Det finns flera aspekter som är viktiga att lyfta fram när man skall bena upp det centralt bibliska begreppet förlåtelse. Att få förlåtelse och att ge förlåtelse men också vad det innebär att förlåta sig själv. Det är detta som denna artikel syftar till.
Förlåtelse handlar om möjligheten till en ny början och kunna lämna det som vi ångrar och vill ha ogjort bakom oss och gå kunna gå vidare.
Det finns många underbara ord i Bibeln som talar om förlåtelse till exempel i Psaltaren, där alla mänskliga tankar, grubblerier, glädjeuttryck finner ord: I början av Psaltaren 32 läser vi:
”Lycklig den vars brott förlåtits och vars synd plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek.
Så länge jag teg tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig ….
Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld.
Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.”
Det är en lycklig, lättad människa som talar. En tung, tung börda har lyfts av från hans axlar. Han hade tigit, han hade burit allt inom sig, tuggat om det gång på gång och legat sömnlös och förlorat livsmodet men nu hade han släppt ut alltsammans. ”Så länge jag teg tynade jag bort – men då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld: Jag vill bekänna mina brott för Herren – och då förlät du min synd och skuld.”
Ett kort bibeltext som denna sammanfattar egentligen det mesta som vi kan säga om vad förlåtelsen innebär och hur den kan frigöra oss. Den visar oss också hur det ska gå till, vad vi ska göra för att våga tro på den.
Att missa målet
För att det ska vara meningsfullt att tala om förlåtelse så innebär det att erkänna att det finns något som är rätt och något som är fel. Det är det som vi gör när vi använder begreppet synd. Ett ord som egentligen betyder ”att missa målet.”
Det betyder att synden fördärvar det som är meningen med att vara människa. Det betyder att missa vår bestämmelse att leva i evig gemenskap med vår Skapare, vårt ursprung och vårt mål i överensstämmelse med hans ursprungliga plan för vårt liv. Synd är det som skiljer oss från Gud. Våra tankar ord och gärningar har blivit självcentrerade och planerande och som gör att vi försummar det vi ska göra, handlar och tänker egoistiskt, självupptaget och sätter oss i skuld till Gud och fördärvar, sårar och stöter bort och utnyttjar varandra.
Synden är det som är mot Guds vilja mot hans bud men det går inte att göra kataloger med ja och nej-frågor – om just detta är en svårare eller mindre farlig synd. Listan skulle bli godtycklig och oändligt lång, ofullständig och till slut ganska meningslös. Men Guds ord ger oss vägledning, Gud har uppenbarat sin vilja. Det finns bud, tydliga bud där Gud varnar oss för särskilda fallgropar – men jag brukar sammanfatta det hela med det man skulle kunna kalla en ”spotcheck:”
”Kan du göra det du gör under bön och tacksägelse till den levande Guden så gör det – men är det omöjligt att tacka Gud för det före, under eller efter, så låt för Guds skull bli!”
Det som vi kallar samvetet är något som kan hjälpa oss, samtidigt som vi måste förstå att det är en ganska vansklig kompass. Våra samveten måste kalibreras, upplysas av Guds ord för att den skall vara den underbara hjälp den kan vara.
Att erkänna och ångra sin synd
I katekesutvecklingen står det något viktigt vi nu ska ta fasta på om vi vill bli förlåtna och upprättade av Gud:
(144) När ångrar vi rätt våra synder?
Vi ångrar rätt våra synder när vi av hjärtat erkänner dem, sörjer över dem och längtar efter att bli befriade från dem.”
- Vi måste alltså erkänna synden
2. Vi måste sörja över den och längta efter att bli befriade.
Det måste börja där för att genom Guds nåd finna upprättelsen, förlåtelsen och friden vi ber och längtar efter.
Ett underbart ord om hur Gud ser på syndaren som ber om förlåtelse hittar vi hos Jesaja. (44:22)
Jag utplånar dina överträdelser som ett moln och dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag frälser dig.”
