Det är mycket som plockas fram ur skåpen när man ska fira Jul. Och så måste man naturligtvis köpa julgran. Alla de olika julsederna kan med lite fantasi få en tolkning utifrån det som hände i Betlehem. Det näst intill enda som vägrar att inordna sig är skinkan. Den har vi våra ursprungligen hedniska förfäder att tacka för.
Jul som en helg att minnas Jesu födelse kom förhållandevis sent in i kyrkans år. Från början var Påsken den helt dominerande högtiden. I en förföljd kyrka var det Jesu död och uppståndelse som gav hopp. Det var först när kyrkan blev något så när etablerad i samhället som man också började fira Frälsarens födelse. Det finns tecken på att man på sina ställen gjorde det på 200-talet, men först på 300-talet blev högtiden allmän.
Av evangelierna framgår inte när på året Jesus föddes. Det kan finnas gamla minnen bevarade, men annars var det till den romerska midvinterhögtiden man anknöt. Då firades sol invictus, ”den obesegrade solen”. Man kunde se Jesus som den sol som upplyser världen. Johannes döparens far Sakarias talade ju i sin lovsång om ”en soluppgång från höjden”.
Advent
Med till Julen hör den förberedelsetid som Advent utgör. Det är en kyrkoårstid som bara finns i västkyrkan. Den började firas på 400-talet. Från början hade den mer med Trettondedag Jul, Epifania, att göra. Man hade då börjat med dop också den dagen, inte bara vid Påsk. Den hade Fastan som en tid för den slutliga beredelsen av dopkandidaterna. Men behövde något liknande för dopen vid jultid, och så fick man Advent.
Man kan ju konstatera att det bara är de två sista söndagarna som direkt förbereder Julen, med sina huvudgestalter Johannes döparen och Jesu mor Maria. Fjärde söndagen i Advent som en Mariadag är dock sen i vår kyrka, fram till evangelieboken 1983 präglades även den dagen av Johannes. Man fann det lämpligt, efter förebilder i andra kyrkosamfund, att uppmärksamma Jesu mor närmare inför Jul, inte bara på Marie bebådelsedag.
I den ordning som de engelska missionärerna förde med sig till vårt land fanns särdraget att låta Första söndagen i Advent handla om Jesu intåg i Jerusalem. Det har ju inget direkt med Julen att göra, men vi får börja kyrkans år med att ta emot Herren Jesus som vår Konung.
Låt oss inte glömma bort att Advent är en förberedelsetid, Julen har ännu inte kommit. Fast folk i allmänhet ser det nog som att Julen börjar med Första Advent och tar slut med Juldagen – sedan kommer annandagsreorna. Det är lätt att dras med, med all julhandel och med julkonserter redan i Advent. Men vårt andliga liv mår väl av att låta högtiden få sin beredelse, inte tas ut i förtid.
Adventsstjärna
Ett tydligt tecken på att Julen närmar sig är adventsstjärnan. Det är lätt att inse att den påminner om stjärnan som ledde de vise mannen till Jesusbarnet (inte ”barnen och herdarna” som Victor Rydberg anger i sin julsång). Nu ska adventsstjärnan leda oss till förnyad och fördjupad tillbedjan av den nyfödde Frälsaren.
Det var i Herrnhut i Tyskland som man först satte upp en adventsstjärna, på mitten av 1800-talet. Där hade ett centrum för evangelisk väckelse växt fram. Den spred sig också till Sverige, där ’evangeliska brödraförsamlingar’ bildades, några finns ännu kvar.
Det dröjde dock till 1920-talet innan seden med adventsstjärnor började spridas i vårt land. Den herrnhutiska stjärnan har strålar åt alla håll, i Sverige blev en sjuuddig variant vanlig, men många varianter finns numera.
Adventsljusstake
På Ersta diakonissanstalt i Stockholm började man på slutet av 1800-talet ha en adventsgran i sin kyrka. Förebilden hade man fått från diakonissanstalten i Kaiserwerth i Tyskland (som Ersta hade fått sin grundläggande inspiration ifrån). I den granen tändes allt fler ljus söndag för söndag.
