Motståndsmannen Birger Forell i 1930- och 40-talens korskamp

Halik Kochanskis bok Resistance: The underground war in Europe, 1939-1945 är en monumental, tegelstenstjock, kartläggning av motståndet mot Hitlerregimen under andra världskriget. Fokus i denna år 2022 utgivna framställning riktas mot det väpnande snarare än det ideologiska motståndet, även om Halik Kochanski ägnar ett par kapitel åt kampen om makten över tanken. Hennes bok kan kritiseras för att utesluta motståndsyttringar som kom till uttryck i Tyskland. Nationalsocialismens första offer skördades i Tredje rikets kärnland. Avgränsningen har att göra med att det är motvärn mot militär ockupation som står i centrum för Kochanski, men huvudtiteln, och delar av innehållet, indikerar en agenda som kunde ha gett rum även för anti-Hitlerarbete på tysk mark.

Mindre uppenbar är en annan lucka i boken Resistance. Det motstånd som utövades av personer och organisationer i neutrala länder ligger utanför författarens synrand. En sådan avgränsning kan te sig naturlig mot bakgrund av vad varje historieintresserade resenär kan uppleva. Nästan varje europeisk huvudstad har ett museum över ockupation, motstånd och/eller totalitära ideologier. 1930- och 1940-talens mörka decennier gör sig påminda i historiska samlingar i till exempel Oslo, Vilnius och Prag. Stockholm är ett undantag från nämnda regel.

Även om vi undgick att besättas av en militär övermakt finns det emellertid anledning att i böcker och artiklar lyfta fram de svenskar som drog sina strån till stacken i kampen mot nationalsocialismen och/eller utförde humanitära gärningar.¹ Utbildade européer känner till Raoul Wallenberg och kanske också Folke Bernadotte och de vita bussarna. Betydligt mindre känd – även i sitt eget fädernesland – är den svenske kyrkoherden i Berlin 1929-1942, Birger Forell. Genom texter om Birger Forells extraordinära liv har jag försökt skapa rum för honom i det historiska medvetandet.² Journalisten Arvid Fredborg – mannen bakom den berömda boken inifrån Hitlertyskland Bakom stålvallen – har skrivit att Birger Forell karakteriserades av ”ett ovanligt mod”. Han var en person ”vars stöd till flyktingar, sjuka och svaga människor var en mänsklig handling av stor betydelse”.³ Med avseende på motståndets historia är Birger Forell särskilt intressant: Dels genom omfattningen i tid av den regimkritiska gärningen¸ dels genom mångfalden som hans oppositionella repertoar rymde. Forell var en viktig aktör under större delen av den strid mellan korsen – det kristna och hakkorset – som pågick under hela Tredje rikets tid, och han ägnade sig åt motstånd av ideologiskt såväl som humanitärt slag. 

Tidigt motstånd

I april 1930 installerades Birger Forell som kyrkoherde i Victoriaförsamlingen i Berlin av ärkebiskop Nathan Söderblom. Som legationspastor hade Forell diplomatisk status; ett faktum som skulle få stor betydelse under kyrkokampen, det vill säga kraftmätningen mellan den nationalsocialistiska staten och de båda kristna konfessionerna i Tyskland. Ända sedan sin tid som universitetsstudent i Tübingen och Marburg 1919-1920 hade ­Birger Forell närt en dröm: att en dag bli svensk kyrkoherde i Berlin. Ett par år efter hans tillträde utvecklades emellertid ungdomsfantasin till mardrömsliknande omständigheter. I en föreläsning 1944 såg han tillbaka på den tiden:

”När de bruna bataljonerna den 30 januari 1933 tågade in i Berlin genom Brandenburger […] var det mycket få […] som hade klart för sig vad denna vändpunkt skulle komma att innebära. Och även av kyrkans folk var det ytterst få, som ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig vad denna omvälvning med fredliga medel och metoder skulle komma att betyda för kyrkan och den övriga världen.”⁴

Birger Forells inblandning i motståndshandlingar var av tidigt datum. Hösten 1933 skriver hans hustru Calise till sin syster för att berätta att kristna som arbetar för att bevara kyrkans frihet brukar samlas i familjens hem.⁵ Samtidigt förklarar Birger Forell för den norske biskopen Eivind Berggrav att han är delaktig i pågående diskussioner i Berlin om att hjälpa utsatta kristna på bästa möjliga sätt.⁶ Motståndare mot nazifieringen av den evangeliska kyrkan samlades i grupperingen Bekännelsekyrkan. För dess inre kretsar var den svenska församlingen känd som oasen i stenöknen; en fristad där diskussioner kunde äga rum utan att bli avlyssnade.