Gud lovar, att när vi kommer åter till honom så utplånar han alla våra överträdelser, inte på grund av något vi gör eller presterar, inte på grund av att vi förtjänar det, utan för att han som har skapat oss sände sin Son för att försona synden och rädda oss. Som det tunga molnet upplöses av solens värme, som dimman som täcker allt försvinner i morgonljuset – så vill Gud att hans kärlek ska tränga fram till oss. Visst är det en ljuvlig bild!
Hans kärlek kunde inte acceptera att vi skulle gå under i vår synd och missa målet med den värld som vi vänt bort ifrån honom och som inte kan bestå. Vi fick en ny chans. Vi som både är förövare som fördärvare för varandra och offer för andras synd får ett erbjudande av Gud att börja om. Han säger: Vänd om till mig, jag vill förlåta dig. ”Hör så får din själ leva.”
När vi vänder oss till Gud och erkänner att vi har misslyckats, när vi ångrar vår synd och sörjer över dem och längtar efter att bli befriade och kommer i tro förlåter han oss, det som vi har bakom oss borta. Det finns inte mer.
Detta är Skaparens förunderliga erbjudande till oss människor, som svek och sviker honom. Han säger: För Jesus Kristi, min älskade Sons skull finns det förlåtelse. Han har försonat allt och lidit för allt och alla.
Jesus led för hela världens synd
Det finns ingen lättköpt förlåtelse. Den kommer alltid av lidande, ja faktiskt av villigheten att lida för någon annans skull. Rättvisan kräver att vi bär konsekvenserna av alla våra handlingar. Men när vi ber om förlåtelse så ber vi ju om nåd, att vi ska få slippa bära konsekvensen av den skuld vi dragit på oss.
Jesus led för oss – vad menas egentligen med det, och nu kommer en liten överkurs – som kanske en del kan uppfatta som banal – men jag tror exemplet både kan lära oss något om Gud och om oss själva – vad förlåtelse egentligen innebär:
Om någon stiger oss på foten och säger ”förlåt” så säger vi naturligtvis ”det var inte så farligt” – men vem har ont i foten och bär smärtan. Begreppet öga för öga, tand för tand innebar faktiskt en begränsning, jag fick trampa lika hårt tillbaka! Men när jag förlåter efterskänker jag skulden och lider skadan själv. I det mänskliga och i det gudomliga. Gud var villig att lida. Jesus led för hela världens synder – han drack kalken i Getsemane där all världens skuld från begynnelsen till änden var sammanpressad – han dog och han segrade – för han var själv rättfärdig – synden spikades fast på korset och där hör den hemma!
Det är nästan för stort för att vi ska kunna ta till oss det. Men det är så. Så säger Gud själv. Vi blir förlåtna när vi kommer och av hjärtat erkänner vår synd, sörjer över den och längtar efter att bli befriade. Samma attityd ska vi ha gentemot varandra. Varje gång vi ber Herrens bön säger vi till Gud: Förlåt oss våra synder som vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Gud vill säga till dig och mig: Jag utplånar dina överträdelser som ett moln och dina synder som en sky” eller som Jesaja skriver på ett annat ställe ”Dina synder kommer jag inte mer i håg.” De är borta. De är utplånade. Det finns inget kvar. De skingras som ett moln av den varma solen eller en sky som upplöses och blåser bort.
Guds förlåtelse är total
Jag hör ofta att många människor har svårt att ta till sig detta underbara budskap från Gud. Det är liksom för underbart för att vara sant. Kan Guds förlåtelse verkligen vara så total, att våra misstag, våra överträdelser och försummelser så fullständigt är utplånade, att det är som att de är glömda, ja som om det aldrig hade hänt.
Vi kan ju komma ihåg våra felsteg. Ja, vi kommer ofta ihåg dem. Många plågas i åratal och ältar sina felsteg. Det ger dem ingen ro. Jag har träffat på människor som på dödsbädden talar om sin ungdoms synder, och utan att veta det då citerar psalm 25 i Psaltaren. Man minns ju själv – hur kan då Gud ha förlåtit! Det finns en gammal psalm som många sjungit men aldrig kanske fattat där man ber om att bli befriad också från ”syndens minne.” Om jag minns – hur kan jag då vara förlåten!
Då kommer vi inte på detta som heter att förlåta sig själv och acceptera att nu är det som det är men också att ha förstått att Guds förlåtelse verkligen innebär förlåtelse, borttagande av skulden. Han kommer inte ihåg våra synder – men vi gör.
