Matt 18:1-10 (Ev.bok 1983)
”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små.” Så sa Jesus till lärjungarna där han stod med ett barn bredvid sig. Han hade ställt barnet där som ett föredöme i den ödmjukhet som är nödvändig för att komma in i himmelriket. Men vid detta tillfälle talade Jesus också strängt om dem som förleder barnen. Därför sa han detta som får bli betraktelsens ämne:
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små!
1. Jesus tänkte stort om barnen. Han sa om barnet han kallat till sig: ”Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig.” Han sa också: ”Deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte” – detta för att ständigt vara redo att på en blick från Fadern rycka ut till barnens hjälp. Jesus har också sagt att Guds rike tillhör barnen. Därför vill han att de ska föras till honom i dopet och läras att hålla allt vad han har befallt. Men om man glömmer vad Jesus tänkte och tänker om barnen, föraktar man dem. Det sker då man inte talar med dem om deras Frälsare, inte gör dem förtrogna med Guds ord, inte lär dem be till Gud, inte ger dem Guds bud som vägvisare för vandringen genom en ond och farlig värld.
Eftersom föräldrarna har huvudansvaret för barnen, är det i främst dem Jesus uppmanar: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små.” Det är väl om föräldrarna fullgör den viktiga plikten att låta döpa sina barn. Men dopet måste få en fortsättning. Barnen ska föras till Jesus med undervisning, förmaning, föredöme, förbön. Men då barnen genom dopet upptagits i den kristna församlingen, gäller Jesu uppmaning oss alla. Visst kan barnen var besvärliga och göra sådant som är galet. De får ändå inte föraktas utan ska fostras för himmelriket. Föräldrar, faddrar, barnledare, konfirmationslärare, hela församlingen, ja, alla har vi ansvar för barnen Herren ställt mitt ibland oss.
Nu kan detta tyckas vara en omöjlig uppgift i vår alltmer antikristliga tid. Ändå får man inte tröttna och ge upp. Med Jesu tankar om barnen får man fortsätta arbetet och göra det med den förhoppningen att det inte är förgäves.
2. Aldrig har väl Jesus talat så strängt som när han talar om barnens förförare. Det hade varit bättre för en sådan att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup. Inte undra på att Jesus ropar: ”Ve den människa genom vilken förförelsen kommer.” Att förleda eller förföra är att locka eller lura till synd, och synd är det värsta onda som finns, för den skiljer människan från Gud. Därför gäller det att med verkligt allvar strida mot synden. Det är meningen med Jesu ord om att kasta ifrån sig den hand, fot eller öga som vill förleda till synd. Det är klart att detta inte ska förstås bokstavligt, för hur man än stympar sig har man synden kvar. Vad det gäller är att vilja bli kvitt allt som skadar själen och kan skilja från Gud, även om det skulle kännas aldrig så smärtsamt.
Men om synden skiljer människan från Gud, måste det vara ett oerhört förakt för barnen att förleda dem till synd. Det är förförelse då man målar synden i vackra färger, lockar med frihet från allt som binder och hindrar, kallar svart vitt och vitt svart, framställer Guds bud som omoderna och inget att bry sig om, detta för att förhindra att Jesu tankar om människor, och då inte minst barnen, förverkligas. Inte är det underligt om Jesus upprörs då han tänker på förförelsen av barn och i helig vrede ropar sitt över den som förleder en av de små som tror på honom.
Mot denna bakgrund framstår Jesu uppmaning så mycket angelägnare: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små.” Vi kan inte vara nog rädda för att själva bli förledda och att förleda andra. För bådadera: Bevara oss, milde Herre Gud!
3. I texten ställer Jesus fram barnet som ett föredöme. Inte för att barnen är några änglar eller helgon, för det är de inte. De både har och gör synd. Nej, det är dess tro som är föredömet, att det enkelt och rättframt talar med ”Gud som haver barnen kär” och litar på att ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”. Till barnatron hör alltså att inse och erfara den egna hjälplösheten och litenheten å ena sidan och det totala beroendet av Gud å den andra. Till barnatron hör också att det lilla barnet gärna lyssnar till evangeliernas berättelser om Jesus, ja, till allt Guds ord, som de tror utan invändningar. Som Gud har sagt, så är det, så blir det.
Vilket förakt då för barnen, om de vuxna hånar deras tro och, vad värre är, tar den ifrån dem. Men varför gör de detta? Jo, de menar sig vara för stora och stolta för att böja sig för Gud och hans ord i ödmjuk tro och lydnad. Det kan man bara inte, menar de, och så försöker de ta ifrån människor deras barnatro. Men därmed gör de både sig själva och andra olyckliga, för utan barnatro på Herren och hans ord och utan att man ödmjukar sig inför honom och blir som barn kommer man inte in i himmelriket. För både barn och vuxna är det alltså endast barnatron som leder till himlen. Den må föraktas och förlöjligas aldrig så mycket, det är ändå den, barnatron, som övervinner världen och vinner det eviga livet. Så giv oss, Herre, av den tron, så att vi rätt kan följa uppmaningen: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små.” Amen. •