Birger Forell vidtog åtskilliga åtgärder för att rädda judar från att hamna i ­Gestapos källare och så småningom föras i väg till dödslägren. På vinden i det svenska församlingshemmet lät han bygga små hemliga rum.7 Som kyrkoherde gjorde Forell flera försök att påverka de svenska myndigheterna att låta judiska flyktingar passera in över landets gränser. I oktober 1941 uppmärksammade han svenska ambassaden på att tågvagnar lastade med tusentals judar hade börjat rulla ut från Berlin.8 Forells år i Berlin förmörkades av tillkortakommanden, som i fallet med den kristne poeten Jochen Klepper. Tillsammans med sin judiska fru begick Jochen självmord när allt hopp om att få asyl i Sverige verkade vara ute.⁹

Birger Forells motstånd mot nationalsocialismen satte sin prägel på den svenska kyrkans vardag. Det diplomatiska ­sändebudet Sven Grafström noterade i sin dagbok att han hade hört att Victoriaförsamlingen betraktades med misstro av de tyska makthavarna. Efter att ha tagit del av en av Forells söndagspredikningar konstaterade ­Grafström att om Gestapo hade varit när­varande i bänkarna så skulle Forell knappast ha stärkt sitt anseende inom Naziapparaten.¹⁰

Att leva under diktatur

De årliga rapporterna om Victoriakyrkans verksamhet, som Forell skrev under åren 1933–1941, utgör dokument över utmaningen att leva under en diktatur. Dessa vittnesmål tillhör den tyska huvudstadens historia under Hitlertiden, inte minst är de källor till kunskap om hur det totalitära systemet påverkade den svenska kolonin. De maskinskrivna papperen innehåller också redogörelser för den judiska befolkningens svårigheter och lidanden:

”En tidvis mycket betungande uppgift har det varit att söka hjälpa och trösta de många s.k. icke-arier, som på grund av släktskap med svenskar eller av andra skäl sökt sig till den svenske prästen. Även bibelord kunna bli fattiga när man står inför en så bottenlös nöd, som dessa människor befinna sig i. […] Betungande har det varit att så litet kunna göra för dessa arma. […] Deras egna landsmän kunna ju knappast taga emot sådana hjälpsökande (icke-arier) utan risk att förlora ställning och dagligt bröd. Deras lott är ofattbar för en människa som ännu lever kvar i ett rättssamhälle som vårt. Vilken avgrund av mänsklig förtvivlan och hopplöshet, som här uppenbarar sig för prästen. Och vilka hittills okända former för sadism och ondskefull lystnad att plåga försvarslösa.”¹¹

Birger Forell upptas i sina årsrapporter återkommande av en växande konflikt mellan värderingarna i många exilsvenska hem i Berlin och den nationalsocialistiska världsbilden. Föräldrar med barn i tyska skolor är upprörda över propagandan och oroar sig för den indoktrinering som drabbar deras söner och döttrar. De fruktar att deras barn ska drivas till främlingskap gentemot kristendomen.¹² Baserat på sina egna erfarenheter av att leva under despotism skulle Forell senare i livet betona att totalitära samhällen utan undantag framkallar andlig fattigdom.¹³

En grupp svenska nationalsocialister i ­Berlin orsakade Victoriaförsamlingen och dess kyrkoherde allvarliga problem på 1930-talet, bland annat i samband med församlingsmöten. Dessa brunskjortor hoppades kunna få nazistsympatisörer invalda i kyrkorådet. På ett kuppliknande sätt hade till Forell fientligt inställda män skrivits in i församlingen; deras infiltrations­arbete ska ha utförts med stöd av det tyska propagandaministeriet.¹⁴