Med tiden spred sig seden med adventsgran till andra kyrkor, och finns väl fortfarande kvar här och var. I hemmen var det en adventsljusstake som blev det vanliga, med början på 1920-talet. Det förs en, låtsat allvarlig, diskussion om ’adventsljusen rätta tändande’, att det ska vara från öster mot väster. Så mycket kan sägas att det är god ordning att tända det nya ljuset först på lördagskvällen, vid helgsmål inför den kommande Adventssöndagen.
I andra länder är det vanligare med en adventskrans för de fyra ljusen. I kyrkorna kan de vara stora, hängande från valven. Ljusen är ofta lila, i anknytning till den liturgiska färgen för Advent.
Adventskalender
I många gårdar hade man en arbetsordning för hur den kommande Julen skulle förberedas. Olika dagar var i tur och ordning avsatta för slakt, bak och matlagning. Så skulle på Annadagen 9 december lutfisken läggas i blöt för att vara urlakad till helgen.
I Tyskland började ett företag att trycka adventskalendrar i början av 1900-talet. Ägaren mindes vad hans mor hade gjort för att få ordning på barnens förväntningar inför den kommande Julhelgen. Seden med adventskalendrar spred sig, med de avbrott som krig och depression förde med sig.
I Sverige tog Flickscoutförbundet upp tanken. De gav Aina Stenberg MasOlle i uppdrag att rita en kalender, med glada röda tomtar, och luckor infogade i motivet. Den första kom 1934 och hon höll sedan på till 1964. Kalendrarna kommer fortfarande ut i nytryck.
Nu översvämmas marknaden av vad som mest kallas julkalendrar. De är av skiftande konstnärlig kvalitet, och många delas ut gratis som reklam. En riktig kalender ska naturligtvis ha en bild av Jesu födelse bakom den sista luckan. Så är numera långt ifrån alltid fallet.
Särskilt i de nordiska länderna började först radion, 1957, sedan TV, 1960, att producera program som fungerade som adventskalendrar, efter så där tio år benämnda julkalendrar. De har sällan haft någon direkt anknytning till Advent och Jul. Ibland har det varit så mycket älvor och knytt att de närmast varit hedniska.
Lucia
Till Advent hör den unika svenska seden med Sankta Lucia. Hon firas på den traditionella minnesdagen för martyren från Syrakusa på Sicilien. Ljuskronan på huvudet påminner om att hon blev bränd på blod, och det röda skärpet kännetecknar martyrblodet. Man kan gå ett steg längre och mena att lussekatten med sina russin leder tankarna till att hennes ögon stacks ut under tortyren.
Luciafirandet har annars mest folklig bakgrund i behovet av ljus vid årets mörkaste tid. Särskilt i Västsverige och Värmland förekom sådant. Innan den gregorianska kalendern infördes i vårt land på 1700-talet inföll luciadagen nära midvintersolståndet. Helgonnamnet passade väl in eftersom det betyder ’den lysande’.
Sedan Stockholms Dagblad för hundra år sedan började kora Stockholms Lucia, och fick efterföljare på många platser, får man väl säga att anknytningen till helgonet har blivit allt mindre. Det är dock ett exempel på hur folkliga, från början kanske hedniska, seder har fått en kristen fernissa och så blivit allmänt spridda och accepterade.
Stjärngossar och Staffan stalledräng
Till luciatåget hör stjärngossar (som många gossar inte är så roade av att vara). Egentligen hör de naturligtvis till Trettondedagen med sina vise män. De har funnits med i olika former av julspel. Särskilt var det djäknarna, eleverna vid katedralskolorna, som kunde gå runt i gårdarna med julspel för att samla in pengar för den kommande terminen i staden. Traditionen med stjärngossar överlevde djäknarnas julspel. Men de blev då ett önskvärt manligt inslag i Lucias uppvaktning.