Vi är oftast de hårdaste domarna när vi riktigt trasslat till det. Vi dömer oss själva utan nåd – det gör inte Gud! Annars kan vi vara nog så skickliga på att hitta på undanflykter och bortförklaringar. Det är det första steget på förlåtelsens väg är att förbehållslöst erkänna den. Det andra är att lära känna Jesus och vad han har gjort för oss.
Tala ut med Gud utan att älta det som du bekänt
Men för att fatta vidden av Guds löfte och detta underbara evangelium att det finns förlåtelse för allt tror jag att vi måste vara mycket, mycket konkreta när vi ber. Tänk på det som du djupt ångrar, det i ditt liv du skulle ha velat ha ogjort eller något du försummat. Det kan vara en konkret handling eller något större eller mindre.
Tänk sen, så här. Det är borta om jag burit fram det till Gud. Det finns inte mer. Det är som om det aldrig hade hänt. Gud har strukit ett kors över det. Då är det borta i Jesu Kristi namn. Vill du höra det sägas, så tveka inte och tala med en präst som i biktens sammanhang kan konkret och tydligt på Guds befallning tillsäga det syndernas förlåtelse.
Vi präster fått fullmakt av Jesus, att i hans namn uttala de underbara förlåtelseorden.
Vi behöver vara konkreta och tydliga
När förlåtelseorden uttalas efter syndabekännelsen i gudstjänsten eller vid en bikt, teckna dig gärna med korsets tecken, det är det som utplånar all synd. Det är bekännelse i tro, att Guds förlåtelse är mottagen. Det är en välsignad gest som uttrycker så mycket.
Så stor är vår Gud, så fullständig är hans förlåtelse. Även om vi i mänskliga termer kan få bära konsekvenserna av vad vi gjort eller inte gjort, så öppnar Gud nya möjligheter och hela och ställer till rätta. För vissa av konsekvenserna kan vi få bära. Bara för att vi fått förlåtelse av Gud måste ibland samhällets ordningar ha sin gång. Det kan handla om allt från fängelsestraff för en brottslig handling till förlorat anseende eller vad som helst.
Men Guds förlåtelse är alltid fullständig. Inte så att Gud struntar i synden. Nej, han hatar den. Han vet vad den har ställt till med i hans goda skapelse mae han kan inte upphöra att älska oss syndare. Behåller vi våra synder kommer vi att gå under med dem och i dem. Synden leder till döden om inte utvecklingen bryts och något nytt kommer in.
Och det finns bara en enda sak som kan bryta den dödliga utvecklingen och det är förlåtelsen från Gud och att vi kommer till honom ber om den.
Synd är det som står emot Guds vilja. Synd är att vilja vandra sin egen väg utan Gud. Synd är att ta för sig, sätta sig själv i främsta rummet. Synd är bryta mot Guds bud i tankar, ord och gärningar.
När vi insett detta, att vi är förlorade syndare börjar vi förstå det verkliga evangeliet. Gud sände sin Son i världen för att vi skulle leva genom honom. Jesaja profeterade om honom. Genom hans sår är vi helade. Hans rättfärdighet blir vår genom tron. Allt kan bli förändrat när vi kommer till Gud sådana vi är utan att försöka dölja något.
Gud omskapar och förvandlar oss när vi lever med honom då kommer vi att märka att det också händer något mer våra liv. Vi är under förvandling. Gamla frestelser släpper – vi har något nytt att leva för.
Vi lär oss att älska, därför att han först har älskat oss. Då är vi fria, fria att älska och fria att leva och tjäna. Då är vi sådana som Gud vill ha oss, på väg till den eviga friden, förlåtna upprättade syndare som vänt oss till Gud. Då dog inte Jesus förgäves – för den rättfärdighet som inte finns hos dig och mig – den finns hos honom och den räcker han oss när vi omvänder oss och kommer den i tro.
Den gåvan vill Gud ge dig. Då behöver du inte älta det som är bakom dig. Det är insvept i Guds nåd. Genom tro kan du se framåt – mot allt det som Gud har i beredskap för dig: frid, salighet och mening.