Som ett led i att uttrycka missnöje med Victoriaförsamlingens inriktning höll kuppmakarna ett protestmöte i Berlin, till vilket ett 50-tal personer anslöt sig. Mötet genomfördes under falsk flagg, och arrangerades i realiteteten av ett svenskt nationalsocialistiskt parti. På mötet slogs fast att svenskar som bodde i Berlin borde veta bättre än att uppträda på ett sätt som orsakade upprördhet och beakta att de stod i tacksamhetsskuld till Tyskland.¹⁵ Måltavlan för dessa skrivningar var Birger Forell. Konflikterna med den nationalsocialistiska kretsen, som pågick under två år, stärkte paradoxalt nog känslan av gemenskap inom församlingsmajoriteten.¹⁶

Birger Forells relation till Bekännelsekyrkans inre sfär och ställning som antinazist var välkänd inom den svenska exilgemenskapen i den tyska huvudstaden, inte minst bland journalister. Arvid Fredborg har berättat att Forell ibland informerade honom om fruktansvärda fakta. Fredborg beskrev kyrkoherdens situation som ”extremt prekär”.¹⁷ Litteraturvetaren Vilhelm Scharp, som verkade som universitetslektor i Berlin mellan 1928 och 1936, var en nyckelaktör i den svenska kolonin. Han tycks ha satt den framstående journalisten Torsten Fogelqvist i förbindelse med Birger Forell. I sina memoarer noterar Scharp att Fogelqvist 1934 ”gjorde sig möda för att få insikt i den 1934 vaknande oppositionen inom den evangeliska kyrkan och fick god information […] genom Birger Forell”.¹⁸ Som medarbetare i Dagens Nyheter hade Fogelqvist möjlighet att sprida kunskap om kyrkokampen till en stor publik. Nationalsocialisternas förföljelse av de kristna kyrkorna stod på 1930-talet i centrum för en icke obetydlig del av rapporteringen från den tyska huvudstaden.¹⁹

Skriftlig kamp

Det var med det skrivna ordet som Birger Forell gjorde sin kanske viktigaste insats som livlina för kyrkorna i Tredje riket. Under sex år publicerade han anonymt kvartalsrapporter i den skandinaviska tidskriften Kristen Gemenskap.²⁰ Forells artiklar präglades av närvarokänsla, otaliga detaljer och moralisk passion. Denna artikelsvit har beskrivits som journalistik av världshistorisk betydelse.²¹ Genom diplomatiska kanaler distribuerade Forell samtidigt information till personer som innehade nyckelpositioner i flera europeiska kyrkor.²²

I sin första osignerade rapport från kyrkokampens slagfält sägs artikelförfattaren vara en person som är väl insatt i rådande omständigheter i Tyskland. Innehållet i hans kvartalskrönikor kan ses som en provkarta på förtryck från en totalitär stat mot ­kyrkor och kristna: Präster med regimkritiska åsikter förlorade sina tjänster, pressfriheten undergrävdes, katolska tryckerier tvingades lägga ned, gatumobbar störde gudstjänster, biskopar förtalades i nazistisk press och präster sändes till koncentrationsläger. Forell fokuserar inte minst på den nationalsocialistiska rörelsens ansträngningar att vinna ungdomen för blodets och rasens ideologi.
I nästan varenda krönika berör han nazistiska kampanjer mot de katolska och evangeliska ungdomsorganisationerna.²³ En av författaren Thomas Manns döttrar – Erika Mann – skrev på 1930-talet en bok i ämnet: Tio miljoner barn. Hon konstaterar:

”För ingen annan människogrupp ha de förändringar, som den nationalsocialistiska diktaturen har infört i medborgarnas liv, varit av så avgörande betydelse som för barnen. Ty medan den vuxne tysken visserligen i främsta rummet måste vara nationalsocialist men därjämte i andra rummet än så länge har rätt att vara handlande eller fabrikör utan att hans affär eller hans fabrik blir förstatligad, så är det tyska barnet i dag ett nazibarn och ingenting vidare. Skolan som det går i är en nazistskola, föreningen som det är med i är en nazistförening, de filmer det får se är nazistfilmer och dess liv tillhör utan förbehåll naziststaten.”²⁴ 

