Andlig klarsyn handlar inte om att välja rätt glasögon, det handlar snarare om blindhet och frågan av vem och hur vi botas från blindhet. Ytterst är det Andens verk. Dopet är den avgörande frågan för att kunna se något över huvudtaget. I och genom dopet är vi infogade i Kristi kropp, i den gemenskapen finns det förutsättningar för att se.
Jesus svarar fariséernas fråga om de (också) är blinda: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.” (Joh 9:41) Även om vi känner igen blindheten i både arvsynd och verksynd så leder bergspredikan (dagens evangelieläsning) fram till vårt ansvar (och förmåga) att urskilja och att välja. Det räcker inte med att konstatera att jag är blind och att jag därför kommer att bygga väl. Vi behöver öva insikten att ingen undkommer att välja fel. Måste jag ha maximal lön? Bättre att öva glädje över det som blivit min lott och förädla det.
I den följande betraktelsen vill jag först stanna inför söndagen i kyrkoårets sammanhang. Jag vill framför allt peka på att frågan inte gäller vilken klippa utan om vår dubbelhet i gemenskapen på och i den klippan: utsatta och samtidigt befästa. Det avgörande gäller hörandet och görandet. Korintierbreven är något av en manual för att pröva praktisera detta byggande.
Framme vid åttonde söndagen efter Trefaldighet dominerar kyrkoårets gröna färg som talar om växt och mognad. Vi har firat Apostladag och Kristi Förklarings dag, härnäst högtiden Tacksägelsedag vid skörden. De första sju söndagarna tänker jag som skuggor av Nådens Ordning med klimax i Förklaringsdagen. De återstående Trefaldighetssöndagarna växlar mellan å ena sidan ansvaret och kallelsen i världen, och å andra sidan det inre livets växt. Kyrkoåret utmynnar till sist ut i de yttersta frågorna. Denna söndag blir något av ett prisma, nu med evangeliet hämtat från Bergspredikan i alla årgångarna.
Klarsyntheten ligger i vilket material som används och hur det byggs. Det handlar om att känna eller leta fram den verkliga klippan. Det avgörande är om husbyggarna lägger huset direkt på berggrunden och gräver bort allt löst material. När man når berggrunden känner man det. Klippan i Skriften är Herren själv: Gud är min klippa, jag är trygg och fruktar inte (Jes 12:2/ Ps 31:4). I Skriften är det solklart att Guds hus vilar på den klippan, det hörs gång på gång i psalmerna. Tempelklippan är ytterst Moria berg (2 Krön 3:1). Det finns en tydlig koppling mellan Abrahamsoffret och det slutliga perfekta Isaksoffret.
Det som gör det hela komplext i ljuset av Nya Testamentet är att detta tempel brutits ned i Kristus och rests upp igen i ljuset av Hans uppståndelse. Och vi är kallade att följa den vägen. Såsom Kristus brutits ned och stått upp igen så delar hans kyrka de livsvillkoren. Efter Pingstundret förkroppsligar apostlanätverket Guds klippa i tiden. Såsom Herren tände offerelden på brännoffersaltaret utanför tabernaklet och det nybyggda templet, så har Herren tänt sin kyrka på Pingstdagen, i och genom apostlarna. Det som byggts dåligt hör inte mindre ihop med det himmelska men prövningen blir svårare. Där materialet valts ut noga, där går det långsammare men håller för evigheten. Bilden går igen i Uppenbarelseboken där det är de ädlaste stenarna som sammanfattar de tolv portarnas innehåll, dit in har folkens skatter förts. Kristi himmelsfärd är modellen, den mänskliga naturen intagen i det himmelska.
Det rätta byggandet sker genom att höra och göra Guds Ord. Vi ser genom att höra. Guds Ord bär in i evigheten, här och nu. Den gammaltestamentliga läsningens verser ur Ordspråksboken (Ords 7:1-3) är underbara. Guds Ord, bud och lära hör samman. Då vi använder dikotomin lag och evangelium som nycklar i predikan finns det anledning att påpeka att hebreiska här dels talar om specifika bud och därtill om lagen – Torahn – i meningen läran och undervisningen. Det är de grekiska översättarna som använt det allmännare logos(ord)-begreppet. I byggandet behöver vi såväl den bredare läroundervisningen som enskilt konkreta anvisningar. Herrens bud om kvinnan i gudstjänsten är ett av de mer laddade exemplen (1 Kor 14:37). Missionsbefallningen stryker under budens betydelse.
Evangeliets nyckel denna söndag är därför i grunden tilltron till Guds Ord, att höra det genom predikan och att se det, ytterst i den heliga måltidens bröd och vin. Ansvaret är stort hur vi bygger och med vilket material. Den enkla poängen är att så som du sår, så får du skörda, elden tar allt förgängligt. Vi manas att inte bygga för det förgängliga utan för det eviga.
Paulus praktik får avsluta denna eftertanke. Episteln är hämtad från 1 Kor 3. Aposteln skriver till en församling i kris. Man bygger med dåligt material och man bygger för grunt, mitt i sin ambition att vara andliga. Kaoset har spridit sig i oenighet. Gåvorna och tjänsterna är missförstådda. Det är församlingskroppen som hotas.
I Paulus tilltal finns en genomgående beundran och reservation gentemot församlingens liv. Den dubbelheten ska uppmärksammas. De har blivit rika på allt. Men redan i första kapitlet kommer han in på att de delar upp sig i grupper. Hela undervisningen i 1 Kor mynnar ut i Jesu uppståndelsekropps mysterium, med 1 Kor 13 som nyckeln i allt gudstjänstfirande. Bygger vi inte på Kristi kärlek finns det inget som bär, kanske till och med hjälpa andra att bygga med den kärleken i fokus. Då står vi på klippan och ser klart. •