Till luciafirandet knöts även visorna om Staffan stalledräng. Det börjar med den förste martyren Stefanus. I de legender som växte fram kring honom i Nordeuropa, hade han varit kung Herodes stallknekt – ”Staffan var en stalledräng …” Han ska då också ha profeterat om Jesu födelse. Anknytningen till hästar ledde till ’Staffansritt’ på martyrens minnesdag, Annandag Jul. Unga män red omkring i gårdarna, hade ofta kappritt. De sederna försvann, men visorna om Staffan levde kvar och fick en plats i luciafirandet.
Helgon i Advent
Det gamla kyrkoåret hade en lång rad helgondagar. Vid reformationen upphörde de, förutom apostladagarna, att firas. Men de levde kvar i namnen i almanackan, och användes för att ange tid. Marknader hölls vid angivna tider, som Persmäss och Mickelsmäss. Så fick också namnen ange stadier i julförberedelserna.
Det började med Andreas/Anders dag 30 nov., några dagar före eller efter Första söndagen i Advent. Fortfarande lever ju Bondepraktikans försök till väderprognos kvar: ”Om Anders braskar, så Julen slaskar.” Luciafirandet och Annadagens plats i förberedelserna av julmaten har redan nämnts. Till Nikolausdagen återkommer jag. En viktig plats intog Tomasdagen 21 dec. I gammal tid började då julfriden. Det fanns bestämmelser om kyrkfrid och tingsfrid, men också om helgfrid. Brott som begicks när sådan frid rådde ledde till hårdare straff.
Julgran
Det som mer än annat anger att det är Jul är väl julgranen. Den finns i de flesta hem, och reses på offentliga platser före Jul som ett tecken på att helgen närmar sig. Den pryds med ljusslingor, och i hemmen med prydnader enligt familjens traditioner.
Liksom många advents- och jultraditioner har seden med julgran äldre rötter, men den kom från Tyskland till vårt land först på 1800-talet. Det hade funnits traditioner att smycka husen med gröna kvistar. Men så började man ta in en hel gran.
Även om det sällan görs aktuellt, kan man se julgranen som ett tecken på Livets träd. Jesu födelse innebar att porten till paradiset skulle öppnas på nytt. Människan skulle åter få komma in och äta av trädets livgivande frukter.
I Uppenbarelsebokens sista kapitel beskrivs att i det himmelska Jerusalem flyter en flod från Guds och Lammets tron. På båda sidor om floden står Livets träd (hur det nu går till). Det bär frukt varje månad, och trädets löv ger läkedom. Granen som i motsats till lövträden är grön året runt blir en symbol för det.
Julkrubba
Den förnämsta julprydnaden får väl sägas vara julkrubban. En sådan kan i någon form finnas även i ganska okyrkliga familjer.
Den första julkrubban skapades av S:t Franciskus på 1200-talet. Det dröjde innan det kom andra. Länge var julkrubba en romersk-katolsk företeelse. På slutet av 1800-talet sattes sådana upp i katolska hem i vårt land.
Den första julkrubban i svenskkyrkligt sammanhang arrangerades 1906 på Ersta i Stockholm (som ju också hade satt upp den första adventsgranen), och den första i en kyrka 1929 i S:t Petri i Malmö. Nu har de flesta kyrkor julkrubbor, och på Julafton ordnas gärna en uppskattad andakt då barn får hjälpa till att bära fram figurerna och ställa dem på sina platser.
I många kyrkor sätter man upp sin julkrubba redan i Advent, och inbjuder skolor att komma och se den. Det är vällovligt, man får möjlighet att berätta om Jesus. Samtidigt uppkommer naturligtvis det tidigare angivna problemet med att ta ut Julen i förtid. I Storkyrkan i Stockholm är lösningen elegant: krubban har två Mariafigurer, för Advent en havande Maria på en åsna, på resa till Betlehem, och en för stallet, som har stått tomt under Advent.