I Forells krönikor finns plats inte bara för elände, utan också för vittnesbörd om motstånd, mod och ett flödande andligt liv mot alla odds. Trots att den evangeliska kyrkan i Tyskland aldrig tidigare hade ställts inför en sådan utmaning från en kristendomsfientlig statsmakt samlades stora mängder till gudstjänster. Stämningen inom Bekännelsekyrkan är inte förtvivlad, förklarar han.²⁵ Sådan information gav hopp till Skandinavien om att det fanns en framtid för det andliga livet i protestantismens hemland. Denna dimension i Forells rapport inifrån Tredje riket illusterar att regimkritiska hållningar kunde förklädas i till synes ordinära handlingar.
I The History of German Resistance 1933-1945 skriver historikern Peter ­Hoffmann att åtskilliga tyskar som reaktion på nationalsocialismen plötsligt förvandlades till ivriga kyrkobesökare.²⁶ Liksom senare i kommunistiska länder bakom järnridån var kyrkorna i Nazityskland en av få platser där en alternativ världsbild fortfarande kunde artikuleras.

Några andra exempel på motståndshandlingar som Forell nämner är vägran att lyda den av Hitler utnämnde riksbiskopen ­Ludwig Müller, inrättandet av teologiutbildningar utanför statens kontroll, stödyttringar till förmån för arresterade präster samt deklarationer mot den nazistiska kyrko­grupperingen Deutsche Christens kätteri. Gång på gång noterar han också tecken på förekomst av lojalitet mot kristen tro inom den reguljära krigsmakten, detta som kontrast till SS:s aggressiva antikyrkliga politik och handlingar.

Totalitarismens natur

Under tidigt 1930-tal visar Birger Forell att han ägde en djupgående förståelse av totalitarismens natur: För det första insåg han att den Leviathanlika stat som bar nationalsocialismens och marxism-leninismens signum skiljde sig markant från andra former av diktaturer. För det andra förstod han att tolka framgången för de två nämnda ideologierna som ett resultat av sekulära frälsningsläror. Forell var medveten om att det totalitära systemets kontrollbegär inte bara omfattade det offentliga livets institutioner utan ”individens hela existens och väsen”.²⁷

Den svenska kyrkoherden i Berlin var med andra ord väl medveten om det fenomen som den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt senare skulle dissekera i sina analyser av nationalsocialism och stalinism. Den totala staten härskade över människan under dag och natt; dess tjänare nådde hela vägen till människans undermedvetna.²⁸ I en fascinerande bok om drömmar i tredje riket har Charlotte Beradt skrivit: ”Den ledande nazisten som sade att människor i Tredje riket endast hade ett privatliv i sömnen, underskattade Tredje rikets möjligheter.” Även under dygnets mörka timmar hemsöktes medborgarna av ”den totala herraväldets strukturella psykologi”.²⁹

De totalitära ideologiernas halvreligiösa karaktär har behandlats ingående av ett flertal historiker. I fragmenterad mening framträder liknande analyser i såväl Birger Forells skrifter som böcker skrivna av kristna intellektuella på 1930- och 1940-talen. Ett exempel på denna typ av argumentation i Forells artiklar är hans uttalande om att SS-tidskriften Swartze Corps i staten ser ett objekt för religiös kult. Han påpekar också att en ”märklig ras- och blodteologi” utgör ett förenande element för hedniska rörelser, Deutsche Christen och framstående nationalsocialistiska ideologer.³⁰

I min doktorsavhandling om den svenske biskopen J. A. Eklund – en hängiven konservativ och antinazist – myntar jag begreppet vakuumteorin. Denna uttryck sammanfattar den på 1930-talet frekvent uttryckta idén, att nationalsocialism och kommunism etablerades i tomrummet av en försvagad kristendom.³¹ Birger Forell ger ett typiskt uttryck för vakuumteorin i en föreläsning 1944: 

