Förra söndagen, Apostladagen, fokuserade på kallelsen, hur Herren Jesus väljer dem som undervisas av honom, hur de blir hans. Denna helg tas ännu ett steg i det som förfäderna kallade nådens ordning – även om inte alla moment här kommer till användning. Nu får vi lära oss, hur det går till att gensvara på Kristus kallelse. ”Efterföljelse” är rubriken över dagens texter.
År 1976 utkom på svenska den lutherske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffers bok Efterföljelse. Den boken kom att bli mycket uppmärksammad. Möjligen har den påverkat valet av överskrift för denna söndag i den nu gällande Evangelieboken.
I alla tre läsningarna hör vi om motstånd riktat gentemot Jesu efterföljare. Profeten Amos ville inte benämna sig själv profet: ”Jag tillhör inte det skrået, jag håller boskap och odlar fikon. Men Herren tog mig från min hjord.” I inledningen till Amos heter det om honom, att var ”en av herdarna från Tekoa och såg syner om Israel”. Profeten tillhörde inte de försagda i landet; han uppträdde frimodigt med en sträng förkunnelse mot Israels kung och folk. Man hade i Israel övergett förbundet med Herren Gud.
Intressant är notisen i dagens gammaltestamentliga läsning, där det talas om översteprästren Amasja i Betel, hur han går till rätta med Amos. Försvinn härifrån till Juda, säger han, här i Betel får du inte fortsätta som profet. Och så kommer det: ”Detta är konungens tempel, en rikshelgedom.” Erik Petrén reflekterar om detta i sin värdefulla bok Skapelse – ny skapelse: Anteckningar till Evangeliebokens texter:
”Så fungerar präster som blir maktens språkrör i alla tider, nutida demokratiska majoriteter lika väl som gamla orientaliska kungar. Ingendera tål kritik, minst om den är av principiell art.”
Evangeliet ger oss en djuplodande undervisning om vad efterföljelse av Jesus innebär. Och då upptäcker vi, att korset står i centrum, Jesu kors och efterföljarens. Mästaren säger till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han […] ta sitt kors […].”
Det berättas om Gunnar Rosendal, Fader Gunnar kallad, att han under sin första tid som präst skyggade för korset. Han var då liberalteolog. För honom var Jesus från Nasaret blott en förebild. Den unge pastorn var rent av rädd för korset, berättar Christian Braw i en uppsats, ”och när han var i kyrkan satte han sig så att krucifixet skymdes”.
Korset är inget man själv väljer för att därmed söka skaffa sig en merit. Korset läggs på. ”Om någon vill”, säger Jesus. Att bli en efterföljare är en frivillig akt. Men, man måste tänka sig för. Jesu lärjunge kommer att utsättas för människors hån och förakt. Det rör sig om hela skalan alltifrån gliringar till martyrium.
Det handlar om att upptäcka livets verkliga värde. Finns det i världen, det vill säga i mig själv (självförverkligandet) eller i något annat skapat? Eller är det i Jesus Kristus? Det går inte att kompromissa. Evangeliet idag stryker under: den som vill rädda sig själv (så kan man översätta), ska mista sig själv, men den som mister sig själv för min skull, han ska finna.
Det är möjligt att ta sitt kors, eftersom Jesus tagit sitt. Eller som Erik Gustaf Geijer har skrivit: ”Du bar ditt kors. Så lär ock mig, / o segerhjälte, vinna / och uppå korsets helga stig / till himlamålet hinna.” (Sv.ps. 140:4) Kristus är vår enda räddning. Vi kan inte hitta mening och mål som är hållfasta vid sidan av honom. Detta är det glada budskapet, de goda nyheterna i en tillvaro av idel missmod och död.
Därför uppmanas vi idag att sätta allt på ett kort: Jesus. Inga egna försäkringar håller måttet. Det är inte förbjudet att ha ägodelar. Vad saken gäller är själva inställningen, var mitt hjärta är, den djupaste grunden.
Jag läser gärna den gamle Gerhard Tersteegen, en av kristenhetens vägvisare på det inre livet. Det är han som skrivit den värdefulla psalmen ”Gud är mitt ibland oss” (nr 79). I En själasörjares brev: Brev i andliga ämnen heter det:
”Vet du då ej, att intet gott bor hos dig? Om du i din innersta grund förhåller dig som barn emot Gud, då är du icke mera dig själv, det är icke ditt eget sätt att leva, det är nåd, det är Jesus.”
Herrens apostel Paulus talar i dagens epistel om villkoren för en efterföljare. Han delar erfarenheter och ger råd till de kristna i Thessalonike – och till andra som vill höra. Vi plågades och förödmjukades, skriver han och syftar på hur han och medarbetarna greps, pryglades och sattes i fängelse i Filippi. Händelserna finns i Apostlagärningarnas 16 kapitel. De förnekade sig själva och tog sitt kors. Men, skriver Paulus, ”vår Gud gav oss mod att predika hans evangelium för er trots hårt motstånd”. I fortsättningen betonar aposteln att de haft rena motiv, inte velat vara människor till lags. Just detta är viktigt att observera för oss, som är så ängsliga att gå miste om uppskattning och så kallades ”likes” …
Det eskatologiska tidsperspektivet finns med i söndagens budskap. Människosonen ska komma tillbaka inte i lidande utan i himmelsk härlighet. Då ska han ”löna var och en efter hans gärningar”. Här handlar allt om nåd, inget om egna prestationer. Att det är så, har genomgående varit denna ljusa helgdags ärende.•