En julkrubba kan se ut på många sätt. Det finns en traditionell typ, med figurer i kläder från biblisk tid. Andra kan ha lokal prägel med figurer i folkdräkt. Förutom en krubba av vanligt slag har min familj en mycket enkel krubba med bara tre figurer i terrakotta, Maria och Josef och Jesusbarnet. Det speciella med den är att alla tre ler.
Ofta finns det i en krubba en oxe och en åsna. Det är inspirerat av en klagosång över det trolösa Juda hos Jesaja: ”En oxe känner sin ägare, en åsna sin herres krubba, men Israel känner inget, mitt folk förstår ingenting.” (Jes 1:3) Det kan finnas fler djur en så, och då är det profetian om hela skapelsens frid i Jesaja 11 som gestaltas: vargar skall bo tillsammans med lamm, kor och björnar skall gå och beta, när en liten pojke vallar dem.
På kontinenten finns det i somliga kyrkor julkrubbor där ett helt landskap byggs upp i ett sidokor. Ett ganska litet stall med den heliga familjen omges av byar och åkrar, där bönder och arbetare är i verksamhet.
Man kan ange två grundregler för hur man arrangerar sin julkrubba. Man sätter väl upp den på Julafton eller strax innan, men man lägger inte ner Jesusbarnet förrän man kommer hem från julnattsmässan eller julottan. Och man placerar till att börja med de vise mannen i utkanten av krubban, för att sakta flytta fram dem så att de når stallet på Trettondedagen.
Julspel
I många församlingar ordnar man julspel. Barn, men också vuxna, spelar de olika rollerna i julevangeliet. Församlingens körer medverkar, från barnkören som ett slags små änglar, till vuxna körer med julpsalmer och Christmas carols. Tidigare hade man julspel också i skolorna, men det är väl inte så många som längre vågar det, med de stränga kraven på ’neutral’ undervisning.
Fyndigt tyckte jag det var då man några år hade ett julspel i S:ta Karins ruin i Visby. Då spelades de vise mannen av kyrkofullmäktiges, kyrkorådets och någon nämnds vice ordförande.
Julotta
Viktigast när man firar Jul är naturligtvis gudstjänsterna. De är ju också de gudstjänster som, tillsammans med dem på Första söndagen i Advent, samlar mest folk under året.
Det är julottan som har varit den vanliga gudstjänsten vid Jul. Den finns ju också väl beskriven i konst och litteratur, med slädar och facklor under färden till kyrkan. Det är då alltid snö, vilket dock inte alltid är fallet i Sydsverige, som vi vet.
För många är det Jul först när man har fått sjunga ”Var hälsad sköna morgonstund”. Psalmen är skriven av Johan Olof Wallin, och infördes i den psalmbok 1809 som han i hög utsträckning präglade. Dessförinnan var det vanligen den nordiska ’dagvisan’ man sjöng: ”Den signade dag som vi nu här se, från himmelen till oss nedkomma.” (Sv.ps. 175)
Midnattsmässa
Julottan är en predikogudstjänst. I romersk-katolska länder har mässan vid midnattstid alltid varit den främsta julgudstänsten. I en katolsk församling ska helst tre mässor firas: midnattsmässan, ’änglamässan’ (med första delen av Lukas julevangelium, 2:1-14), en mässa i gryningen, ’herdarnas mässa’ (med andra delen av julevangeliet, 2:15-20), och högmässan, med temat ’Ordet blev kött/människa’ (med Johannesprologen, 1:1-14, som evangelium).
Med nattvardsfirandets återupplivande i vår kyrka blev det naturligt att börja fira midnattsmässa. På många håll, särskilt i städerna, samlar den numera mer folk än julottan. Också den har sin egen psalm, Grundtvigpsalmen ”Ringen, I klockor, ja, ringen, i midnattens timma”. (Sv.ps. 426)
Tomten, Santa Claus
Till Julen hör jultomten. Som han nu möter oss är det en sammansatt gestalt. En bakgrund är föreställningen att varje gård hade sin tomte. Han tog vård om gården, men kunde vara elak om han tyckte att han inte behandlades med tillräcklig värdighet. Det är en sådan tomte vi möter i Victor Rydbergs dikt. Han var gråklädd, ”står där så grå vid ladgårdsdörr”. Det är också så han tecknas av Jenny Nyström.