”De ansvariga ledarna inom den nya rörelsen kunde bygga på ett par mycket fasta fundament, som hjälpte dem fram till makt och härlighet […]: Den ­sekulariserade nutidsmänniskans andliga hemlöshet, och den skrämmande omfattning som denna hemlöshet hade tagit, inte bara i Tyskland utan i hela västerlandet.”³²

Efter kristendomens fall kom inte ett tillstånd av gudlöshet; istället spred sig andra frälsningsläror: Den ariska rasen och proletariatet förklarades vara utvalda folk. Hitler och Stalin framstod som konstgjorda gudar. Forell såg med sorg på lutherska präster som hade svårt att hålla isär uttalanden om Jesus Kristus och Adolf Hitler.³³ Med ett begrepp hämtat från den katolske professorn Karl Adam skriver Forell om en opportunismens teologi; anpassad till politiska cykler.³⁴

Hänvisningar till litteratur är sällsynta i Forells krönikor om kyrkokampen. Ett undantag är ett citat ur Olavi Paavolainens bok Som gäst i Tredje riket. Forell presenterar den finske författarens idé om att nationalsocialismen ska förstås som en religion med genuint europeiska rötter. Denna insikt – tillägger Forell – är en befriande kontrast till teologernas åsikter, som i totalitära idéer inte ser något annat än social och ekonomisk frigörelse.³⁵ Den typ av förklaring som Forell tar avstånd från påminner, parentetiskt sagt, tydligt om åsikter som vissa kristna hade på 1960- och 1970-talen. Dessa reste inte sällan som politiska pilgrimer till kommunistiska diktaturer och prisade desamma i högstämda ordalag.³⁶

Kyrkokampen hade bäring på en grundläggande dimension av totalitära staters innersta natur: avsaknaden av gränser för maktambitionerna och strävan att eliminera den autonomi för universitet, kulturinstitutioner och kyrkor som utgör en förutsättning för fria samhällen. Kyrkokampen handlade också om en av grunderna för sådana intrång: proklamationen av en världsbild som inkluderar alla aspekter av verkligheten och som inordnar frågor om religiösa sanningar under statsideologin. 

Motstånd som begrepp

Som alla centrala politiskt begrepp är ordet motstånd naturligtvis komplext. I sin bok om anpassning och motstånd i Hitlers Europa skiljer historikern Werner Rings mellan fyra kategorier av motstånd: Symboliskt, polemiskt, defensivt och offensivt.³⁷ Kategorierna har formulerats i syfte att systematiskt analysera former av opposition i ockuperade länder, men kan med viss modifikation tillämpas på Birger Forells antinazistiska verksamhet. Den nationalsocialistiska regimen ockuperade inte bara främmande länder utan också den evangeliska kyrkan i Tyskland. 

Symboliskt motstånd handlar enligt Rings om att vara sann mot sig själv och lojal mot sitt samhälle: ”att uttrycka allians med sitt land, dess individualitet och rätt att existera”.³⁸ Om vi ändrar ordet land till kyrka i ovanstående mening fångar det en central aspekt av kyrkokampen: Kyrkans rätt att vara trogen sin Herre, bekännelse och historia. Birger Forell var involverad i flera internationella initiativ för att skydda den tyska evangeliska kyrkans identitet och existens som ett självständigt samfund. Den mest framträdande av dessa aktiviteter var att arrangera ett möte i Berlin mellan Erling Eidem och Adolf Hitler 1934. I en promemoria uppmanade Forell ärkebiskopen att å den europeiska kristendomens vägnar understryka vikten av kyrkans autonomi. Naturliga konsekvenser av en sådan ståndpunkt var enligt Forell: avslag på tillämpningen av Führer-principen inom kyrkan och opposition mot Hitler-Jugends ambitioner gentemot ungdomen.³⁹

