”Wir erleben eine Zeitenwende” (ungefär: vi upplever en vändpunkt i historien), de orden yttrades den 27 februari i år av Tysklands förbundskansler Olaf Scholz efter Rysslands anfall på Ukraina. För de kommande generationerna kommer kriget mot Ukraina verkligen upplevas som en vändpunkt i historien. Inte bara eftersom det innebar att vi behövde omvärdera Nordeuropas säkerhetspolitiska ställning eller för att det gör att årtionden av politiska beslut kommer i ett helt annat ljus. Denna Zeitenwende vänder också upp och ner på de förväntningar som stora delen av den svenska befolkningen har på hur tillvaron är ordnad.
Det är ingen liten sak. Vi människor vill gärna anta att den kommande tiden kommer likna den tid vi har upplevt. Vi är inte oroliga för om det ska bli sommar eller om solen ska gå upp imorgon. På samma sätt har det funnits en förväntan om att världen ska vara ordnad och förutsägbar. Allt större ekonomiskt välstånd och trygghet ska garanteras av den globaliserade ekonomin och den liberala samhällsordningen. Det är denna tidsålders gud som människorna har förtröstat på och som har dövat människornas sinnen med sina gåvor och gjort oss blinda för de offer han kräver.
Luther skriver följande i stora katekesen:
”Det finnes mången som menar, att han har Gud och fullt upp, när han har gods och penningar. Härpå förlitar han sig och bröstar sig däröver […] Se, även denne har en gud, och han heter mamon (Matt. 6:24) […] varvid han fäster hela sitt hjärta. Detta är den allra vanligaste avguden på jorden […] Därför säger jag […] att hava en Gud betyder att hava något, varpå hjärtat helt förtröstar.”
Mammon är en fruktansvärd avgud dels eftersom han aldrig kan ge det välstånd och trygghet som han lovar, dels eftersom han kräver ständigt större offer. Det var till mammon som aztekernas människooffer riktade sig. Han krävde dem för att solen skulle fortsätta vandra över himlen. Det var mammon som gjorde att Farao inte ville låta det israelitiska folket lämna Egypten. För egyptierna var tillvarons stabilitet, Egyptens välstånd och hela rike grundat på att Nilens cykliska översvämningar som varje år gav rika skördar och mat till boskapshjordarna. Därför var Nilen centrum i den religiösa kulten och de olika avgudarna representerade olika aspekter av den stora floden. Det var mot denna trygghet som Gud slog när han lät Egyptens drabbas av plågorna. Om det är vad som krävs för att vi ska överge mammon kommer Gud också vara beredd att göra det. För han vill ge oss ett hopp och en trygghet som verkligen håller i nöden.
Sådana vändpunkter i historien har varit tidpunkter då stora väckelser kan komma. Under åren före den schartuanska väckelsen i Bohuslän hade sillfisket vuxit till en oerhört inkomstbringande näring men vid 1700-talets slut slutade sillen att komma. Det var som att solen inte steg och sommaren aldrig kom. Den samtida prästen Olof Lundbeck beskriver följderna:
”Den som för 25 år sedan såg bohuslänska skärgården och nu åter får se densamma, skall knappast kunna avhålla sig från tårar. Den erbjöd då en präktig anblick. Ur själva havet stego kostsamma murar och pålverk, varpå vilade vidsträckta salterier och trankokerier […] Man såg stränderna vimla av människor och havet fladdra av segel […] Allt var liv och rörelse, och förtjänsterna räknades i tunnor och gull. Nu ser man av all denna härlighet intet mer än blotta ruinerna: endast här och där finner man en lutande koja, som i likhet med en förfallen gravvård väcker en sorglig känsla även hos den främmande åskådaren. Måtte snart dessa av tusende begråtna och efterlängtade tider återkomma – tider lyckliga så väl för den enskilde, som för hela det kära fäderneslandet.”
Utan denna svåra kris hade väckelsen i Bohuslän knappast fått samma spridning.
Nu lever vårt samhälle i en förnekelse över hur denna tidsålders gud har avslöjats som en avgud. Det är som om vi outtalat lever som Jesaja skriver: ”Ni ägnar er åt munterhet och glädje […] ni äter kött och dricker vin och säger: ’Låt oss äta och dricka, för i morgon dör vi.’” Hur det är ställt med hjärtats tro och förtröstan det prövas när vi når en vändpunkt i historien. Det är nödvändigt att den upptäckten inte leder till förtvivlan utan till en uppriktig väckelse så att man söker sina fäders Gud. Jesaja skriver: ”Herren, Herren Sebaot kallar er på den dagen till gråt och sorg, till att raka era huvuden och klä er i säcktyg.”
Denna text har inga profetiska anspråk och det är möjligt att vår värld inom överskådlig tid återgår till det som så många upplevt som bestående och förutsägbart. Men det finns en stor risk att detta inte sker och det ställer viktiga frågor till oss.
Vem är min Gud? Har det avslöjats för dig att du i hemlighet har hållit mamon som en avgud? Bra! Mammons väg är bred och leder till fördärvet. Men den port som är så trång och så smal att vi inte kan ta med oss avgudar på den leder till livet. Hos Jesus finns det löfte som kan bestå varje prövning.
Från vem ska hjälpen komma? Din hjälp kommer från Herren som har skapat himmel och jord. Det är bara Gud som kan ge oss den hjälp vi behöver. Låt oss väckas i kärlek till honom och låt oss ropa till honom i bön. Vi får minnas hur Gud gav Israeliterna allt det bröd de behövde för varje dag trots deras oro och skräck inför framtiden. Guds löften består!
Hur kan detta leda till väckelse? Mänsklig nöd leder inte till väckelse. Det går tio orostider på varje väckelse. Kris leder inte alltid till Kristus. Väckelsen kommer först när ordet förkunnas och når beredda hjärtan. Vill vi se en väckelse måste den börja med att vi försakar allt annat och söker våra fäders gud. Det är vad Gud kallar oss till. Vi måste gå med Gud för att fira högtid precis som han ledde sitt folk ut ur Egypten. Vi måste vittna för de som kan drabbas av förfäran och bjuda in dem att få möta friden hos honom som är en Gud som håller i nöden och som övervunnit döden.•