Frågan om covid-vaccin berör och engagerar, och jag gläds åt att min text kunnat stimulera till eftertanke. Jakob Birgersson bidrar med viktiga perspektiv på gränsytan mellan vetenskap och politik. Det är uppenbart att ämnet inte är uttömt, och jag vill svara på några av Birgerssons invändningar.
Om vetenskaplig metodik
Birgersson lyfter förtjänstfullt fram några av vetenskapens begränsningar, men när han ska karaktärisera vetenskapens syfte och tillförlitlighet definierar han inte sina termer. Om vi med ”vetenskapen” menar den nuvarande forskningsfronten, alltså de teorier forskare idag håller sig med för att förstå och förklara observationer, är dessa självklart inte den slutgiltiga Sanningen. Vi uppdaterar våra modeller kontinuerligt, så i någon bemärkelse är vetenskapliga rön inte sanna – de är i bästa fall närmre sanningen än föregående modeller och teorier. Om vi med ”vetenskapen” däremot menar den process varigenom vetande skapas, som alltså är en filosofisk hållning, är det uppenbart att den är en av flera goda vägar för oss att närma oss sanningen. Vissa sanningar kan vi bara nalkas genom naturvetenskapen – till exempel hur god effekt vi har av ett vaccin. Andra sanningar kan vi aldrig få genom naturvetenskapen – till exempel vad som händer med en människas själ när hon far med osanning.
För att vara en bra forskare måste man behärska och bejaka begränsningarna i den metod man använder. Som Birgersson nämner är det ingen som går säker för confirmation bias, alltså tendensen att främst vara öppen för sådant som bekräftar vad man redan är övertygad om. Att arbeta enligt ett vetenskapligt förhållningssätt innebär dock att man avsiktligt och systematiskt vidtar åtgärder för att minska risken för sådana tankefel. Istället för att bekräfta vad man tror sig veta, försöker man förkasta det. Lyckas man inte, blir man stärkt i sin övertygelse. Detta är vad vetenskapsfilosofen Karl Popper kallade falsifierbarhet, ett kännetecken för vetenskaplig teoribildning.
En bra forskare tvivlar på sina egna resultat och undviker att dra för stora växlar på sina fynd. Den systematiska självkritiken är en av orsakerna till att vi fäster större vikt vid vetenskapliga studier än vid löst tyckande. Å ena sidan är det lättare att få gehör för sådana fynd som ”passar in” i rådande paradigm, å andra sidan är det många forskares dröm att få vara med om att störa friden, alltså att göra fynd som föranleder att gängse teorier rivs upp eller modifieras. Många av dessa avvikande fynd beror på bristande metodik eller undermålig förståelse av komplexa problem, men ibland leder nya observationer till att väletablerade teorier fullständigt omkullkastas. Denna inre spänning motiverar också den kollegiala granskning som föregår alla seriösa vetenskapliga publikationer.
Vi ska alltså inte blint lita på vad vetenskapen säger oss idag, utan förhålla oss skeptiska. Men det är skillnad på att vara informerat skeptisk – den funktionen fyller en expertgranskare som kyligt granskar sakinnehållet i en vetenskaplig artikel – och att vara allmänt kritisk utan särskilda ämneskunskaper. Det är lätt att ifrågasätta auktoriteter, men det är svårt att vara en. Utmärkande för auktoriteter är nämligen inte deras titlar eller akademiska meriter. I stället kännetecknas vetenskapliga auktoriteter av att deras uttalanden är begränsade till sin omfattning och grundade i sunda tolkningar av bra data. Motsatsen – en charlatan – är den som gör svepande åsiktsyttringar om sakfrågor där de inte bottnar kunskapsmässigt och inte kan stödja sina åsikter med data.
Man kan naturligtvis vara en auktoritet inom ett område och charlatan inom ett annat. Detta är också huvudorsaken till att de personer Birgersson namnger, alltså Robert Malone, Peter McCullough och Michael Yeadon, skadat eller förlorat sitt anseende som respektabla vetenskapsmän. De har använt sina titlar för att ge tyngd åt ogrundade och vilseledande påståenden. Min parallell till rysk informationskrigföring valdes med omsorg – man blandar sanningar, halvsanningar och lögner för att skapa en svårgenomtränglig helhet. McCullough har till exempel envist hävdat att vissa läkemedel fungerar mot Covid, trots att de i upprepade studier visat sig sakna effekt. Malone har hävdat att vaccinet är övervägande osäkert för alla utom de allra mest utsatta i riskgrupper. Och Yeadon har påstått att vaccinet är 50 gånger dödligare för barn än vad själva sjukdomen är. Ogrundade påståenden som dessa är förödande när de kommer från personer med fina titlar, eftersom de sår tvivel om sjukvårdens tillförlitlighet, vilket leder till att färre vaccineras och fler dör.