Polemiskt motstånd är en fråga om dels muntliga och skriftliga utspel för att hålla oppositionen vid liv, dels formulerande av kritik av en förtryckande regim.⁴⁰ Som framgått ställde Birger Forell den svenska församlingens egendom till förfogande som en säker plats för Bekännelsekyrkan. Fram till en incident orsakad av en intervju i Stockholms-Tidningen 1934 talade han öppet i svensk press om striden mellan kyrka och stat. Vid denna tidpunkt tvingades han inse att han utsatte sig själv och sina vänner inom den evangeliska kyrkan för fara genom att skriva öppet om den alltmer kritiska situationen för kristendomen i Tredje riket.⁴¹ Av säkerhetspolisen betraktade Forell som en motståndsman, till exempel nekade Gestapo honom visum till Tyskland 1943.⁴² Det fanns också en hemlandsdimension av Birger Forells polemiska motstånd. Hans krönikor i Kristen Gemenskap om kyrkokampen riktade sig delvis till personer inom Svenska kyrkan som uppfattades som pronazistiska, bland dem liberalteologerna ­Emanuel ­Linderholm och Herman Neander, och konservativa anhängare av Deutsche Christen som Lars Wollmer och Per Pehrsson.⁴³

Det tredje steget på oppositionens trappa benämner Rings defensivt motstånd. Denna kategori fångar strävan att skydda människor som misshagar regimen och som därför hotas av internering eller att avrättas.⁴⁴ Med hänvisning till Förintelsen har denna typ av motstånd stundom kallats Rettungs­widerstand (Räddningsmotstånd). Som vi har sett var Forell engagerad i flera livräddande verksamheter. Hans efterföljare som svensk kyrkoherde i Berlin, Erik Perwe, intensifierade räddningsmotståndet när hotet mot den judiska befolkningen i Berlin blev alltmer akut.⁴⁵

Den sista kategorin – Offensivt motstånd – avser väpnad opposition. Birger Forell deltog själv givetvis inte i sådana aktiviteter, men han fungerande som en förmedlande länk även på detta område. Han förde information till Storbritanniens ambassad i Sverige om officerare inom den tyska armén som ville att kriget skulle ta slut och var beredda att avsätta tyrannen med våld.⁴⁶ Vissa personligheter inom kyrkorna stödde denna ultimata form av motstånd, bland dem Dietrich Bonhoeffer. Denne beklagade för övrigt djupt att Birger Forell 1942 såg sig tvungen att lämna Berlin.⁴⁷

Birger Forell var representativ för en grupp kristna intellektuella som vi kunde kalla 1933 års män; präster och lekmän som var dedikerade att verka för kyrkans frihet och som insåg vilken typ av hot mot kyrkan den absoluta staten representerade. Inom den tidiga ekumeniska rörelsen samlades några av dessa karaktärer.⁴⁸ Deras motsatser utgjordes av pronazistiska kyrkoherdar och biskopar. Sådana verkade som framgått också inom Svenska kyrkan.⁴⁹ I 68-rörelsen fann nästa våg av prototalitära kristna en hemvist. Liksom Deutsche Christen trettiotalet år tidigare verkat för en syntes mellan nationalsocialism och kristendom drömde en ny generationselit om att fusionera kyrkans lära med marxism.⁵⁰

En nyckelfaktor i processen att korrumpera kristendomen både på 1930- och på 1970-talet verkar ha varit oförmågan att se den totalitära statens sanna ansikte. Birger Forell förundrades på sin tid över lutheraner som var måna om att betona sin lojalitet mot den världsliga överheten även i dess absoluta form. Han citerade en röst inifrån Bekännelse­kyrkan som fruktade att ett verkligt försvar för den kristna trons frihet i slutändan endast skulle artikuleras av den katolska kyrkan.⁵¹ Birger Forell var själv ett levande bevis på motsatsen. Det fanns naturligtvis ett pris att betala för allt arbete med upplysning och motstånd: överansträngning och vacklande hälsa. Redan i slutet av 1933 klagade Forell över att dygnets timmar inte räckte för att uppfylla alla de krav som den nuvarande situationen i Tyskland ställde honom inför. I början av 1940-talet blev det allt tydligare att situationen var ohållbar.⁵² Ett av hans sista brev från Berlin, avsänt år 1942, innefattar en bedömning av utgången av kyrkokampen: 

”De antikristliga krafterna måste […] tömma hela sitt förråd på vapen och ammunition i ständigt nya angrepp mot Kristus och Hans kyrka, innan vi kunna skåda gryningen till en ny dag. Men den kommer!”⁵³ •

Johan Sundeen

docent i idé- och lärdomshistoria.
Verksam vid Högskolan i Borås.

