Under det senaste årtiondet har det blivit ett stående argument att man ska stå på rätt sida av historien. Det kan uttryckas på olika sätt men speglar tanken att de ställningstaganden vi tar idag är underkastade historiens dom och att det viktigaste därför är att ha intagit den rätta etiska ståndpunkten idag. Ofta framhålls viljan att vara på rätt sida av historien som en sporre att våga göra modiga och riskfyllda handlingar och uttalanden i samhällsdebatten.
Tanken om historiens oundvikliga dom bygger på tanken att den tid som står för dörren kommer vara bättre och mer etiskt högtstående än den tid vi nu lever i. Den föreställningen är fel. Det finns tider som kommer som innebära en förstörelse av det goda i samtiden. Många gånger är det svårt för människor att kunna se vilken förändring som kommer vara god och vilken som kommer vara ond. Ibland kan historiens dom vara grovt felaktig eftersom segrarna alltid skriver historien.
Om fokus för den kristne är att vara på rätt sida av historien blir det lätt så att man inte alls står på Guds sida i historien. Viljan att stå på rätt sida av historien leder till att man tvärtom blir ännu ängsligare inför tidsandan. Det man egentligen tror är nämligen att det är samtidens etik som kommer råda i framtiden och att man därmed kan fälla historiens dom redan idag.
Det har sorgligt nog inte minst präglat delar av väckelsen i Svenska kyrkan som i historien ansträngt sig mer för att stå på rätt sida av samtiden och därmed gruvligt misstagit sig både på samtiden, framtiden, gott och inte.
Den sortens förhållningssätt präglar många kristnas deltagande i den offentliga debatten. Man letar efter bekväma positioner som kan bejakas av en samtid som man i de flesta frågor står i allvarlig konflikt med.
Ett sådant förhållningssätt kom nyligen till uttryck i en text av Joel Halldorf. Halldorf är en inflytelserik debattör i svensk kristenhet. I kulturdebatten är det ofta han som anlitas för att vara representant för kristenheten i Sverige. I SVT:s TV-debatt inför kyrkovalet hade han enligt medialogiken sin självklara plats. Enligt egen uppgift är han i och för sig medlem i Svenska kyrkan, men det teologiska arv han representerar är inte svenskkyrkligt. I sitt författarskap har han tvärtom skarpt tagit avstånd från Svenska kyrkans grundläggande teologiska identitet. Som samtidsanalytiker är Joel Halldorf ständigt mån om att försöka hålla sig på rätt sida av varje debatt i närmast alla frågor.
Under rubriken ”Jag hade inte fördömt Ukraina om de kapitulerade” skriver han i Expressen i en text som samtidigt uttrycker stöd för Ukrainas kamp mot invasionen och för en radikal pacifism. Texten avslutas med orden:
”Nej, jag fördömer inte de ukrainare som försvarar sig. Men jag hade inte heller fördömt dem om de valt att kapitulera för den väldiga grannen. Det hade kostat dem deras frihet, men räddat tusentals människoliv. I en trasig värld tvingas vi ofta att välja mellan två tragiska alternativ.”
Till stöd för sitt påstående åberopar han den lutherske prästen Dietrich Bonhoeffers ord: ”Om en människa måste ta till vapen bör han dagligen be Gud om förlåtelse för sina synder och be för fred.”
Joel Halldorf går – som många andra kristna – alltid i lagom takt med tidsandan och hoppas att historiens dom ska skona honom. En sådan kristen var inte Dietrich Bonhoeffer.
Bonhoeffer som var en aktiv del av motståndsrörelsen mot tredje rikets barbariska samtid stod inte på tidsandans sida. Under lång tid var hans motstånd mot tidsandan sådant att man inte kunde föreställa sig att hans uppfattningar var på rätt sida av historien. Bonhoeffer tog radikalt avstånd från våld och uppmanade tyskar att inte delta i Andra världskriget. Men detta var inte mot bakgrund av ett programmatiskt motstånd mot våld; han tog avstånd mot våld i en demonisk samtids tjänst. Tvärtom deltog han aktivt i flera sammansvärjningar för att mörda Adolf Hitler.
Detta kan också visa oss den kristnes väg i samtiden. Vi måste identifiera Guds sida i historien, samtiden och framtiden och följa den. Det kan leda oss till att ta avstånd från våld eller – när det är i enlighet med vår kallelse – att utöva våld som tjänare till ett gott samhälle. Inte att söka efter positioner och handlingar där vi kan vara säkra på att vara fredade för medmänniskors kritik. Därför kan en kristen helhjärtat stödja Ukrainas motståndskamp intill den punkt att den är utsiktslös. Det är det kristna och svenskkyrkliga förhållningssättet.
I vår samtid när propagandan försöker få oss att ta ställning för att inte ställas under historiens segrares dom måste vi komma ihåg att hela världen en gång ska dömas av den store domaren. Han kan inte dömas av samtidens eller historiens domare. Han ska döma både dessa domare och oss. Därför måste vi tjäna Guds vilja och gärna göra det han befaller men också dagligen be om förlåtelse för våra synder och be för fred.