Lukas 11:11-13
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.
Kyrkofadern Chrysostomos skriver:
”Det är ett stort och obegripligt under, att vårt kött sitter där uppe och tillbedes av änglar och ärkeänglar. Så ofta jag betänker detta, är det som om jag blev försatt utom mig själv.”
Det är vår frälsare som sitter på Faderns högra sida och för vår talan. Det är Jesus, sann Gud och sann människa, i väntan på hans återkomst i härlighet till att döma levande och döda. Det är Guds lamm som var slaktad som skall komma åter till jorden för att insamla den återlösta skaran. Men han har ändå inte lämnat oss ensamma här på jorden. Han har lovat att vara med oss alla dagar intill tidens ände. Som det heter i Påskpsalmen: ”Kom skingrade hjord, till din Herde igen. Han lever, han lever och följer dig än. Osynlig från himlen. Halleluja.”
Samtidigt säger han idag: ”Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?” Fadern ger oss aldrig några onda eller dåliga gåvor, utan alltid helt igenom goda. Han som är evig, vet också vad som är gott och vad som inte är gott för oss människor. Vi tänker ofta kortsiktigt och fokuserar för mycket på att ha mer och mer av det som finns här på jorden. Vi jämför och ser vad andra har … och blir aldrig helt nöjda. Paulus skriver:
”Gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst. Vi har ju inte fört något med oss in i världen, och inte heller kan vi ta med oss något härifrån.”
I Psaltaren 17 läser vi:
”Rädda mig med din hand, Herre, från människorna, från denna världens människor som har sin del i detta livet och vilkas buk du fyller med dina gåvor. De har söner i mängd och lämnar sitt överföd till sina barn.”
Vår himmelske Fader tänker däremot långsiktigt och vet vad vi behöver både i detta livet och i det kommande.
När Gud lovar något, så håller han det också. Det kan vi vara helt säkra på. Han lovade i gamla testamentet att han skulle sända en frälsare, en som skulle krossa ormens huvud. Och så blev det också på Golgata kors år 33. Gud håller alltid vad han lovat, till skillnad från oss människor. Gud sviker ingen, till skillnad från oss människor. Han lovade alltså att ge oss den helige Ande och det har han också gjort. När han döpte dig, gav han också dig den helige Ande. Det var inte på grund av att vi hade gjort något, det var inget vi förtjänade för att vi varit duktiga. Det var en gåva till oss. Och den som har den gåvan, den helige Ande, har också syndernas förlåtelse. Så länge människan inte förkastar dopets nåd, bor den helige Ande i henne såsom i ett tempel och han är heller inte overksam. Paulus skriver:
”Vi har fått barnaskapets ande, i vilken vi ropar: Abba Fader… Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt.”
I Gamla testamentet var templet Guds plats bland hans folk. Nu är det överflödigt, då den helige Ande bor i oss. Han rensar oss nu dagligen från våra synder och gör oss rena och heliga. Så behöver den helige Ande göra med oss hela livet. Paulus skriver:
”Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill.”
Så kommer det alltid vara där den helige Ande har tagit boning. Där pågår ett krig. Det är just därför vi behöver honom. Han strider åt oss.
I våra Lutherska bekännelseskrifter, i Konkordieformeln heter det:
”Och då den helige Ande bor i de utvalda som kommit till tro, såsom i sitt tempel och icke är overksam, utan driver Guds barn till lydnad för Guds bud, så böra de troende på samma sätt icke vara overksamma och än mindre motstå Guds Andes drivande utan öva sig i alla kristna dygder, i all gudsfruktan, ödmjukhet, måttlighet, tålamod och broderskärlek och lägga sig all vinn om att göra sin kallelse och utkorelse fast och så bliva allt vissare om denna, ju mera de hos sig själva känna Andens kraft och starkhet. Ty Guds Ande vittnar med de utvalda, att de äro Guds barn. Och även om de stundom kommit i så svår anfäktelse, att de mena sig icke längre förnimma kraften av Guds Ande och därför säga med David i Ps 31:23: Jag sade i min ångest: Jag är avskuren för dina ögon, så skola de se bort ifrån vad de finna hos sig själva och åter med David säga, såsom det kort därpå heter: Likväl hörde du mina böners ljud när jag ropade till dig.”
Och när vi nu har den helige Ande boende i oss, kan vi säga som det står i slutet av Psaltaren 17: ”Men jag ska få se ditt ansikte i rättfärdighet, jag ska mättas av din åsyn när jag vaknar.”
I Jesu namn. Amen. •