I Kristus råder total enhet och frid. Kristna kyrkor och samfund bör därför också söka inre och yttre enhet med varandra eftersom Jesus befallt det. Strävan efter enhet är sunt och bibliskt men det måste vara en enhet i Kristus, alltså en enhet som inte bygger på kompromisser och nertonande av skiljaktigheter utan en enhet som bygger på sanningen själv. Guds ord och Guds väsen är inte något som vi människor kan modifiera och kompromissa om utan det är som det är. Sökande efter enhet måste därför vara ett ömsesidigt sökande efter själva sanningen i Guds ord.
I dagens evangelium uppstår en tvist bland lärjungarna kring frågan om vem som bör anses som den främste bland dem. Läser man texten i sin kontext framträder en mycket sorglig bild. Jesus har undervisat och påsken har kommit. Översteprästerna och de skriftlärda har bestämt sig för att röja Jesus ur vägen och Judas har redan kommit överens med dem om att förråda Jesus. Under påskmåltiden och nattvardens instiftande säger Jesus att en av dem ska förråda honom och lärjungarna börjar fråga varandra vem det kunde vara. Utifrån Markusevangeliet vet vi att det också ledde till självrannsakan så de vände sig till Jesus med frågan: Det är väl inte jag?
Enligt Lukasevangeliet verkar det som att frågan gällande vem som skulle förråda Jesus får dem att hamna i en tvist kring frågan om vem som är störst av dem.
Här avslöjas något som är en allmänmänsklig svaghet men som också komplicerar det som kallas ekumenik. Istället för att hålla fast vid det smärtsamma faktumet att en av dem ska förråda frälsaren och den rannsakande frågan om de är dem själva som kommer att göra det så söker de en tom och meningslös tröst i sin egen förträfflighet.
På goda grunder kan vi anta att Petrus nog ansågs som en av de främst bland dem. Han hade verkligen visat framfötterna och hade gång på gång trätt fram som lärjungarnas talesperson. Men direkt efter dagens evangelietext får Petrus veta att han kommer att förneka Jesus.
Den lärjunge som sticker ut mest och den som också avlagt den goda bekännelsen ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16) och fått höra de underbara orden från Jesus:
”Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.”
…det är denne Petrus som får reda på att han kommer att förråda Jesus och det trots att han säger att han vill gå i döden för Jesus, när Jesus är på väg att gå i döden för Petrus och för oss alla.
Det dagens text och dess sammanhang lär oss är att vi aldrig kan nå en sann enhet i Kristus genom att förhäva oss själva eller genom att blint förlita oss på den ena eller andra auktoriteten. Det finns inte utrymme för det här men det är nog välkänt att apostlarna gång på gång blev tillrättavisade av Jesus. Så måste vi som enskilda kristna, men också såsom kyrka och samfund också söka enheten med Kristus själv genom att låta honom vara vårt korrektiv. Guds ord måste få drabba oss var och en! ”Det är väl inte jag” är en fråga som vi måste ställa oss dagligen. Det är väl inte jag som sålt mig till Jesu fiender? Det är väl inte jag som förnekar honom? Det är väl inte jag som kompromissisar och inte låter Guds ord vara måttstocken i mitt liv? Det är väl inte jag som slår ifrån mig dessa frågor genom att förhäva mig själv över mina medkristna?
Enheten i Kristus kan endast sökas när syndare i ånger och tro faller ner inför honom och låter sig bli betjänade av honom genom sitt ord. •