Tvärtemot vad vissa påstår råder det ingen brist på saklig och nyanserad kritik mot diverse aspekter av den globala kampen mot Covid. Att den inte primärt förs på dagstidningarnas debattsidor beror på att meningsfull kritik av omfattande mängder av vetenskaplig litteratur förutsätter stort utrymme och en insatt publik. Som ett exempel bland många kan nämnas den slutna Facebook-gruppen ”Covid19 Svenska läkargruppen”, där över 21 000 kollegor inom den svenska sjukvården (de flesta läkare, många aktiva forskare) dagligen vänt och vridit på olika aspekter av hur sjukdomen bäst bör hanteras. Här förs nyanserade och initierade diskussioner om hur vaccinationskampanjen bedrivits, förväntade effekter av munskydd och andra åtgärder, vem som bör rekommenderas upprepade vaccinationer och vem som bör kunna vara utan, och så vidare. Mer formellt bedrivs liknande processer både av myndigheter (Folkhälsomyndigheten, CDC, EMA, NICE med flera) samt av Världshälsoorganisationen. All denna information finns fritt tillgänglig på internet.
Om verkliga och upplevda risker
Det finns en genuin och förståelig oro för de biverkningar som vaccination kan medföra. Det finns dessutom goda skäl att vara skeptisk till de siffror läkemedelsbolagen själva tar fram. Som Birgersson skriver om har flertalet stora amerikanska läkemedelsbolag belagts med enorma bötesbelopp efter omfattande övertramp. Av alla statliga böter som inkrävdes i USA 2021 kom 90 % från hälso- och sjukvårdsföretag. Uppenbart är att de omfattande kontrollsystem som implementeras genom forskningsramverket Good Clinical Practice, i kombination med anmälningar från privatpersoner och myndigheter, samt enskilda visselblåsare bidrar till att hålla industrin i schack. Systemet är dock inte på långa vägar perfekt och man får nog vara mer än lovligt naiv för att lita på läkemedelsbolagen. Men en hälsosam skepsis är återigen grundad i sakkunskaper snarare än en allmän känsla av man inte kan lita på någon.
Det är till exempel sant att både Pfizers och Modernas vaccin lanserades på rekordtid efter omfattande, men korta Fas III-prövningar. Oron för att vaccinerna skulle medföra sena och allvarliga biverkningar är alltså i sig befogad. Men det är väldigt viktigt att förstå att biverkningarna i klinisk praxis inte registreras eller hanteras av vaccintillverkarna själva. Det är istället myndigheter som följer upp biverkningar och löpande för bok över läkemedels säkerhetsprofil. Inrapporterade misstänkta biverkningar följs upp, graderas och sorteras utifrån allvarlighetsgrad utan att vare sig Pfizer eller Moderna kan säga något om saken. Vaccinerna är föremål för utökad övervakning, vilket är rutin för alla nya läkemedel i EU sedan 1 januari 2011.
Det händer då och då att läkemedel som passerat Fas III dras tillbaka på grund av att långtidsdata visar oacceptabla biverkningar. Så verkar dock inte bli fallet med Covid-vaccinerna, som visat utomordentligt gynnsamma biverkningsprofiler. De c:a 100 000 inrapporterade misstänkta biverkningar som Birgersson hänvisar till är just misstänkta, vilket betyder att de inte med säkerhet är kopplade till själva vaccinet. Om vi bortser från den detaljen utgör de till 98 % godartade biverkningar såsom kortvarig feber, muskelömhet eller sjukdomskänsla, och betydligt mindre än 1 % av det totala antalet givna doser. Systemet för biverkningsrapporter är inte tänkt att användas som retoriskt slagträ, men siffrorna kommer alltså från svenska myndigheter och bekräftar vad man sett i Pfizers och Modernas studier. Det är alltså inte sant att vaccin är en ”potentiellt farlig medicinsk behandling” – åtminstone inte mer sant än att detsamma kan sägas om en vanlig huvudvärkstablett. Något grovt och tillspetsat kan man faktiskt säga att risken för att få en allvarlig biverkan av vaccinet är mindre än risken för en ovaccinerad person att dö av covid.
Avslutning
Vi har här främst berört de potentiella konsekvenserna av att låta bli att vaccinera sig. Det är viktigt att påminna om att beslutet att vaccinera sig eller låta bli vilar helt och fullt hos individen. Den som avstår sprutan är inte mindre kristen än den som tar emot. Den som valt att vaccinera sig måste också vaksamt betrakta sitt inre, för att inte hänfalla till fariseism i förhållande till de ovaccinerade (Rom 14:1-14).
Mitt syfte med dessa texter har varit att uppmana till eftertanke om varför man väljer som man gör. Vi går nu in i en ny ”postpandemisk” fas, där vi gemensamt måste hitta vägar framåt ur de senaste två årens elände. I det läget är det viktigare än någonsin att vi kan mötas och förstå varandras ståndpunkter. Låt oss be om enhetens och kärlekens Ande, så att vi sida vid sida kan visa världen en försmak av vad Guds rike rymmer.
Läs Per Arvidssons artikel här
Jakob Birgerssons genmäle här