Att tomten nu har röda kläder beror på att en annan bakgrund är Santa Claus. Här kommer nu den förutskickade anknytningen till S:t Nikolaus dag 6 dec. Nikolaus var biskop i Myra i nuvarande Turkiet i början av 300-talet. Han blev ett mycket uppskattat helgon, bland annat som skyddshelgon för sjöfarare, många hamnstäder har kyrkor i hans namn (Storkyrkan i Stockholm är en Nikolauskyrka).
Det berättas om honom att han vid ett tillfälle kastade in en påse med pengar i ett fattigt hus. Utan medel till hemgift skulle döttrarna inte kunna bli anständigt gifta. I Holland uppstod en sed att på hans dag ge presenter till barnen. Han kom då själv med dem, kallad Sinterklaas, iförd röd biskopsdräkt med mitra. Seden fördes vidare till Amerika, där han blev Santa Claus.
Julklappar
Seden med gåvor vid Jul är gammal. Helgfirandet var generöst med mer och finare mat än vanligt, och med helgfrid. Att då också ge varandra gåvor blev naturligt.
Det fanns olika seder att ge gåvor vid den här tiden på året. Förutom på Nikolausdagen och vid Jul gavs i vissa trakter gåvor vid Trettondedag Jul. De vise männen hade ju kommit med gåvor till Jesusbarnet, och med det som förebild fick också vanliga barn gåvor. Med tiden samlades på de flesta håll gåvorna till Jul, som julklappar.
Trettondedag Jul, Epifania
Efter Jul följer en andra helg, Trettondedag Jul. Den var en till att börja med högtid till minne av Jesu dop, och är så fortfarande i de ortodoxa kyrkorna. Där ses den som viktigare än Juldagen. I västkyrkan knöts främst minnet av de vise männens tillbedjan av den nyfödde Jesus till helgdagen. Minnet av hans dop fördes då till den efterföljande söndagen.
Helgens gamla namn är Epifania, som betyder ’uppenbarelse’. Även om änglarna i julnatten gjorde klart vem det var som hade fötts, blev det ännu tydligare när Jesus döptes. Då proklamerade en himmelsk röst: ”Han är min älskade Son.”
Det finns just inga seder kvar vid den här helgen. Stjärngossarna flyttades till Luciatåget och gåvor i de vise männens anda ges redan vid Jul. På många håll runt om i Europa finns dock traditionen att teckna dörren till huset eller lägenheten med 20+C+M+B+23 (för denna Trettonhelg). Det är initialerna till de traditionella namnen på de vise mannen: Caspar, Melchior och Balthasar. Samtidigt tolkas det som en förkortning av Christus mansionem benedicat, ’Kristus välsigne huset’.
Tjugondag Knut
De stora helgerna har ’oktav’, helgen präglar de följande sju dagarna. Det betyder att det sammanlagda julfirandet varar tjugo dagar och avslutas med Tjugondag Knut – ”Tjugondag Knut kastas Julen ut.” Sin benämning har dagen fått efter helgonnamnet 13 januari, Knut (inte den danske martyrkungen utan hans brorson Knut Lavard som också blev martyr).
Jesu födelse firas vid midvintertid. I Norden har vi behållit den fornnordiska benämningen på denna tid, Jul. I andra språk anges tydligare att det är en kristen högtid – på engelska Christmas, ’Kristusmässa’, på tyska Weihnachten, ’den heliga natten’, och på franska Noël, som kommer från latinets natalis, ’födelse’.
Seder med skiftande bakgrund har samlats vid denna högtid. Kyrkan har ofta gjort så att man accepterat gamla seder och, mer eller mindre tydligt, gett dem kristen betydelse. Så har Jul blivit en tid då folkligt och fromt går samman. •