, Leonardo De Chirico, skriver om den här typen av antaganden i sin bok Same Words, Different Worlds – Do Roman Catholics and Evangelicals Believe the Same Gospel (London, 2021), och problematiserar det på ett mycket intressant sätt.
Som framgår av bokens titel, så ställer han sig frågan om katoliker och protestanter egentligen menar samma sak med de ord de använder. Menar vi till exempel samma sak med orden i trosbekännelsen när vi läser dem?
Alla läsare av denna tidning är säkert väl medvetna om den skillnad som finns mellan liberalteologer och klassiska bibel- och bekännelsetrogna kristna. När den ene läser trosbekännelsens ord om Jesu uppståndelse från de döda och då faktiskt menar att graven var tom på riktigt, för att Jesus uppstod kroppsligen från de döda, så menar andra som läser samma ord i trosbekännelsen något helt annat. De tänker sig orden som symboler eller som poesi som kanske vill säga något fint om det godas seger över det onda. Samma ord i trosbekännelsen, men egentligen olika religion.
De Chirico menar att man utifrån ett liknande sätt att resonera kan ifrågasätta om den ”gemensamma nicenska tron” egentligen är så gemensam. I mångt och mycket menar katoliker och protestanter inte riktigt samma saker med trosbekännelsens ord. Ords betydelse har ju väldigt mycket att göra med i vilket sammanhang de står. Sammanhanget och användningen ger betydelsen.
Han för till exempel ett resonemang om hur den katolska teologin resonerar om ecklesiologin, om att Kyrkan på ett sätt är en sorts förlängning eller fortsättning på inkarnation, och hur Kyrkan därför på ett sätt är Kristus här i världen med Kristi auktoritet som kung, präst och profet. Vad får det för betydelse när vi läser trosbekännelsen? Menar vi verkligen samma sak med ordet ”kyrkan” som vi läser i bekännelsen?
Ett annat exempel är att man i katolsk fromhetstradition utövar en stark Mariakult. I den vördnad som uttrycks till jungfru Maria tillskrivs hon egenskaper, roller, funktioner som i Bibeln bara tillskrivs Kristus eller den helige Ande. Vad gör det egentligen för vår syn på treenigheten eller på Kristus? Har Jesus Kristus inte blivit mer avlägsen och svårtillgänglig, mer kall och sträng, så att man måste gå genom hans mor för att få barmhärtighet. Katolsk lära säger inte så, men vad betyder det i praktiken, om lex orandi är lex credendi? Vad gör det med vår gudsbild om Maria i praktiken placeras mellan oss och Kristus Jesus, även om katoliker i teorin hävdar att det inte fråntar Herren Jesus något?
När vi talar om ord som ”tro” och ”nåd” och ”rättfärdiggörelse” som lägger vi in olika betydelser i dessa ord.
De Chirico för också flera resonemang om hur den Katolska kyrkan utvecklats genom historien och problematiserar uppfattningen om att vi lever i en ny tid nu. Rom har utvecklats på olika sätt och lagt sig till med nya uttryckssätt och tillvägagångssätt. Man har moderniserats i vissa avseenden och ändrat praxis i vissa avseenden, men egentligen har ingen lära från 1500-talet dragits tillbaka eller reformerats utifrån Skriften. Snarare har nya läror tillkommit och getts dogmatisk status.
1870 proklamerades dogmen om påvens ofelbarhet, 1854 dogmen om jungfru Marias obefläckade avlelse, 1950 dogmen om Marias upptagande till himlen. Detta är dogmer som alla katoliker måste tro, och om de inte gör det sätter de sin eviga salighet på spel. Hur kan man då säga att den nicenska tron är centrum och det som kommer senare är sekundärt?
Rom utvidgar och inkluderar nya saker, men tar inte bort det som är gammalt. Många har tjusats av den mer öppna, ekumeniska hållning som Katolska kyrkan visat efter Andra Vatikankonciliet, särskilt som det uttryckts genom påve Franciscus. Men samtidigt är han ju lika ekumenisk gentemot islam som gentemot protestanter. Vad betyder i så fall hans ekumenik?
