Citatet i rubriken läste jag i en insändare för något år sedan och liknande synpunkter har framförts också på bloggar och i andra sammanhang. Frågan ger anledning till reflektion bortom ryggmärgsreflexen att svara med de klassiska argumenten om bakgrunden till julklappar och att julens folkliga popularitet hänger tydligt samman med Sverige och västvärldens kristna påverkan.
Vem får fira jul?
Många gånger handlar invändningarna mot julen som en kristen högtid inte alls om att de som tror på Jesus firar hans födelse och att Gud visar sin härlighet för oss människor genom att själv bli människa för att frälsa oss från synden och döden. Julen har sedan länge blivit ett kulturellt svenskt fenomen med mat, musik, julklappar, gemenskap och god stämning, så varför skulle en kristen försöka ta ifrån andra människor detta goda. Allt det är ju Guds goda gåvor till oss människor även om alla inte ser det som det. Jag tror att evangeliets förkunnelse gynnas av en mer generös inställning till sekulariserat julfirande då det trots allt finns vittnesbörd om kristen tro också i den profana julen.
De röster som ibland argumenterar för att julen ”övertagits” av de kristna och att högtiden därför ägs av icke-kristna har en svårare argumentation för sin sak än vad den kristne har. Det är ju knappast den förkristna midvinterbloten som är det lockande alternativet till det kristna julfirandet, utan snarare en mer uttunnad sekulariserad variant av den kristna högtiden.
Hur firar vi jul?
Den viktiga frågan som väcks för mig av invändningen mot julen som en kristen högtid handlar snarare om oss som är kristna och vill fira Jesus födelses fest. Vilket slags julfirande är ett kristet sätt att fira jul?
Ett sätt att tänka är att låta julen bli annorlunda än den av samhället präglade nutida julen, att säga nej till den överdrivna konsumtionen, tomtarna, maten och drycken och så vidare för att i låta skillnaden i praktiken markera skillnaden i tron.
Inte minst för den som är förälder finns ett kulturellt tryck via skolkamrater och andra att julen ”måste” innehålla det ovan nämnda och där julklapparna jämförs efter jullovet. Kanske är det då en bra väg att våga vara annorlunda och visa för barnen (och ev. deras kamrater) att julen handlar om något långt viktigare.
Ett annat sätt att tänka är att inte överge de sekulariserade traditioner som trots allt har kristna rötter. Istället för att avskaffa tomten kan man med barnen lära sig om S:t Nicholaus av Myra och hans gåvor till de fattiga flickorna. I Tyskland och Nederländerna är det fortfarande en levande tradition med gåvor, julklappar, till minne av hans goda gärningar, även om de inte ges på julafton utan den 6 december.
Julen som anknytningspunkt för vittnesbörd
Julen som en ljushögtid i vintermörkret kan förstås anses vara en helt sekulär företeelse, men ger den kristne många tillfällen att tala om den som är världens ljus. Den vars ljus inte bara handlar om att dagarna blir längre och ljusare på kort sikt, utan om den som ger ett ljus som varar i evighet.
Den gröna granen är visserligen inte en särskilt gammal tradition, bara några hundra år, men den är i sig fylld av symbolik och vittnesmål om den kristna tron. En gran är grön året om, för att påminna om Livets träd, det träd som fanns i Edens trädgård, och som åter finns i Jerusalem när Gud skapar nya himlar och en ny jord. De röda julgranskulorna är inte bara en dekoration, utan stiliserade äpplen för att påminna om att livets träd inte bara bär frukt under säsongen utan ”tolv gånger om året” (Upp 22:2).
Julmusiken i svensk tradition är numera blandad, men än finns det även utanför de kyrkliga sammanhangen en uppskattning av julmusik med det traditionella kristna budskapet.
Inbjudan till samtal?
När människor ger uttryck för sitt ogillande av de kristnas anspråk på julen som en kristen högtid kan man reagera med att hamna i försvarsställning. Det är frestande att peka på de tusen åren av kristen kultur och tradition på ett sätt som exkluderar dem som inte uppskattar den kristna tron.
Dessa synpunkter går också att betrakta som en inbjudan till samtal. När människor upptäcker bakgrunden till traditionerna med kristna rötter öppnas en möjlighet för vittnesbördet. Så istället för att förfasas över sekulariserade kristna traditioner kan man, om man själv lever i den levande traditionen, använda dem som en öppning för samtal och vittnesbörd. •