Noter

1 Ett exempel på en akademisk framställning inom området är Eric Carlsson, Sverige och tysk motståndsrörelse under andra världskriget (Lund, Lunds universitet, 1998).

2 Min huvudframställning är Johan Sundeen, En utsträckt hand till masseländets land: Antinazisten och Tysklandsvännen Birger Forell 1893-1958 (Borås, Högskolan i Borås, 2018). Boken gavs 2021 ut i en andra, utökad upplaga på förlaget Det svenska biet. Biografin har även översatts till tyska och givits ut under titeln Ein Leben für das Land dess Massenelendes (Skara, Skara Stiftshistoriska sällskap, 2020).

3 Arvid Fredborg, Destination Berlin (Stockholm,
Norstedts, 1985), s. 293.

4 Birger Forell, ”Den evangeliska kyrkan och den nationalsocialistiska staten”, opublicerat manuskript. Nachlag Birger Forell. Bundesarchiv Koblenz.

5 Brev från Calise Forell till Stina Lagerlöf, 1933-09-10. Förvaras hos Johan Sundeen, Brämhult.

6 Brev från Birger Forell till Eivind Berggrav, 20.10.1933. Nachlag Birger Forell.Bundesarchiv Koblenz.

7 Heribert Jansson,”Victoriaförsamlingen på tredje rikets tid”, i Sven Ekdahl (red), Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1903-2003 (Berlin, Victoriaförsamlingen, 2003), s. 151. Heribert Jansson kom själv att göra insatser i räddningsmotståndets historia. Han smugglade ut åtskilliga tyskar ur DDR. Se Ingrid Thörnqvist, Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin (Stockholm, Ekerlids förlag, 2020).

8 Johan Perwe, Livräddaren: Erik Perwe på uppdrag i krigets Berlin (Stockholm, Carlssons, 2018), s. 66 f.

9 Sundeen, En utsträckt hand till masseländets land, s. 54.

10 Sven Grafström, Anteckningar 1938–1944 (Stockholm, Samfundet för utgivning av handskrifter om Skandinaviens historia, 1989), s. 395.

11 Birger Forell, Årsberättelse över verksamheten 1940, Vilhelm Scharps samling, Kungliga biblioteket.

12 Birger Forell, Årsberättelser över verksamheten 1936 och 1937, Vilhelm Scharps samling, National Library of Sweden.

13 ”Söderblom ledde Forell in på ekumenikens väg”, osignerad artikel i Borås Tidning, 24.09.35. 

14 Jansson, ”Victoriaförsamlingen på tredje rikets tid”, s. 150 och Vilhelm Scharp, Labyrinten: Minnen från Tyskland under 1920- och 30-talen och andra skrifter (Stockholm, Kungliga biblioteket, 2016), s. 32.

15 ”Angrepp på Ärkebiskop Eidem i tysk press”, rapport till det svenska utrikesdepartementet från Einar af Wirsén 09.11.1935. Utrikesdepartementets arkiv.

16 Forell, Årsberättelse över verksamheten 1936, Vilhelm Scharps samling, Kungliga biblioteket.

17 Fredborg, Destination Berlin, s. 293.

18 Scharp, Labyrinten, s. 74.

19  Ingmar Lundkvist, Kulturprosten: Torsten Fogelqvist som DN-journalist och folkbildare (Stockholm, Carlssons, 2005), s 250 ff.

20  Forells artiklar i Kristen Gemenskap gavs 2020 ut i liten upplaga av amatörhistorikern Gerhard Könemann. Se Birger Forell, Krönika: tyska kyrkostriden 1933–1939 (Espelkamp, Geschichtkreis Espelkamp, 2020). Boken är försedd med en idéhistorisk introduktion av Johan Sundeen.

21 Karl-Gustaf Hildebrand, ”En kristen världskrönika”, i Svenska Dagbladet, 14.03.1943. Hildebrand avslöjade inte att det var Birger Forell som hade skrivit de världshistoriska artiklarna.