Och när det gäller läror som den om rättfärdiggörelse, så har ju kompletterande texter getts ut från katolskt håll som visar att Rom inte egentligen har ändrat sig. Avlatstänkandet lever vidare och finns ju tydligt även i den katolska katekesen.
Med dessa och liknande tankegångar problematiserar De Chirico de enkla antagande jag gjorde innan jag blev katolik. Jag reserverar mig här för att jag inte har utrymme eller möjlighet att här göra rättvisa åt hans intrikata resonemang. Han har ju skrivit en hel bok om detta.
Men för mig var de stora frågorna de som jag tidigare nämnde:
- Påveämbetet/läroämbetet – att vi skulle behöva ett sådant ämbete även om det inte fanns. Och kanske är det så att Jesus Kristus faktiskt instiftade ett sådant ämbete? Vad betyder egentligen Jesu ord till Petrus? Och finns det inte en anmärkningsvärt god historisk grund för detta?
- Skriften allena – fungerar det verkligen? Säger inte den samlade erfarenheten från livet i den evangeliska världen att den läran inte fungerar? Och kan den överhuvudtaget ens stödjas utifrån Bibeln? Är inte det katolska Skrift och Tradition i kombination med ett läroämbete som tolkar detta mycket tydligare och dessutom vad Jesus Kristus faktiskt vill?
År 2015 tyckte jag att allt vägde över åt det katolska hållet. Jag hade som gammal frikyrkoman under lång tid dragits till de mer historiska reformatoriska kyrkornas teologi och struktur, men nu började jag mer och mer tänka att varför skulle jag stanna där, varför skulle jag inte gå hela vägen? Jag inledde då formellt min process för att bli katolik, vilket jag blev under sommaren 2016.
Att jag dessförinnan först hade lämnat min tjänst som pingstpastor och blivit EFS-predikant var bara ett led i processen. Jag närmade mig de historiska kyrkorna och dopfrågan var den fråga där jag först ändrade mig och då kunde jag ju inte av praktiska skäl fortsätta som pingstpastor. Men då jag var i en process av allmän omprövning som hade börjat på grund av allt det jag ovan skrivit om, så kunde ju den processen av naturliga skäl inte isoleras till enbart en fråga om doppraxis. Och därför gick jag vidare.
Det blev ett gigantiskt paradigmskifte – från att vara en typisk frikyrkoman till att bli romersk-katolik.
När jag sedan blivit katolik 2016 började jag dock efter den första tidens smekmånad att drabbas av ytterligare funderingar. Och jag har skrivit mycket om detta på min blogg mikaelkarlendal.se. Det blev med tiden så att de argument som tidigare varit de mest avgörande för att få mig att bli katolik, påveämbetet och frågan om Skriften allena, också var de som fick mig att lämna den Katolska kyrkan 2019 och åter bli protestant, medlem i samma Svenska kyrka som tidigare.
Ungefär halvvägs in i min korta katolska tid började jag bli alltmer frågande inför läran om påveämbetet och allt som hör till det. Jag blev mer och mer kritisk till den nuvarande påven, vilket jag ju var långtifrån ensam om i den katolska världen. Men jag märkte successivt att jag tänkte kritiskt utifrån ett annat paradigm än mina medkatoliker som också var kritiska till Franciscus.
Jag tänkte kritiskt utifrån vad jag uppfattade som rätt lära i överensstämmelse med Bibeln, som jag förstod den och som man i kristenheten förstått den tidigare. Mina medkatoliker tänkte kritiskt utifrån hur de förstått Traditionen, i vilken bland annat Bibeln ingår. Jag var kritisk till påven utifrån min läsning av Bibeln och tänkte mest på läran och på hur påven verkar slarva med läran, de andra tänkte kritiskt utifrån det faktum att de inte gillar att påven verkar sätta sig över tidigare tradition. Jag struntade fullständigt i alla diskussioner om liturgin och åt vilket håll prästen skulle vara vänd under mässan och om latinet skulle användas, för de andra var detta livsavgörande frågor. Jag ville ha en tydlig och stabil och sund lära och förkunnelse, de andra ville i första hand ha rätt liturgi och att inga traditioner skulle ändras. Jag var kritisk till vad jag uppfattar som liberalteologiska trender avseende hbtq-frågor därför att sådant strider mot Bibeln, de andra var kritiska mot detta därför att det strider mot traditioner. Man gjorde inte så på 1200-talet.
