När jag bläddrade igenom förra numret av Kyrka och Folk drabbades jag av den välbekanta skamkänslan. Som en strategi för att undvika sådana känslor har jag under en lång tid haft som regel att inte läsa de texter som jag själv skrivit efter att de tryckts. Det är nämligen mycket sällan som det leder till annat än skamkänslor. Det är konstiga meningar och poänger som var tydligare i min hjärna än vad de visade sig vara på papper. Det är stavfel och konstigt formulerade meningar.
När jag nu bröt mot min egen regel och läste vad jag skrivit i förra numret såg jag att en tredjedel av min text försvunnit i slutet vilket resulterade i att själva poängen med texten var borta. Texten som i vart fall hade någon poäng blev helt meningslös – skam!
Det kan låta som en dålig strategi att inte läsa sina texter efter tryck men jag skulle hävda motsatsen; ja, till och med att det är ett evangeliskt förhållningssätt. Det finns en deadline och fram tills dess kan saker ändras , men när filen gått iväg till tryckeriet är det för sent. Någon vänlig själ kanske också skulle kunna ge rådet att läsa noggrant innan tryck för att på så sätt kunna undvika denna skam, men det rådet följer jag redan. Det är helt enkelt så att det alltid fattas något hur hårt jag än anstränger mig.
Missar, stavfel och konstiga meningsbyggnader är inte någon synd i sig likväl visar det tydligt att något alltid fattas.
På liknande sätt är det med livet i stort. Det närmar sig deadline. Vi vet inte hur länge vi får leva och vi vet inte när Herren kommer tillbaka och böckerna ska öppnas. Tänk så fruktansvärt att stå där och höra allt räknas upp. Att höra alla synder, både medvetna men också mer eller mindre omedvetna, läsas upp. När det står där svart på vitt är det för sent. Den upplevelsen vill jag bli besparad ifrån. Det går inte att stoppa pressarna! Vår livshistoria skrivs löpande från vaggan till graven. Ett nytt kapitel läggs till de föregående och vårt skuldebrev blir bara längre och längre för var dag som går.
Hur jag än har ansträngt mig kommer det ändå att bli helt uppenbart att någonting fattas, i vart fall om man ser till mitt liv, min tro och min helighet. Vem skulle vilja se tillbaka på alla sina synder när man står inför den Helige?
Tack och lov behöver det inte bli så! Kung David ber: Vänd bort ditt ansikte från mina synder. Synderna finns där men David ber att Herren ska se åt ett annat håll. Vårt skuldebrev är också utplånat (Kol 2:13b-14).
När vår deadline kommer, vår död eller himmelska födelsedag inträffar (kärt barn har många namn), får vi istället för att blicka tillbaka på allt vi gjort se på frälsaren och allt han har gjort för oss.
Herren har utfört den perfekta korrekturläsningen över våra liv, så därför kommer det att bli en rent nöje att få höra vad som läses upp när våra livs böcker öppnas på Herrens stora dag. Vi bör inte vädja till Herren om att stoppa pressarna utan får istället ropa: Amen, kom, Herre Jesus!
Vi kan redan nu nynna med i det Lina Sandell skriver i en sång:
Ser ej på mig, se på din Son, Se på ditt fridsförbund, Och lär du mig att se mig täck I Sonen varje stund! Han är min frid, min salighet, Med honom allt jag fått; Se på din Son, se på din Son Och mig i honom blott!