22 Sundeen, En utsträckt hand till masseländets land, s. 64. Birgitta Brodd, Ärkebiskop Erling Eidem under kyrkostrid och världskrig (Uppsala, Uppsala universitet, 2017), 227 ff betonar den betydelse som de svenska församlingarna i Berlin och London hade som underrättelsecentraler. Hon karakteriserar Birger Forell som Erling Eidems viktigaste källa till kunskap om utvecklingen i Tyskland. 

23 Sundeen, En utsträckt hand till masseländets land, s. 61–73.

24 Erika Mann, Tio miljoner barn: Uppfostran och undervisning i Tredje riket (Stockholm, Natur & Kultur 1939), s. 21.

25 Birger Forell [Anonymt], ”Den tyska kyrkostriden: Krönika sept-dec 1937”, i Kristen Gemenskap, 1938, s. 183.

26 Peter Hoffmann, The History of German Reistance 1933-1945 (London, McGills-Queens university press, 1996), s. 20.

27 Birger Forell, ”Rikskyrka och riksbiskop”, i Svenska Dagbladet, 02.07.1933.

28 Hanna Arendt, The origins of totalitarianism (New York, NY Shooken Books, 2004).

29  Charlotte Beradt, Drömmar i Tredje riket (Stockholm, Erzatz, 2018) s.9–21, citat från s. 21 respektive s. 19.

30  Sundeen, En utsträckt hand till masseländets land, s. 68 ff.

31  Johan Sundeen, Andelivets agitator: JA Eklund, kristendomen och kulturen (Skellefteå, Artos, 2008), s. 383 f,

32  Birger Forell, ”Den evangeliska kyrkan och den nationalsocialistiska staten”, Nachlag Birger Forell, Bundesarchiv Koblenz.

33  Brev från Birger Forell till Natanael Beskow, 08.08.1933. Nachlag Birger Forell. Bundesarchiv Koblenz.

34  Brev från Birger Forell till Erling Eidem, 25.11.1933. Erling Eidems samling, Landsarkivet i Uppsala.

35  Birger Forell [anonymt], ”Den tyska kyrkostriden: Krönika febr-maj 1937, i Kristen Gemenskap, 1937, s. 86.

36  Johan Sundeen, 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen (Stockholm, Bladh by Bladh, 2017). 

37  Werner Rings, Life with the enemy: collaboration and resistance in Hitler´s Europe 1939–1945 (London, Doubleday, 1982), s. 153-239.

38  Rings, Life with the enemy, s. 153.

39  Nils Karlström, Kyrkan och nazismen: Ekumeniska aktioner mot nazismen (Uppsala, Uppsala Universitet, 1976), s. 142 ff. 

40  Rings, Life with the enemy, s. 162.

41  Sundeen, En utsträckt hand till masseländets land, s. 63.

42  Birger Forell, Dagboksanteckning, 1943-06-17. Birger Forells samling, Stifts- och landsbiblioteket Skara.

43  Sundeen, En utsträckt hand till masseländets land, s. 68. 

44  Rings, Life with the enemy, s. 172.

45  Se Perwe, Livräddaren.

46  Carlsson, Sverige och tysk motståndsrörelse, s. 90.

47  Björn Ryman, Brobyggarkyrka: Svenska kyrkans engagemang i utrikesfrågor (Skellefteå, Artos, 2010), s. 172.

48  Karlström, Kyrkan och nazismen, s. 160 ff.

49  För en översikt se Lars Gunnarsson, Kyrkan, nazismen och demokratin: åsiktsbildning kring svensk kyrklighet 1919–1945 (Stockholm, Almqvist & Wicksell, 1995). 

50  Sundeen, 68-kyrkan. 

51  Birger Forell [anonymt], ”Den tyska kyrkostriden: Krönika dec 1935 – feb 1936”, i Kristen Gemenskap, 1936, s. 201.

52  Sundeen, En utsträckt hand till masseländets land, s. 48 ff och 72.

53  Brev från Birger Forell till Erling Eidem, 19.05.1942, Erling Eidems samling, Landsarkivet i Uppsala.