Jag diskuterade flitigt saker som dessa under min tid som pingstpastor och EFS-predikant. Då handlade diskussionerna om hur man skulle förstå och tillämpa bibeltexterna. Nu när jag fick diskutera samma frågor med katoliker, så var bibeltexterna mindre viktiga i sammanhanget. Det avgörande var hur olika påvliga uttalanden, olika synoders uttalande, olika encyklikor, olika andra skrifter från Vatikanen etc, ska rangordnas och tolkas och bedömas. Är det en lära som kan ändras på vissa punkter? Ja, säger somliga och menar sig ha helt rätt utifrån den och den påvens uttalanden. Nej, säger andra, och menar att de har rätt utifrån den och den påvens uttalanden.
Förut laborerade jag med bibeltolkning i en värld som formellt erkänner Skriften som högsta auktoritet i lärofrågor. Och då handlar oenigheten om frågor om hur Skriften ska tolkas. Som katolik fick jag laborera med tolkningsfrågor i en värld som tror att den Gudomliga uppenbarelsen kommit oss till del genom Traditionen, av vilken Bibeln är en del men inte helheten, och där läroämbetet är den yttersta uttolkaren av vad som är rätt och fel. Då handlar oenigheten om att man inte är överens om vad läroämbetet har sagt tidigare och när i så fall, eller vad läroämbetet ska kunna ändra på eller säga i framtiden.
Jag insåg med tiden, att EWTN-katolicismen vackra tanke om katolsk enighet under ledning av ett läroämbete särskilt uttryckt genom idealiseringen av Benedictus XVI, trots allt bara var en vacker dröm och inget annat.
Mer och mer började jag också inse att även om jag i en mening sympatiserade med dessa fromma och traditionella katoliker som var kritiska till och riktigt led och lider under den nuvarande påvens pontifikat, så utgick jag ändå innerst inne från ett annat paradigm än de i mitt sätt att tänka och kritisera påven. Jag började märka att även de katoliker som var som allra mest kritiska till påve Franciscus, till och med mer kritiska än jag, inte överhuvudtaget tycktes reflektera över frågan om inte detta satte hela den katolska ämbetssynen och synen på påveämbetet i fråga.
Successivt började jag därför åter studera frågorna om påveämbete och Skriften allena. Och nu började jag se saker som jag aldrig sett tidigare.
Jag började inse att jag kanske tidigare i min allmänna hopplöshet och uppgivenhet på det protestantiska varit svag nog att låta mig övertalas av ett önsketänkande om påveämbetet. Nu såg jag ju, att påveämbetet som läroämbete ”fungerade lika dåligt” som de katolska apologeterna säger att Skriften allena gör.
Jag insåg också, att om man frågar sig om Skriften allena fungerar, så har man faktiskt ställt fel fråga. Den rätta frågan om en lära är inte om den fungerar, utan om den är sann.
Och jag började också inse att Skriften allena har ett mycket starkt stöd i Bibeln. Martin Chemnitz stora verk från 1500-talet, som i engelsk översättning heter Examination of the Council of Trent och finns i fyra volymer, öppnade upp mina ögon för detta.
Eftersom frågan om påveämbetet och om Skriften allena, och allt som hör till dessa två har varit så avgörande för mig i min process både in i och ut ur den Katolska kyrkan, och eftersom de varit det för så många andra, inklusive Dr Michael Nazir-Ali, av vad det verkar, så är det dessa två frågor som jag närmast ska försöka beröra lite mer på djupet.